Hälsning från norra Stureplan

Käre farbror,
Du kan slå dig i backen på att det är trevligt häruppe i Åre. Även om man inte skall slå sig i backen, om du hajar vad jag menar. Alla är här! Det är inte bara mina kompisar ur mäklarsvängen.

Förvaltare, riskkapitalister, journalister – hela branschen är på plats! Jag har följt börsen via text-tv och den tunna handeln och de slagiga kursrörelserna talar sitt tydliga språk, tycker jag. Du kanske undrar vad som lockar dem så långt från Stureplan? Enkelt! Mellan aktiemarknad och alpina sporter finns många paralleller.

Jag har slagits av att nyckeltalen påminner om varandra. P/E-talet har till exempel sin givna tillämpning även i Åre. P står för upplevelsen av Pisten och E står för den grad av Elände som åkaren drabbas av på sin väg mot backen, allt från långa köer, dyra liftkort och liftskötare som är AIK-are in i själen till förnedringen i att bli omkörd av hjälmfotingar på vägen mellan cityjeepen och liftkön.

EBIT betyder i fjällsammanhang inte earnings before interest and taxes utan »E Backen I Trim? » En hög EBIT är givetvis att föredra precis som i börsbolagens räkenskaper. DCF som på finansmarknaden står för Discounted Cash Flow, uttrycker i backen ett oönskat vädertillstånd: Downpour, Cold & Foggy.

Arbitrageresonemangen från derivatmarknaderna har fått sin givna tillämpning i trakten av kabinbanan.

Du kanske minns att arbitrage i finanssvängen är just det som får priset på till exempel en viss option att med matematisk precision följa den underliggande tillgångens pris, ränterörelserna och litet annat. I annat fall finns ju riskfria vinster att hämta hem, och det ser man ju sällan utanför Bingolottos domäner. I fjällvärlden stipulerar arbitrageregeln att det inte finns något snabbare sätt att ta sig mellan två punkter. Om det tar x minuter att åka kabinen och kön är y minuter lång, kommer alla försök att ta sig till skutans topp via andra liftar att ta just precis x+y minuter de också. I annat fall finns riskfria tidsvinster att hämta, och sådana brukar som bekant elimineras snabbt av oss vana marknadsmatadorer.

Substansvärderingar är någonting som sker hela tiden i skidmetropolen. När ett sällskap gör entré på någon av de aktieägarvänliga restaurangerna i backen, gäller det t ex för servitrisen att snabbt göra en dylik för att adekvat kunna placera sina gäster vid ett fönsterbord i a la cartedelen eller en köksingångsplats i cafésalongen. Money talks, men without skiboots walks, som vi säger i Jämtland numera. Köp Skistar, farbror, gör det!

Dåliga rådgivare är man inte heller förskonad från i fjällen. Skidåkning är ju vid sidan av börsplaceringar den sportgren där just teoretiska visdomsord platsar absolut sämst. Jag minns nog att du gav mig rådet att placera vikten på den så kallade dalskidan när jag var liten och jag menar: hur kul är det rådet? Bara att avkräva ett alpint blåbär att i hisnande fart identifiera en »dalskida« är ju precis som att upplysa om vikten av att hitta bolag med stabil utdelning och en väl fungerande försäljningsorganisation i en IT-portfölj.

Bokföringsfifflet går också igen. Kommer du ihåg hur IT-bolagen på sin tid införde nya begrepp för vinst? Bäst var väl de som ville värderas efter »vinst före kostnader« och lika goda kålsupare har jag stött på runt after ski-borden i fjällen. Läs och lär: det finns de som tror att fjällresan kostade det som står på lägenhetsuthyrarens kvitto.

Vad man lätt glömmer är, precis som i företagets räkenskaper, de oförutsedda kostnaderna för liftkort, skidhyra, skidlektioner, ursäkta-att-jag-trängde-mig-i-kön-mutor, flygresa, skotersafari, bar-galopp med Gulaschsoppa, spa-tillägg, täljstensmiddagar och gud vet vad. Lokalbefolkningen är påhittig med sånt.

Men mest av allt: den stora parallellen mellan livet i skidmetropolen och på börsen är förstås att det ständigt går utför. Samt, förstås, att lavinrisken sällan varit högre än i dessa dagar. Snart måste det visserligen vända, men det är kanske säkrast att vara likvid ändå.

Soliga hälsningar
Din brorson