Hotad världsordning

Chisago County, Minnesota. Dagen efter att Donald Trump valts till USA:s 45:e president. Matt Silver, chefredaktör på ­lokaltidningen, pillar på Vilhelm Mobergs gamla skrivbord, sedan på sina egna grånande polisonger.

– Hillary Clinton ljög oss rakt i ansiktet, säger han efter en stund.

Clinton vann Minnesotas tio elektorsröster, men i Chisago County, dit Karl Oskar och Kristina kom 1850 i Mobergs Invandrarna och invånarna fortfarande heter ­Nilson och Swenson, röstade majoriteten på Donald Trump.

Precis som i andra småorter tvärs över USA.

Trumps seger har tillskrivits olika orsaker: identitetspolitiken, karriärpolitiker i Washington, Hillary Clintons mejl.

Ekonomin räcker dock långt som förklaringsmodell.

Jobben och tillväxten engagerade mest i valrörelsen, visade återkommande opinionsundersökningar. I de frågorna föredrog väljarna Donald Trump. Trots, eller tack vare, stridslysten retorik och utspel om ”idiotiska” handelsavtal.

– Vi kan inte längre låta Kina våldta vårt land, dundrade den blivande presidenten vid ett valmöte i maj 2016.

– Vi måste se det här som ett krig, konstaterade han vid ett annat. USA ska besegra fienden i kampen om jobben.

Han lovade att straffa företag som förlägger produktion utomlands, införa 45-procentiga tullar på kinesisk import och lämna världshandelsorganisationen WTO – den globala frihandelns institutionella grundplåt.

Budskapet gick hem i ett land där två tredjedelar anser att globaliseringen varit av ondo.

***

Är Donald Trump beredd att starta ett fullskaligt handelskrig?

Efter första veckorna på jobbet tror allt fler det.

Presidenten har redan skrotat Trans-Pacific Partnership, ett färdigförhandlat handelsavtal med elva länder i Asien. Han har meddelat att han har för avsikt att omförhandla Nafta, USA:s frihandelsavtal med Kanada och Mexiko. Han har fortsatt att ­attackera Kina och internationella institutioner, däribland WTO.

Och vill Donald Trump starta handelskrig så kan han: maktdelningsprincipen som ­reglerar stora delar av amerikansk politik omfattar inte handelsfrågor i någon väsentlig mening.

”Handelspolitiken är ett område där Trump på egen hand kan genomföra det han lovat”, varnade ekonomiprofessorn och Brookings-medarbetaren Justin Wolfers i New York Times härommånaden. ”Det finns inte mycket kongressen kan göra för att stoppa honom.”

Den insikten har spritt sig till styrelserummen på andra sidan Atlanten.

– Alla har utgått ifrån att inte ens en tokig president kan ställa till med hur mycket djävulskap som helst, men folk verkar inte längre lika tvärsäkra på den saken, säger Staffan Bohman, ordförande i Höganäs och styrelseledamot i Atlas Copco.

– Hotet är konkret.

Lena Sellgren, chefsekonom på Business Sweden, stämmer in.

– Svenska företag känner oro, säger hon. Den nya administrationens oförutsägbarhet är en ­påtaglig risk.

***

Vikmanshyttan i sydöstra Dalarna. Solig januarieftermiddag, sextioplussare i täckjackor ute och går på byn.

Här började Jon Lind tillverka batteriladdare till snöskotrar och fyrhjulingar i mitten på 1990-talet. Det gick bra; numera gör han det till Ferrari och General Motors också.

”För den som vill lära sig något om tillväxt” är Linds bolag Ctek ”ett bra studieobjekt”, skrev Dagens Industri i en artikel i mars 2016.

Utanför Ctek står två polska byggarbetare och röker vid en grävmaskin.

Inomhus är stämningen sval och proffsig. Försäljningschefen Krister Mossberg, solbränd i designad mjukisoverall, berättar om produktionslinor och integrated solutions.

Ctek är ett sådant där bolag som det svenska exportfrämjandet älskar att lyfta fram: ett framgångsrikt, mellanstort exportföretag, mitt ute i glesbygden.

Billaddarna säljer som smör. År 2015 avyttrades över en miljon stycken till konsumenter, verkstäder och långtradartillverkare i sammanlagt 70 länder. I år hoppas man dubbla omsättningsnivåerna från 2013.

Hur viktigt är bolaget för bygden?

– Hundra procent, svarar Krister Mossberg. Han är stockholmare, veckopendlar.

I Vikmanshyttan bor omkring 1 000 personer, ett sjuttiotal jobbar på Ctek. Ingen tillverkar batteriladdare. Produktionen är förlagd till fabriker i kinesiska Shenzhen.

Ctek är ett sorts mikrokosmos av den moderna exportekonomin. I Sverige tar man fram affärscase, utvecklar och testar produkter, sköter pappersarbetet: den tjänstefierade kärnverksamheten. Resten – tillverkning och distribution – sköts i och från Kina.

Varje laddare (Ctek säljer femhundra modeller) består av ett hundratal komponenter. Komponenterna innehåller i sin tur hundratals insatsvaror. Många är importerade. Krister Mossberg vet inte hur många länder som ingår i produktionsnätverket som krävs för att tillverka ett Ctek-batteri. Det kan vara fem eller hundra.

På så sätt är laddaren i långtradaren en frihandelns motsvarighet till ett derivat-finansierat hus i amerikanska solbältet före finanskrisen: fullständigt oansenlig och samtidigt en produkt av ett invecklat system av regler, normer och processer som spänner över hela världen.

Vad händer med Cteks batteriladdare om USA och Kina går i handelskrig?

– Då försvinner våra marginaler, säger Krister Mossberg och syftar på USA.

– Då kommer vi inte sälja där. Antagligen blir en strategi att öka försäljningen på andra marknader.

***

Sommar i P1, 12 augusti 2014. Björn Wahlroos spelar klassisk rock och sjunger frihandelns lov. Nordea-ordföranden har rykte om sig att vara slängd i käften. I radio är han försonlig.

”Det har varit en annorlunda sommar”, konstaterar Wahlroos. Den franske nationalekonomen Thomas Piketty har en otippad kioskvältare om ökande inkomstklyftor, folk har börjat nagelfara globaliseringen på allvar. Wahlroos vill nyansera debatten. Han hänvisar till John Rawls differensprincip.

– Inkomstskillnader måste accepteras om de förändrar villkoren för dem som har det sämst.

– Det viktigaste är väl ändå att de människor som ännu för trettio år sedan levde på existensminimum i dag har hyggligt med mat på bordet, peppar han.

Wahlroos stödjer sig på robust statistik.

Enligt Världsbanken har mer än 650 miljoner människor lyfts ur fattigdom sedan 1990. FN:s målsättning att halvera antalet fattiga på 25 år nåddes 2010, fem år före tidtabell. Kina, där flest människor fått det bättre, var ett av världens fattigare länder 1980. Nu växer landet med några Sverige per år.

Frihandeln har varit central för denna utveckling. Det har även västerländska bolag, inte minst från USA: 134 av världens 500 största företag är fortfarande amerikanska. Det betalar sig även på hemmaplan. Apple, ett av världens mest globaliserade företag, har 76 000 anställda i USA – indirekt sysselsätter bolaget närmare en halv miljon.

Sett med de glasögonen blir globaliseringen en solskenshistoria. Men som jämlikhetsforskaren Branko Milanović, tidigare verksam vid Världsbanken, visat har en särskild grupp fått bära kostnaden: den rika världens mindre bemedlade, som sett sina jobb försvinna och inkomster stagnera.

Det är inte vilken grupp som helst; de ­utgör en ansenlig del av väljarkåren i de länder som traditionellt sett upprätthållit den internationella ordning som gör frihandeln möjlig. Det vill säga precis den grupp som kan riva hela ordningen.

I USA har de haft det särskilt tufft. Stagnerade medianlöner, trots god tillväxt. Utbrett missbruk i gamla stolta industristäder. För första gången sedan statistik började föras väntas lågutbildade, vita amerikanska män i snitt inte bli äldre än sina fäder. Självmord och drogöverdoser är viktiga orsaker.

Dessa trender har tilltagit i takt med att USA:s tillverkningsindustri krympt: omkring sex miljoner jobb har försvunnit sedan 1999. Mycket tyder på att automatisering, robotarna – snarare än frihandeln, kineserna – är den huvudsakliga orsaken. Men svaret är inte entydigt.

En studie från MIT fann nyligen att omkring 2,4 miljoner amerikanska jobb försvann mellan åren 1999 och 2011 till följd av ökad kinesisk import. Rawls differensprincip hjälper föga i en sådan kontext. Mer relevant är vad Harvard-ekonomen Dani Rodrik kallat globaliseringens paradox: den urholkar de nationella strukturer som den samtidigt förlitar sig på.

**

Vill man förstå hur Donald Trump tänker kring globalisering och frihandel är ett bra ställe att börja i huvudet på Steve Bannon.

Rapporter gör gällande att det är Bannon, Trumps chefsstrateg och tidigare ordförande för högerradikala nätsajten Breitbart News, som egentligen bestämmer i Vita huset.

Hashtaggen #StopPresidentBannon trendar på Twitter. Programledaren för ett tongivande amerikanskt nyhetsmagasin beskriver den oborstade före detta dokumentärmakaren som Trumps ideolog, med ett övergripande mål: ”Han vill bromsa, kanske till och med stoppa, globaliseringen på alla plan.”

Harvard-utbildade Bannon är enligt egen utsago ”ekonomisk nationalist”. Han ­beskyller ”Davos-människor” för att ”slakta” USA:s arbetarklass och i stället ha skapat en medelklass i Asien.

Steve Bannon förutspår att republikanerna kommer att ”styra i 50 år” om Trump infriar sina vallöften.

Ett övergripande sådant är att eliminera USA:s kroniska handelsunderskott, för närvarande omkring 500 miljarder dollar årligen.

Handelsunderskottet var ett återkommande tema under Trumps kampanjmöten, beviset på att USA inte längre respekteras internationellt.

De intellektuella resonemangen bakom retoriken återfinns i en handelspolitisk plan – ”Trump-doktrinen” – som arbetades fram av USA:s nye handelsminister Wilbur Ross och nationella handelsrepresentanten Peter Navarro förra året.

Mindre import och mer export ska leda till fler arbetstillfällen och högre tillväxt, enligt tysk modell. Men det går bara om andra länder förhindras att dra nytta av handelsavtal som förfördelar USA.

Likt Trump och Bannon, är Ross och ­Navarro kritiska till USA:s handelspolitik ­sedan Ronald Reagans dagar.

Flera ekonomer har påpekat att Ross och Navarros strategi missförstår USA:s handelsunderskott, inte minst hur det hänger ihop med dollarns roll som smörjmedel för det globala finanssystemet.

Pengarna som amerikaner spenderar återinvesteras normalt sett i dollartillgångar: amerikanska aktier och statspapper. Efterfrågan pressar upp värdet på dollarn. Amerikansk export blir mindre konkurrenskraftig och landets handelsunderskott växer.

Om amerikaner skulle spendera mindre på utländska varor och importen minska, så skulle i stället dollarutbudet på finansmarknaderna krympa, har Harvard-professorn Gregory Mankiw påpekat. Återigen skulle dollarn öka i värde, med sjunkande export och stigande handelsunderskott som resultat.

Ännu mer fundamentalt för handelsunderskottet är dollarns roll som internationell reserv- och betalningsvaluta, eftersom den ständiga efterfrågan som det innebär gör dollarn dyrare och, återigen, handelsunderskottet större.

Samtidigt är dollarns internationella roll strategiskt viktig. Den låter bland annat amerikaner låna, och därmed leva, billigare än folk i andra länder. Den ger också USA kontroll över global finansiell infrastruktur.

Enligt Mankiw beror USA:s maktställning till stor del på dollarns betydelse för det globala finanssystemet. Om Donald Trump försöker sig på att eliminera USA:s handelsunderskott riskerar han att äventyra dollarns särställning.

I en intervju med Financial Times i januari kallar Peter Navarro det ett ”gammalt trött argument” framfört av ”offshoring-lobbyn”.

”Jag bryr mig om hur det faktiska handelsunderskottet i varuhandeln påverkar den ekonomiska tillväxten”, slår han fast.

***

Brexit-förhandlingar i Bryssel. Boris Johnson tar ton, förklarar vad som står på spel. Den konservative brittiske utrikes­ministern vänder sig till Italiens ­socialdemokratiske ekonomiminister Carlo Calenda.

– Ni kommer sälja mindre prosecco.

– Förhandlingar på den nivån är lite förolämpande, suckar Calenda efteråt.

Johnson, som studerade antikens civilisationer på Oxford och talar flytande latin, beskrev handel i klassiska termer. Byteshandeln mellan länder. Vin mot järnmalm. När specialiseringen gått tillräckligt långt, kanske en Ferrari mot en Bentley.

De flesta vet att det inte går till så längre. Utrikeshandeln har tjänstefierats, digitaliserats och präglas av värdekedjor som spänner över nationsgränser. Mycket av det som säljs till utlandet består av insatsvaror som ­importerats. Svensk BNP består till hälften av export, enligt statistiken. Räknar man bort importen som krävs för att producera den, faller siffran till under en tredjedel.

Ändå har Boris en poäng. Det är lätt att tänka på handel i internationella termer, ett utbyte mellan länder: Sverige exporterar till Tyskland, USA importerar från Kina, och så vidare.

Trots att stora delar av handeln blivit post-nationell.

Handelsprofessorn Richard Baldwin sammanfattar utvecklingen i boken The Great Convergence, som utkom i november.

För 25 år sedan ”kunde den tyska exporten fortfarande betraktas som produkten av tyskt arbete, kapital och kunnande”, skriver Baldwin. Produktionen var nationell. Tyska bilar konkurrerade med japanska. Tekniska framsteg i tyska fabriker ledde till högre ­löner för tyska arbetare.

Sedan kom internet. Det blev lönsammare att transportera bolagsspecifikt kunnande till länder med billigare arbetskraft. Komparativa fördelar förlorade sin nationella karaktär, produktionsfaktorerna skyfflades om. Nya förutsättningar, lite som när ångmaskinen gjorde det enklare att skeppa varor och emigranter för 150 år sedan.

Kunskapsflödena från rika till fattiga länder har stöpt om världsekonomin i grunden, hävdar Baldwin. Länder är ”inte längre de självklara analysenheterna”. Konkurrenskraft definieras numera av enskilda företags produktionskedjor.

Därmed har en klyfta uppstått mellan ­företagen och länderna de fortfarande tillhör på papperet. Nu är det inte längre tyska arbetare som nödvändigtvis tjänar på tyska framsteg.

Baldwin tar hjälp av en sportmetafor. Om den traditionella handeln förstås som ett spel mellan två lag som byter spelare, kan den nya handeln snarare ses som att tränaren för det bättre av de två lagen drar iväg och ­tränar konkurrenterna på fritiden. Tränaren, liksom det svagare laget, tjänar på ett sådant upplägg, de egna spelarna gör det inte.

”Att företagen kan ta sitt kunnande någon annanstans innebär att det som är bra för GM inte nödvändigtvis är bra för Amerika”, konstaterar Baldwin.

Ctek i Vikmanshyttan är ett exempel på hur världshandeln ser ut i dag, Apple ett annat.

Apple, sinnebilden av den moderna tillverkningsekonomin, har en av världens mest omfattande och sofistikerade produktionskedjor.

En Iphone-telefon, av vilka företaget säljer omkring 200 miljoner per år, består av komponenter från 766 tillverkare i 28 länder – däribland Norge, Costa Rica och Marocko. Likt Cteks batteriladdare består komponenterna i sin tur av insatsvaror från ytterligare länder.

När Donald Trump förra året lovade förmå Apple att ”bygga sina produkter i USA, inte andra länder” var det detta invecklade ekosystem han syftade på.

Peter Navarro, Trumps handelsrepresentant, utvecklade tankegångarna i en intervju med Financial Times: ”I längden gynnar det inte USA att tillverka ’amerikanska’ produkter bestående av utländska komponenter. Vi måste skapa egna, inhemska produktionskedjor som skapar arbetstillfällen och högre löner.”

***

För några veckor sedan stod Kinas president Xi Jinping på World Economic Forum i Davos och talade sig varm för frihandeln.

Kinas statliga press har slagit an en annan ton. Amerikanska tullar kommer att ”bemötas omedelbart”, varnade man efter att Xi ­talat med Donald Trump i telefon i november. ”Airbus-flygplan kommer ersätta Boeing-flygplan. Försäljningen av amerikanska bilar och Iphonemobiler kommer bli lidande.”

– I förlängningen är det ju så, det blir ­konsumenter i USA som får betala, säger Staffan Bohman.

Exempel finns. När Barack Obama införde tullar på kinesiska däck år 2009 ­kostade det amerikanska konsumenter över en ­miljard dollar, visar beräkningar.

Men även Kina kan komma att betala ett högt pris, påpekar andra. USA är fortfarande en av landets största exportmarknader. Tullar skulle slå mot tillväxten. Den har ­redan försvagats till följd av en besvärlig omstrukturering av ekonomin, som syftar till att öka den inhemska konsumtionen.

Ändå är trenden tydlig. För tio år sedan svarade exporten för 37 procent av kinesisk BNP. I dag är siffran 22 procent. Landet blir allt mindre beroende av utländska aktörer, och det märks. En studie från amerikanska handelskammaren i Kina antyder att bolag från USA fått det allt svårare att operera på kinesisk mark.

– Kina har en politik som går ut på att främja egna företagsintressen, säger Olof Erixon, handelsexpert på Svenskt Näringsliv.

Det gör det svårt för utländska företag, inklusive svenska, att etablera sig där på riktigt.

– Man ska inte göra sig några överdrivna förhoppningar om att europeiska företag någonsin kommer få stort genomslag på kinesiska marknaden. Det kommer kinesiska regeringen se till att de inte får, säger Erixon.

***

Det kan få konsekvenser för svensk exportstrategi på sikt. Men hur skulle svenska företag drabbas om USA och Kina börjar resa tullar i morgon?

På flera sätt, säger Lena Sellgren. Det skulle slå mot världsekonomin, marknaderna skulle ta stryk.

De direkta effekterna på utrikeshandeln i stort är mindre uppenbara. Sverige handlar fortfarande mest med andra EU-länder – utbytet med Kina och USA är betydligt mindre. Produktionsnätverken komplicerar dock saken.

– Globala värdekedjor är så sammanflätade i dag. Riktade tullar mot branscher där svenska företag är konkurrenskraftiga, som industrivaror och bilindustrin, kan få rejäla effekter. Särskilt mot mindre företag kan det slå hårt, säger Lena Sellgren.

Ett företag som Ctek kan få det svårt.

För Trollhättan-baserade Leannova, som förser kinesiska biltillverkare med svensk expertis och som köptes av börsnoterade konsulten ÅF häromåret, är det snarast ­positivt, säger Christer Frykman, ansvarig för internationalisering av ÅF:s fordonsverksamhet. Färre amerikanska bilar betyder fler kinesiska.

Uppsala-baserade Imint, vars mjukvaru­lösningar förbättrar videosändningar i mobiler och som nyligen börjat leverera till några av Asiens största mobiltillverkare – däribland kinesiska Huawei och koreanska Samsung – är inte heller oroliga.

– Kinesiska tillverkare inte så stora i USA, de säljer framför allt i Asien, säger CFO:n Jens Ålander.

Dessutom skeppar bolaget inget materiellt, allt är digitalt.

Även de större bolagen kommer klara sig bra, tror Staffan Bohman.

– Man finns överallt i dag, det sker en ­löpande anpassning till ändrade förhållanden. Det är inbyggt i systemet, säger han.

Genom att inte låsa in sig i ”rigida, fasta strukturer” har moderna exportföretag en ”inbyggd motståndskraft mot den här typen av förändringar”, säger han.

Verkstadskoncernen Atlas Copco, som Bohman inte nämner specifikt, är ett exempel. Bolaget, som har en årlig omsättning på omkring 100 miljarder kronor, finns i över 180 länder. Intäkterna är jämnt fördelade mellan framför allt Europa, Nordamerika och Asien, och kommer till stor del från marknadsnära tjänster.

Värre blir det om Donald Trump gör verklighet av hotet att dra sig ur WTO.

– Om USA uppenbart bryter mot reglerna som man vill, riskerar det att helt undergräva förtroendet för hela systemet, varnar Olof Erixon.

Även Staffan Bohman ser detta som den stora risken.

– Skulle handelsregimerna bryta samman, då blir Sverige en av de största förlorarna.

Och däri ligger ironin: handeln har blivit post-nationell, ett myller av sammanlänkade produktionssystem som spänner över hela världen. Samtidigt gör produktionskedjornas finmaskighet frihandeln mer ­sårbar för protektionistiska utfall än tidigare. Störningar i ett land fortplantar sig till andra.

De senaste tjugofem åren spelades betydelsen av starka stater ner. Man slutade ta ansvar för samhällena som gjorde framgången möjlig, konstaterade Financial ­Times ekonomikommentator Martin Wolf i en krönika häromveckan.

Eller som Todd Tucker, handelsexpert vid Roosevelt-institutet i New York, beskriver det: frihandeln som präglat de senaste ­decennierna vilar på betydligt skakigare grund än vad någon antog.

TEXT: Arvid Åhlund