Gudrun Schyman: ”Jag röstade på Folkpartiet”

Men den som trodde att de rosa molnen skingrat sig under valnatten hade fel. Enligt partiets pr-folk var valrörelsen en ”kick-off” och Gudrun Schyman är nu ute på eftervalsturné. En turné som hastigt och lustigt nu förvandlats till en ny valrörelse.

Fram till nyår ska hon, som en av tre talespersoner för FI, besöka partiets närmare 70 lokala grupper. I mellandagarna sker de avslutande mötena i Luleå och Sundsvall. Hennes kalender får ett klotterplank att se ordnat ut.

– Jag har inte tänkt pensionera mig. Det är mycket som ska göras, säger hon mellan tuggorna på en knäckebrödsmacka med äggröra.

Även om Gudrun Schyman fortfarande arbetar lyfter hon sedan i fjol en tjänstepension på drygt 200 000 kronor per år. Den betalas ut oavsett om hon jobbar eller ej.

– Jag skulle kunna ställa om mitt liv på ett sådant sätt att jag kunde leva på tjänstepensionen och folkpensionen. Men jag skjuter lite på folkpensionen. Det lönar sig, säger man.

Vad betyder pengar för dig?

– Det är ett verktyg för att jag ska kunna göra det jag vill. Det gäller även samhällsekonomiskt. Pengar i sig betyder ingenting.

I vilken bank är du kund?

– Nordea. Jag valde dem när jag flyttade till Simrishamn 1999 och köpte fastigheten där jag nu bor (en gård i Gladsax på Österlen i Skåne, Afvs. anm.). Det berodde på att en vän till mig hade en bra bankkontakt som jag hörde av mig till. Jag har varit Nordea trogen sedan dess.

Gudrun Schyman fyllde i fjol pensionär, 65 år. Hon har nu varit ekonomiskt oberoende i 50 år, enligt sin egen definition.

– Jag var 15 år och det var då jag började jobba.

Som ung var hennes dröm att bli social­arbetare, vilket hon också blev. Under 18 år arbetade hon som socialsekreterare, framför allt med olika former av familjeproblematik.

År 1977 blev Schyman medlem i Vänsterpartiet kommunisterna. Hon blev parti­ledare 1993 och lämnade posten ett drygt decennium senare, år 2004. Året därpå var hon med och grundade Feministiskt initiativ.

I dag, efter närmare 40 år i politiken, förkroppsligar hon nästan svensk vänster. Men ursprungligen klappade hennes politiska hjärta faktiskt mer åt höger.

– Mitt allra första val röstade jag på Folkpartiet. Jag var imponerad av aktiviteterna i deras ungdomsförbund i samband med att man ville bevara biståndet till fattiga länder, men också individens rösträtt.

– Även de liberala reformer som Folkpartiet tidigare stridit för, som exempelvis kvinnors rättigheter, engagerade mig. Att det senare blev Vänsterpartiet var mest för att det fanns ett socialt patos som jag kunde känna igen mig i med mina erfarenheter.