Globaliserade finanskriser- ja, tack

Har det blåst över nu? Ja, någorlunda. Krisen på finansmarknaderna är inte längre riktigt lika akut, även om brittiska Northern Rock darrar i dagarna. Detta tack vare alla extrapengar från centralbankerna som stagar upp systemet. Därför kan det vara dags att dra slutsatser av sensommarens turbulens.

I efterhand är det uppenbart att en bubbla var färdig att brista. Haussen på kreditmarknaden – där mellanhänderna hela tiden tycktes upptäcka nya, innovativa metoder för att paketera, etikettera och sprida risk – var för stark för att vara uthållig. Den efterkloke kan konstatera att åtskilliga kreditderivatsavtal liknade de konstruktioner med skuldåtaganden vid sidan av balansräkningen som fanns inom bolag som Enron. Så vitt vi kan se är det mest amerikanska och andra globalt verksamma banker som fått ta förlustsmällarna. Banker i andra delar av världen har inte outsourcat sina kreditrisker i samma utsträckning. De har därför kommit lindrigare undan.

Här finns sannolikt en förklaring till att krisen dragit förbi så pass snabbt. Världens finansmedier har sina redaktionella nav i New York och London. Därför tar deras nyheter och kommentarer sin utgångspunkt i dessa finansiella centra. Men det leder lätt till slagsida i analysen, som riskerar att bortse från det som sker på andra håll. USA och Västeuropa anses i den analysen som helt centrala, medan de i själva verket väger lättare än för tio år sedan. Sedan mitten av 1990-talet har Asien ökat sin andel av världsekonomin med en femtedel, från cirka 30 till 37 procent. Även Östeuropa och Latinamerika är tillväxtzoner i dag (vilket de inte var för ett decennium sedan).

Den övriga världens ökade specifika vikt i förhållande till Nordamerika och Västeuropa är också betydelsefull för den som analyserar kapitalflöden och placeringar. Den globala ekonomin fungerar bättre och konjunkturförloppen blir mindre ryckiga. USA, Västeuropa, Kina, Japan och andra centra kan ju växeldra på ett annat sätt än förr. Ett exempel på det är utvecklingen på Stockholmsbörsen, som ju numera styrs inte bara av de USA-baserade pensionsfondernas flöden utan också av asiatiskt statligt kapital. Numera är detta självklart. Men för ett decennium sedan skulle nog få ha tänkt tanken att OMX skulle kunna ägas av ett shejkdöme.

Jag tycker den viktigaste lärdomen av sensommarkrisen är att de asiatiska, ryska och latinamerikanska finansmarknaderna visat sig så robusta. Förr, som under finanskriserna 1994 och 1998, tog periferibörserna mest stryk när placerarna behövde minska risken i sina portföljer. I år har det alltså inte varit så. Under perioden juni till augusti har till exempel de svenskregistrerade Rysslandsfonderna presterat en långt bättre genomsnittlig avkastning (plus tre procent) än Sverigefonderna (minus sju procent). Synen på risk har alltså förändrats rejält sedan slutet av 1990-talet.

Nu kan man förstås hävda att den ryska börsen är råvarudopad och att landets demografiska kris och stagnerande oljeutvinning utgör stora bekymmer på sikt. I detta ligger det mycket. Men Ryssland har också en välutbildad befolkning med hög disponibel inkomst och exceptionellt stora investeringsbehov. Tids nog kommer en korrektion. Sannolikt sker den när råvarucykeln börjar böja nedåt. Men eftersom länder som Kina, Indien och Brasilien är i startfasen av sin råvaruslukande industrialisering kan den rekylen dröja ett decennium eller mer.

Självfallet väntar nya finansiella kriser. Börsindex avancerar uppåt i ett sågtandsmönster, där mer eller mindre tillfälliga rekyler utgör hacken nedåt. Men i en globalt integrerad finansmarknad, där olika delar av världen växeldrar, kan den spekulativa hetluften vädras ut under kontrollerade former. Det är bra för både investerare, företag och ekonomin i stort.