Gryning i ökenland

Det senaste året har råoljepriset i stort sett fördubblats, till glädje för finansministrarna i oljestaterna i regionen (se artikel sid 28). Och på samma sätt som det stänker på klockaren när det regnar på prästen så har även de arabländer som saknar olja blivit gynnade. Kapitalflöden från Saudiarabien, Kuwait och Förenade Arabemiraten är en viktig förklaring till att aktiebörsen i Kairo stigit med 50 procent sedan början av 1999.

Rätt riktning

Men oljepriset i sig motiverar inte den omsvängning i synen på Mellanöstern som nu är på gång. I viss mån har nämligen oljerikedomarna varit en förbannelse, eftersom de gjort att företag och politiker inte behövt jobba för att få in pengar. Därför är det inte konstigt att de länder som nu framstår som tillväxtföredömen, Tunisien och Egypten, har små eller obetydliga oljetillgångar. Även Jordanien och Marocko har tagit rejäla steg i rätt riktning.

Den riktningen går förstås mot att statens roll i ekonomin beskärs, att företag privatiseras och att förvaltningen moderniseras. Trendbrottet markeras av det generationsskifte som skett eller väntar i de flesta länder i regionen. Under 1999 tillträdde två yngre män som regenter i Marocko och Jordanien efter att deras fäder, kung Hassan respektive kung Hussein, gått bort. En annan representant för den nya generationen är shejk Hamad bin Khalifa i lilla Qatar, en pigg 47-åring som tillåtit mediafrihet och bjudit in utländska oljebolag.

Syriens diktator Hafez al-Assad är däremot gammal och skröplig, vilket också börjar bli fallet med Libyens Muammar Khaddafi och palestiniernas ledare Yasser Arafat. Assad efterträds förmodligen av sonen Bashir, som säger sig vilja satsa stort på högteknologi och internet. I Saudiarabien, Kuwait och Förenade arabemiraten är härskarna i 60-70-årsåldern. I dessa fall blir generationsskiftena förmodligen inte så abrupta, eftersom efterträdaren i regel brukar blir någon bror som bara är något yngre än den avlidne.

I de flesta länder är dock en ny generation alltså på väg att ta över. Men den har inte något lysande utgångsläge. Vad har egentligen arabvärlden att visa upp som resultat av det kvartssekel som gått sedan oljekrisen 1973-74? I oljeländerna finns förstås fina motorvägar, sjukhus och flygplatser. Där finns också stora privata förmögenheter, som den hos Sverigebekantingen shejk Muhammed al-Amoudi. Men egentligen inte mycket mer. Israelerna har presterat en väsentligt högre tillväxt under 1980- och 1990-talen och har nu en BNP per capita som är i paritet med EU-länderna Italien och Spanien. Egypten och Marocko ligger däremot bara något över Kinas nivå.

Långsammare tillväxt

Den nya ledargenerationen måste arbeta hårt för att arabvärlden ska komma ifatt. Under de 15 åren fram till 1995 var realinkomsten i Mellanöstern oförändrad medan den fördubblades i Asien. Sedan dess har det gått något bättre. Under 1990-talet var tillväxten i arabvärlden i snitt 3,6 procent per år. Det är dock två procentenheter mindre än genomsnittet för utvecklingsländerna. Och enligt Internationella Valutafonden ökade arabländernas export under perioden med bara en femtedel så mycket som i utvecklingsländerna generellt. Bortser man från oljan, är regionens samlade exportvolym inte större än Danmarks, uppger Världsbankens regionansvarige John Page.

Stagnation och fattigdom präglar alltså Mellanöstern, och där finns inte så lite desperation. Den tar sig bland annat uttryck i att tusentals flyktingar reser i bräckliga farkoster över Gibraltar sund för att söka arbete och utkomst i Europa. Tillströmningen är så stor att den härom veckan ledde till kravaller bland lokalbefolkningen i södra Spanien.

De marockanska och jordanska ungkungarna (som faktiskt är 34 respektive 38 år gamla) har tagit vissa initiativ. Mohammad i Marocko har släppt en del oppositionella ur fängelserna och Abdullah i Jordanien har förklädd gjort studiebesök på offentliga sjukhus. Men reformviljan är inte självklar. Arabregimerna tvekar att släppa greppet om sina samhällen. Även bland de intellektuella och i medelklassen finns en skepsis mot demokratin. Bakgrunden är en rädsla för att de som i första hand kommer att gynnas av ökad frihet är fundamentalistiska grupper. Dessa bär en stor del av skulden till inbördeskriget i Algeriet, som kostat 100.000 människor livet. De utförde också massakern på 58 turister i Luxor i Egypten 1997.

Fred, i stort sett

Numera är dock säkerhetsläget väsentligt bättre. Turisterna har återvänt till Egypten och i Algeriet har militären (med oaptitliga metoder) i stort besegrat de fundamentalistiska extremisterna även om terrordåd fortfarande äger rum. Generellt råder fred i Mellanöstern. Det är inget litet framsteg med tanke på regionens historia.

Alltjämt finns vissa konflikter som vållar oro och skrämmer bort investerare. Raketer skickas in i norra Israel, vilket åtföljs av bombardemang i södra Libanon. Saddam Husseins Irak är alltjämt en pariastat liksom, i mindre grad, Libyen.

Men freden har banat väg för ett ökat internationellt bistånd. Palestinierna har hittills fått över två miljarder dollar i utvecklingsbistånd, framför allt från EU. Och trenden går alltså mot modernisering. Överallt, med undantag för Irak och Libyen, bekänner sig de politiska ledarna till avreglering och privatisering. Genomförandet är det si och så med på många håll men inte med riktningen.

Tre stjärnor

Tre länder är särskilt värda att uppmärksamma. För det första Egypten, som brukar kallas den arabiska nationens hjärta. Landet var länge ett hopplöst exempel på korsbefruktning mellan planekonomi och bysantinsk byråkrati. Men egyptierna har skärpt sig väldeliga. Valutan är märkvärdigt stabil och privatiseringar och avregleringar har resulterat i Mellanösterns livligaste aktiemarknad näst efter Tel Aviv.

För det andra Tunisien, som har den näst högsta BNP:n i Afrika och satsar hårt på turism och exportindustri. Avregleringstakten är hög, för denna del av världen. 60 procent av befolkningen räknas nu som medelklass. Analytikerna vid Control Risk Group i London betecknar landet som »regionens riktmärke när det gäller ekonomisk utveckling och attraktionskraft för utländska investerare«.

För det tredje Dubai, som ingår i det lösligt sammanhållna Förenade Arabemiraten. Till skillnad från grannemiratet Abu Dhabi saknar Dubai olja. Det har snarast varit till fördel, eftersom Dubai kunnat muta in rollen som regionalt handel-, finans-, turism- och kommunikationscentrum i lugn och ro. Emiratet har gamla anor som tillflyktsort för smugglare men lockar numera mest solresenärer och affärsmän. Den svenska exporten till Förenade Arabemiraten uppgick 1998 till över 2,5 miljarder kronor.

Tålamodskrävande

Ändå återstår mycket. En presumtiv investerare i Mellanöstern måste ha tålamod. Decenniers vanskötsel och letargi tvättas inte bort på ett par år. Infrastrukturen är ett exempel. I oljestaterna fungerar den i regel bra, men i Egypten måste en vanlig företagsledare, enligt Världsbankens beräkningar, avsätta 30-40 procent av sin tid för telefonsamtal eftersom telenätet är så opålitligt. Transportkostnaderna är höga eftersom hamnarna arbetar i 1950-talstempo.

Försörjningen med vatten och mat är ett annat problem. Under Romarriket var Nordafrika imperiets kornbod. I dag måste Mellanöstern importera över tio procent av sin livsmedelskonsumtion. Enligt en internationell expertgrupp ligger den årliga vattenförbrukningen i regionen 14 procent över det årliga tillflödet (man tar alltså av reserverna). Slöseriet är utbrett. Över hälften av allt dricksvatten går åt till jordbruket, där en stor del av grödorna är vattenslukande exportprodukter.

Frizoner

Byråkratin har blivit mer lätthanterlig. I Egypten kan man nu starta produktion, i en av de särskilda frizoner som finns, inom tre månader efter ansökan – en otänkbar tidshorisont för ett par år sedan. Åtskilliga problem återstår dock. Reglerna i sig är inte alltid det värsta hindret. I stället är den offentliga apparatens storlek ett av problemen. De statliga myndigheterna och företagen har alldeles för många anställda. Enligt egyptiska regeringen har de statsägda bolagen minst 300.000 för många anställda.

Utbildningsnivån är ett annat problem. Till skillnad från i Asien finns ingen tradition att offra allt för barnens utbildning. Även i ett relativt utvecklat land som Marocko är över hälften av befolkningen inte skriv- och läskunnig. Mellanöstern lider också av sin efterblivenhet – regionen har varit i stagnation så länge att miljontals utbildade araber ser det som självklart att arbeta i andra delar av världen. Det kommer att ta tid att vända denna »brain drain«. Satsningar på utbildning underlättas dock av att födelsetalen nu faller.

Även tillgången på kapital är ett problem. Detta låter konstigt. Få industrier har ju genererat mer kontanter de senaste decennierna än oljan. Men faktum är att en mycket stor del av dessa pengar finns investerade på andra håll, inte minst i Schweiz. Detta flyktkapital beräknas vara värt hela 100 procent av regionens BNP, vilket är i internationell särklass och sannolikt proportionellt större än till och med det ryska flyktkapitalet.

Det verkliga lyftet för tillväxt och investeringar i Mellanöstern kommer antagligen inte förrän en del av dessa pengar börjar flyta tillbaka till regionen.