Gott & blandat, men dyrt

Årtiondets snabbväxare är 1/3-fonderna, vilket är Affärsvärldens namn på fonder som blandar svenska och utländska aktier med räntebärande papper. Knappt sju miljarder kronor vid årsskiftet 1993/1994 har vuxit till hela 88 miljarder vid halvårsskiftet i år. Många svenskar följer alltså redan råd nummer fem »Köp breda fonder« i Fondskolan.

På plussidan

Fördelarna med 1/3-blandfonder är dels att de har en tryggare värdeutveckling än en ren aktiefond, dels att man överlåter åt förvaltaren att välja aktier, branscher, länder och byta fördelningen mellan olika tillgångsslag. Fördelning kallas allokering på branschspråk.

Allokering är helt avgörande för avkastningen, men också det absolut svåraste. Att veta när man ska byta till ett land från ett annat är närmast en omöjlighet.

Flertalet fondbolag tar extra betalt för allokeringen. Affärsvärlden har granskat åtta 1/3-fonder, den största och äldsta (lanserad före 1995) från lika många fondbolag. LF Wasa, Nordbanken och Skandia (se tabellen i den tryckta tidningen nummer 41/1999 sidan 68), tar 0,3-0,4 procentenheter mer i förvaltningsavgift än vad spararen betalar om denne investerar i flera fonder hos respektive fondbolag med motsvarande inriktning och andelar som jämförelseindex. SEB är ensamma om att inte ta någonting extra för allokeringstjänsten.

Enklare uttryckt betyder det att många fondbolag tar lika mycket betalt för en blandfond som för en aktiefond trots att den till stor del består av räntebärande värdepapper.

Med den vetskapen frågar man sig hur mycket allokering som sker i dessa fonder. Vår granskning visar att de som tar mest betalt för allokeringen inte är desamma som varierar mest i tillgångsfördelningen.

Affärsvärlden har tittat på fondernas tillgångsfördelning vid varje halvårsskifte sedan 1995 och räknat ut standardavvikelsen för varje tillgångsslag för de olika fonderna. Resultatet är presenterat i den tryckta tidningen nummer 41/1999 sidan 69. Där syns att det bara är Robur som avviker mer än fem procentenheter i snitt. Flertalet ligger under tre procentenheter. Det kan tyckas ganska lamt.

Skandia, som tar 0,4 procent för allokeringen, har mycket låg standardavvikelse i samtliga tillgångsslag. LF Wasa avviker endast litet från snittet mellan mätningarna och det är mellan svenska aktier och räntebärande som allokeringen i första hand sker. Nordbanken skiftar i stället mellan utländska och svenska aktier, men har en relativt konstant andel räntebärande.

På Roburs vis

Robur har den största standardavvikelsen. Därefter kommer Handelsbanken. I vanlig Roburanda beror inte aktiviteten på att Robur viktar om ofta (omsättningshastigheten är låg) utan tvärtom på att de behåller aktier de tror på även om det betyder att fördelningen kan avvika kraftigt när aktiekurserna ändras.

Dessutom är Robur ensamma om att klassificera Astra-Zeneca som ett brittisk bolag, Stora-Enso som ett finskt och så vidare, vilket gör att en aktie från en dag till en annan byter tillgångsslag från svenska till utländska aktier och påverkar statistiken.

Fondbolagen kan givetvis hävda att det är ett lika stort allokeringsbeslut att inte vikta om. Andra menar säkert att de till följd av placeringsreglerna inte kan vikta om så kraftigt. En tredje har säkert viktat om mellan branscher i den svenska delen eller länder i den utländska delen. Slutsatsen är ändå att flertalet är ganska passiva i den övergripande allokeringen.

Vill man eliminera extra kostnader är alternativet att snegla på en fond man tycker har en vettig risknivå och plocka ihop en egen blandfond av olika fonder från de skickligaste och billigaste förvaltarna. På så sätt kan man säkert både höja avkastningen och sänka kostnaderna i sin »blandfond«. Men det är ändå inte tillrådligt, eftersom en sådan hemsnickrad blandfond kräver ett löpande underhåll. Och i såfall en pappersexercis som man troligen inte förknippar med fondsparande.

Tappar fokus

Motsatsen, som är det mest sannolika scenariot, ett par års negligering innebär en helt annan risknivå. Det tar inte lång tid förrän portföljen tappar fokus. Den som köpte lika delar Affärsvärldens generalindex, Världsindex och Börsens Obligationsindex den första januari 1995 har idag en helt annan portfölj. Andelen räntebärande har halverats (26 procent), Världsindex har ungefär samma andel (32 procent) och Generalindex utgör nästan halva portföljen (42 procent). Risken har ökat.

Nu skulle det vara enkelt att säga att man ska välja någon av fonderna som inte tar extra betalt för tjänsten alternativt någon av fonderna som ger mycket allokering för pengarna. Men man kan inte bortse från avkastningen, och inte heller från risken. Bara genom att justera för risken kan man jämföra dessa fonder som trots gemensam rubricering har olika jämförelseindex och därmed risk.

Affärsvärlden har plottat in fonderna efter risk och avkastning de två senaste åren i ett diagram (se den tryckta tidningen, nummer 41/1999 sidan 69). Skandia ger bäst avkastning i förhållande till risken trots höga kostnader. Även Folksam och Nordbanken har lyckats bättre än 1/3-index. Banco är sämst.

Intressant att notera är att Robur som har högst standardavvikelse hos tillgångsslagen även har högst avkastning, vilket beror på andelen aktier i fonden.

Trots att Skandia är bäst faller ändå valet på lågprisalternativet (råd nummer sex i »Fondskolan«), Folksam Förvaltning. Detta eftersom 1/3-fonderna lämpar sig extra bra för långsiktigt sparande, det vill säga betydligt längre än de två åren i diagrammet, och då kommer de nästan dubbla kostnaderna att göra sig gällande. Folksam Förvaltningsfond hade i fjol en totalkostnad på 0,81 procent och Skandia 1,5 procent.

Övriga artiklar om blandfonder