Höga råvarupriser här för att stanna

Världsekonomin genomgår just nu en fullständig omvandling. Flera hundra miljoner kineser, indier och andra invånare i tillväxtländer reser sig från ett liv i fattigdom till en medelklasstillvaro.

En konsekvens vi ser här hemma är priser som skenar på mat, olja och andra råvaror. Den nya medelklassen beter sig – surprise! – som den gamla och köper bättre mat, kylskåp, bilar och bättre bostäder när de får råd.

Kanske var vi aningen naiva då vi trodde att globaliseringen bara betydde att kineserna skulle tillverka löjligt billiga varor som exporterades i störtfloder till oss. Visst förstod vi att arbetsfördelningen i världen skulle ändras så att låglönejobb utlokaliserades till Asien och Östeuropa. En glad överraskning blev också att låga importpriser gav svag inflation. Centralbankerna framstod som genier och räntan kunde hållas låg. Livet lekte för oss i väst när världsekonomin utsattes för en utbudschock av arbetskraft.

Men kanske borde vi ha kunnat förutse följande faser. Kraftigt ökad produktion i Asien ledde förstås till stor efterfrågan på råvaror. Priserna steg. Efterfrågechocken spreds till andra områden. Tillväxtländerna använde sina exportinkomster till att bygga upp sina länder, vilket krävde ytterligare råvaror. Kina industrialiserades och urbaniserades.

Högre råvarupriser gav plötsligt exportländerna enorma extrainflöden av kapital. (Minns råoljepriset i januari 2002: 16 dollar per fat. Det var en annan värld, som sagt.) I år väntas tillväxt- och u-länder skrapa ihop ett överskott i bytesbalansen på 729 miljarder dollar. I fjol var Kinas överskott 11,1 procent av BNP.

Under 1980- och 1990-talen sjönk de flesta råvarupriser och fortfarande ligger de flesta nivåer lägre än under 1960- och 1970-talen i reella termer. Tidigare konjunkturnedgångar har alltid betytt fall för råvarupriserna. Från september 2000 till januari 2002 rasade oljepriset 37 procent i dollar, och för metaller med 15 procent. Nu sker inget ras eftersom tillväxtländerna påverkas mindre av inbromsningen i USA och Europa.

Vi får nog vänja oss vid allmänt högre nivå på råvarupriser under flera år framåt, även om den branta prisuppgången lär vara över för ett tag. Förändringarna i världsekonomin är strukturella och försvinner inte då konjunkturen viker. Medelklassen fortsätter växa i tillväxtländerna. Numera är det tillväxtländerna som driver världsekonomin och efterfrågan.

Under de senaste fem åren har Kina stått för en fjärdedel av tillväxten i världen och Brasilien, Indien och Ryssland för ytterligare en fjärdedel, enligt IMF. Av konsumtionsökningen av spannmål står tillväxtländerna för mer än 80 procent sedan 2002 och för mer än 90 procent vad gäller metaller och oljeprodukter. Det senare beror till stor del på ökad bilism. I Kina mer än femdubblades bilförsäljningen 2001-2007.

Efterfrågan förstärks av politiska ingrepp. Nationella subventioner håller köplusten uppe trots högre priser på världsmarknaden. Särskilt oljeexporterande länder subventionerar oljeprodukter. Invånarna ser det som en rättighet och fortsätter köra bensinslukande bilar.

Sociala hänsyn ligger också bakom politiska ingrepp. Indien har fryst priset på fotogen sedan 2003 eftersom det används av fattiga för matlagning. Galopperande matpriser har fått många länder att begränsa livsmedelsexporten för att hålla nere de inhemska priserna. (Ukraina och Argentina har tullbelagt veteexport. Vietnam, Kina och Indien begränsar exporten av ris, se artikel på sidan 70.) Det höjer förstås världsmarknadspriset och minskar ukrainska vetebönders motiv att odla mer. Politikerna fruktar mer sina hungrande landsmän, som har rösträtt eller kan starta brödupplopp på gatorna. Därför subventionerar många länder mat, även om IMF framhåller direkta kontantstöd till de fattigaste som en bättre metod.

Vi är inne i en anpassningsprocess där utbudet borde reagera. Men trots rusande priser har produktionsökningarna varit en besvikelse. Inom oljesektorn kontrolleras 80 procent av världens reserver av oljeländernas statliga bolag med dåliga incitament för att öka investeringarna. Västvärldens oljebolag är hänvisade till svårtillgängliga, dyra platser. Jakten på andra naturresurser blir allt intensivare. I Afrika anklagas kineser för att sakna skrupler när de gör affärer med diktaturer för att mätta sin råvaruaptit.

Framöver beror prisutvecklingen till stor del på hur mycket produktionen kan anpassas (tillsammans med störningar från väder, finansiell spekulation, konflikter och politiska beslut som biobränsle). Inom livsmedel har världens 450 miljoner småbönder – många i Afrika – nu sin chans. Men de behöver få hjälp från sina regeringar (av varierande kvalitet) med subventionerat gödsel, vattenförvaltning och transportnät.

Omvandlingen av världsekonomin ger förstås vinnare och förlorare. Stora vinnare på råvaruboomen är producenterna Ryssland, Australien, Mellanöstern, Indonesien, Västafrika, Argentina, Venezuela och Norge. Enligt IMF förbättrades deras handelsbalans med mer än 1 procent av BNP från 2006 till 2007 på grund av råvarupriserna. Brasilien, Kanada och Sydafrika såg en positiv effekt på mindre än 1 procent.

Omvänt drabbas nettoimporterande länder, särskilt fattiga, av råvarupriserna. De stora förlorarna i fjol var Indien, Bangladesh, Sydkorea, Island och Marocko (mer än 1 procents negativ effekt). Mindre förlorare var USA, Kina, Japan och nästan hela Europa, inklusive Sverige.

Under de närmaste åren väntas råvarupriserna endast sjunka måttligt eftersom balansen på många marknader är skör och överkapacitet saknas. Endast en allvarlig kris i världsekonomin kan hindra fortsatt hög nivå, spår IMF. Så man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Oscar Wilde varnade: När gudarna vill straffa oss uppfyller de våra böner.

BENGT LJUNG

bengt.ljung@affarsvarlden.se