Halleluja, vilket lyft

Om biltillverkarna använde samma metoder som fondförvaltarna i sin försäljning skulle mer än varannan bil sakna motor, hjul och ratt. Inredningen i bilarna skulle kunna försvinna över en natt och återkomma några veckor senare.

Om biograferna sålde biljetter på samma sätt som flygbolagen, skulle stolarna längst fram i salongen vara dyrast. Men platserna närmast skynket skulle ändå säljas, eftersom många i den bakre delen av salongen skulle vara överbokade.

Om Systembolaget skulle sälja sina produkter på samma sätt som Ikea skulle konjunkturen för tillverkare av hembränningsapparater förbättras markant. Och folk i gemen skulle ha det rätt skoj, fulla som Billybokhyllor.

Om husläkarna sålde sina tjänster lika effektivt som managementkonsulter skulle landstingen stå för 100 procent av Sveriges BNP. Patienterna skulle få råd av typen “bli frisk genom att inte vara sjuk”.
Om hantverkarna gjorde som managementkonsulterna skulle det visserligen kosta 10 000-15 000 kronor i timmen att få till exempel ett rum målat och tapetserat. Men å andra sidan skulle målaren dyka upp i tid med all nödvändig utrustning, ha med sig sex till åtta assistenter och vägra gå förrän jobbet var alldeles färdigt.

Skivbolagen skulle ha mycket att vinna på att bedriva sin verksamhet på lantbrukarnas villkor. De skulle kunna sälja allt till starkt subventionerade priser och göra artistskolor som Fame Factory ännu mer effektiva med inspiration från broilerfabriker.

Om någonting misslyckades, skulle man alltid kunna skylla på vädret eller politikerna eller slakta artisten och sälja vederbörande som korv.

Om skivbranschen körde sin produktutveckling som revisorsskrået skulle alla fortfarande lyssna till Frank Sinatra. Det vore inte så dumt. Och om revisorerna skötte sin marknadsföring som skivbranschen, skulle dom i alla fall vara rätt roliga att titta på.

Om Svenska kyrkan kopierade Svensk bilprovnings arbetssätt skulle alla medborgare tvingas till kyrkan åtminstone en gång om året för kontroll. Med sig därifrån skulle de ha en detaljerad lista på fel och brister att åtgärda inom ett år. Somliga skulle även beläggas med körförbud.

Om Svenska kyrkan härmade kvällspressen skulle folk strömma till högmässorna. För de skulle vilja veta mer efter att ha läst informationen under vinjetten “predikoturer” i dagstidningen: “Snickarson ritualmördad efter spritfest”; “Stor resespecial: Himlen”; “Testa dig själv: Är du Messias?” och “Nya trenden: Gravid utan sex”.

Om kvällstidningarna i stället tog intryck av kyrkan skulle det alltjämt handla om att vi ska tro – snarare än veta – att det som står skrivet är sant. Men alla journalister skulle slåss om att få vara veckans söndagskrönikör. Den som fick uppdraget skulle ju ha en trogen läsarskara, eftersom man inte gärna reser sig och går under pågående predikan.

Om aktiespararna kunde göra som Norrmalmspolisen skulle var och varannan börsdirektör åka på stryk i en piketbuss då och då. Utan vittnen och förmodligen inte alldeles oförtjänt.

Om polisen använde börsdirektörernas lönesättningsmodeller skulle dom åtminstone få skälig ersättning enligt direktörsfloskeln “den oerhörda utsattheten som det här jobbet innebär”.

Om parkeringsvakterna kunde låna utstrålningen från dokusåpebranschen, skulle alla böter betalas omgående och alla bötfällda skulle vara stolta över att ha ett minne från “Lapp-Lisa” eller “Lapp-Lasse”.