Hotande deflation

Inflationen i både USA och Tyskland har i år legat mellan en och två procent. Och så länge det finns lediga resurser och tillväxten är svag brukar inflationen bli lägre och lägre.

Om det går så långt att priserna börjar falla fungerar plötsligt inte de vanliga penningpolitiska metoderna längre.

Även om den nominella räntan sänks till noll, som i Japan, så betyder ju fallande priser att realräntan blir positiv. Det innebär att man får mer för pengarna ju längre man väntar med att konsumera. Och det kan lätt leda till en ond cirkel med fallande konsumtion, ökande arbetslöshet och så vidare.

Men även om det är dessa effekter de flesta nog tänker på i första hand i samband med deflation, har de inte visat sig så farliga i praktiken. Värre är att skuldsättningen är högre än på länge i både USA och Tyskland. Och fallande priser innebär att skulderna blir allt tyngre att bära.

Vad finns det då för instrument att ta till om priserna verkligen skulle börja falla? Bland de mer kreativa förslagen är ett från en ledamot i den amerikanska centralbanken. Det går ut på att sedlarna ska minska i värde ju längre det dröjer innan man spenderar dem.

En mer realistisk metod är att centralbanken försöker få penningmängden att öka genom att köpa upp statspapper. Men även det kräver att centralbanken verkligen vågar vara okonventionell.

Att finansiera utgifter, till exempel för krig, genom att låta centralbanken »trycka pengar« på detta sätt är en klassisk väg mot inflation.

Motståndet mot detta är nog djupt rotat på många centralbanker.

Den japanska centralbanken har dock till slut börjat tillämpa metoden. Centralbanken har enligt OECD köpt upp långa statsobligationer motsvarande en tredjedel av den offentliga sektorns nettolånebehov. Det har haft en viss effekt genom att de långa räntorna har sjunkit. Men penningmängden ökar fortfarande mycket svagt och utlåningen faller. Den reala ekonomin är också fortsatt svag.

En betydligt mindre kontroversiell metod är att införa ett inflationsmål, som innebär att prisökningarna hålls över en viss nivå. En annan är att försöka få valutan att deprecieras och få upp inflationen via stigande importpriser. Men det blir förstås problematiskt om flera av världens större länder försöker uppnå detta samtidigt.

Vad ska man då tro om utsikterna för Tyskland och USA? Den oväntat kraftiga amerikanska räntesänkningen nyligen till 1,25 procent var säkert ett sätt att försöka stämma i bäcken och se till att priserna aldrig börjar falla.

Det är nog värre för Tyskland. Den europeiska styrräntan ligger betydligt högre – på 3,25 procent – trots att både tillväxt och inflation är svagare än i USA. Problemet är förstås att den europeiska centralbanken måste se till inflationen i hela EMU-området och den ligger till och med litet över målet på högst två procent.

Till råga på allt är ju även finanspolitiken uppbunden av EMU:s så kallade tillväxt- och stabilitetspakt. Ambitionen att leva upp till den innebär att man inte har några finanspolitiska medel heller att ta till.