Hand i hand på väg mot botten

Ericsson befinner sig i kris. I analyserna kring bolaget ses det i stor utsträckning som ett resultat av dålig företagsledning. Styrelsen har nu tillsatt en ny vd. Kanske kommer vi snart också att se en tydligare kontrollsituation i styrelsen med en dominerande kontrollägare.

I ett något längre perspektiv är dock kanske den viktigaste frågan om det är möjligt för ett stort högteknologiskt företag som Ericsson att ha sin bas i Sverige. Ericsson konkurrerar med de bästa i världen. Klarar man inte den konkurrensen blir effekterna för företaget förödande. Det finns inte någon division 2 där man kan fortsätta att spela när man inte längre befinner sig på topp.

För att bedriva ett forsknings- och utvecklingsarbete i yttersta världsklass måste man ha möjlighet att rekrytera personal som i varje fall ligger i närheten av världstoppen inom sina kunskapsområden. Utvecklingen av den svenska kunskapsmiljön under de senaste båda decennierna gör att man frågar sig om dessa möjligheter finns i Sverige. Stjärnskott finns givetvis alltid. Men ett stort företag måste ha en bredd i rekryteringen samtidigt som nivån är hög.

Kan detta vara möjligt med den mycket väl­dokumenterade nedgång i kunskaper som vi sett i det svenska utbildningssystemet? En utmärkt sammanställning av främst de internationella studierna på området har gjorts av Magnus Henrekson och Sebastian Jävervall på IFN. Där finns de uppmärksammade Pisa-undersökningarna, men också andra studier.

Bilden av ett kraftigt ras i kunskapsnivå på högstadie- och gymnasienivå är entydig. Inte minst gäller detta matematik, som är en grund i ingenjörsutbildningen. Utvecklingen kan inte undgå att påverka nivån på den högre utbildningen. Detta framträder mycket tydligt i rapporterade resultat från tester på studenter intagna till Chalmers. Dessa ger en unik jämförelse av kunskapsnivåer över tid. Sedan år 1973 har de intagna givits uppgifter i matematik på nivåer motsvarande grundskolans högstadium och gymnasiet. Raset är mycket påtagligt också här. Förutom den sjunkande kunskapsnivån i grundutbildningen kan fallet också bero på att ingenjörsutbildningen inte upplevs som lika attraktiv som tidigare. Under alla omständigheter är utgångsnivån för ingenjörsutbildningen nu väsentligt sämre än för ett par decennier sedan. Därmed kan man också förvänta sig att kunskaps­nivån på dem som examineras är lägre än tidigare. Med lägre nivå på utbildade svenska ingenjörer minskar m��jligheterna för Ericsson att hålla världsklass på sin utvecklingsverksamhet.

Ericssons främsta konkurrenter är baserade i USA, Storbritannien och Kina. Dessa länder har alla teknologiska utbildningar i absolut världsklass. De har därmed ett försteg gentemot Ericssons Sverigebaserade verksamhet. Som vi sett är detta försteg på väg att växa.

Ericssons nya ledning kan välja mellan två strategier för att hantera situationen. Den ena är att på ett systematiskt sätt genomföra sin rekrytering internationellt med målet att få hit de bästa. En svårighet med denna strategi är att Sverige har världens högsta beskattning av högutbildade och att vi har en dysfunktionell bostadsmarknad. Den andra strategin är att flytta utvecklingsverksamheten till Storbritannien eller USA. Därmed skulle det förmodligen också vara naturligt att flytta huvudkontoret.

Väljs ingen av dessa strategier fruktar jag att Ericsson inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att sjunka till botten tillsammans med kunskapsnivån i det svenska utbildningssystemet.

Vilse i öknen

Stefan Löven har visat sig beredd att ta politiska risker för att stödja det svenska näringslivet. Man skulle önska att detta skedde genom att han exempelvis bejakade vinster i välfärden, sänkte marginalskatterna och förbättrade skattevillkoren för personaloptioner. I stället har stödet kommit genom ett pinsamt besök i Saudiarabien.