I nationens intresse?

När Eva Hamilton var inrikeschef på Aktuellt och ansvarig för 20 personer gjorde SVT:s dåvarande vd Maria Curman en chansning. Delar av Aktuellts och Rapports redaktioner skulle slås ihop till en enda nyhetsredaktion och det var kaos.

– I det kaoset behövdes en ny chef för allt som handlade om nyheter och samhälle. Maria Curman frågade mig och sa: “Jag tar en risk, men för det här jobbet krävs journalistisk legitimitet och det är lättare att göra en chef av en journalist än en journalist av en chef.” Då hoppade jag från 20 till 600 anställda och till en omsättning på 600 miljoner kronor, säger hon.

Utnämningen visade sig inte vara så djärv, det gick bra för Eva Hamilton, men hon stannade inte där. Så småningom blev hon påläggskalv hos en annan SVT-vd, Christina Jutterström, och tog själv toppjobbet för drygt tre månader sedan.

Det sägs att hon har siktat hit hela tiden. Att hon är målmedveten, lyhörd och flexibel. Nu, 52 år gammal, har hon nått högst upp på SVT.

Men hon får det tufft. Medielandskapet förändras hela tiden och konkurrenterna har stora koncerner bakom sig.

– Det som är en sådan utmaning för mig internt och också externt är att Sveriges Television i dag är ett väldigt litet mediebolag i Sverige. Vi är de 2 800 personer som finns i företaget och de 4 miljarder som finns i omsättning.

– Vi ska inte jämföra oss med TV4 eller Kanal 5. Kanal 5 ingår i SBS som är ett jättelikt internationellt mediebolag där man köper sporträttigheter tillsammans med Canal Digital. På samma sätt med Bonniers, när TV4 köper sporträttigheter gör man det med Expressens teve. Och när MTG startar något nytt så gör man det med till exempel TV3 eller TV8.

– Sveriges Television är idag en uppstickare, det som inte är normen. Bilden som finns, även i vårt eget hus, är att vi är det stora mediebolaget, men så är det inte längre.

Men även om hon inte får ha reklam ens på webben eller inleda några webbsamarbeten med andra bolag, står hon inte helt ensam. Dels samarbetar hon med de andra public service-kanalerna i Norden och i Europa om bland annat dramaproduktioner, byte av program och inköp av sporträttigheter. Dels tar hon in 40 miljoner kronor om året på sponsring av sportevenemang.

Vid alpina VM i Åre nyligen, där Eva Hamilton var och tittade på när SVT sände åt 60 länder, var öltillverkaren Carlsberg huvudsponsor. Medan Carlsberg fick ha sin logga som sponsor i Sveriges Television fick bolaget inte köpa ölreklam i TV4 på grund av striktare reklamregler för alkohol.

– Sporten är en så genomkommersialiserad verklighet. Det går inte att leva i en total luftbubbla. Riksdagen har velat ge svenska folket en möjlighet att se stora sportevenemang utan att betala extra och utan att vi ska ta pengar från samhällsjournalistiken.

Medan sporten är en enande faktor i Sverige så är trenden annars att antalet kanaler exploderar, just nu finns runt 225 stycken, och tittandet fragmentiseras. De små nischkanalerna – som enbart visar jakt och fiske, skönhet, långfilmer et cetera – har tagit en fjärdedel av allt tevetittande.

– Det kommer att öka. Hela Sverige ser aldrig samma sak med undantag av en VM-final eller Melodifestivalen eller den största av Idolsändningarna.

Medan Melodifestivalen är hennes, är Idol konkurrenten Jan Schermans (se intervju på föregående sidor).

– Fyra av fem stora kanaler minskar, den enda som ökade i fjol var Tvåan. Ettan minskade, Fyran minskade, Trean minskade och Femman minskade.

Hon har SVT1, SVT2, SVT24, Kunskapskanalen och Barnkanalen att hävda public service i. Inga fler kanaler är planerade.

– Vi stannar där nu. Vi lägger mycket kraft är webben. Vid sidan av fragmentiserandet, som är den ena trenden, är den andra trenden att publiken vill ha utbudet när de själva väljer. Du vill följa en serie och missar den eller du missar huvudnyheten på Rapport. Nu lägger vi ut det på svt.se.

Men hon kan inte lägga ut allt, till exempel är det problem med rättigheterna till utländskt material.

Och att tittarnas egna val skulle gå så långt som it-profiler som Bill Gates och Niklas Zennström förutspår, nämligen att tevetablåerna försvinner, det vill hon, i likhet med Jan Scherman på TV4, inte gå med på.

– Det där är det gamla vanliga när det kommer ny teknik. Vi har fortfarande papperstidningar fast vi sedan dess har fått radio, tv, video och nu internet.

– Kanalerna är ett sätt för tittarna att överlämna paketeringen åt någon som har bättre koll på tevevärldens utbud än man själv har. Så länge vi lever kommer en stor del av befolkningen att tycka att det är bekvämt att använda sig av urvalet som finns i en kanal. Men parallellt kommer vi att ha en grupp som sätter ihop sin egen kanal med sitt eget utbud. De yngre tittar nästan aldrig på tevetablåer, de vet var de hittar det de vill ha.

Hon vill fortsätta göra bred teve med tevetablåer. Liksom Jan Scherman vänder hon sig emot politiker som pratar om att SVT inte ska göra bred underhållning eller köpa utländskt material i konkurrens med kommersiella kanaler. Men till skillnad från Jan Scherman uttrycker hon sig betydligt försiktigare. Hon är eftertänksam och verkar väga sina ord.

– Vad jag är rädd för är att det är många som nästan kramar ihjäl oss. De säger att vi ska göra det som de andra inte vill eller kan göra. Och baksidan med det är att Sveriges Television då skulle erbjuda ett utbud för eliten i samhället, de som redan i dag vet var man hittar kultur och är intresserade av politik.

– Samma sanning gäller för Sveriges Television som för tidningar. Man blandar högt och lågt, stort och smått, viktigt och lustigt därför att sådan är människan.

– Man glömmer också ofta bort när man talar om det vassa uppdraget för Sveriges Television och Sveriges Radio att några av de viktigaste bärarna av värderingar i vårt samhälle är underhållning och sport. Jag har svårt att förstå varför man ska lägga det ansvaret på de kommersiella stora medieimperierna. Om de tar hand om den typen av program tar de också hand om de viktigaste bärarna av värderingar i media.

Dessutom hävdar hon att hon gör underhållning på ett annat sätt än de mest kommersiella kanalerna.

– Det är skillnad på vårt sätt att göra underhållning och på huvudfåran i den kommersiella tevevärldens sätt att göra underhållning. Och det handlar framför allt om målgrupp, vi behöver inte leta efter den målgrupp som har mest pengar för att motsvara reklambudgeten.

Som exempel tar hon Melodifestivalen, Sveriges mest populära program och hur kvinnor profileras i SVT.

– Det är skillnad när vi gör Melodifestivalen. När TV4 gör Melodifestivalen så gör de Idol, ett fantastiskt program på alla möjliga sätt. Det följer unga människors utveckling och liksom Melodifestivalen är det i hela landet. Men Idol riktar sig till den unga publiken, Melodifestivalen har artister som är mellan 20 och 70 år.

– Jag tror heller inte att vi skulle ha inslag som är kvinnofientliga eller ha våptjejer eller hela bimboköret, det har inte vi i våra program. Det finns en tanke där också. Den övertygelsen delar vi med TV4.

Eva Hamilton håller dock med Jan Scherman om att flera kanaler gör kvalitetsprogram, men det betyder inte att de kanalerna är public service.

– Public service är inte bara kvalitetsprogram utan det är att avsändaren inte har några kommersiella avsikter. Det är att erbjuda barnprogram, nyheter, svenskt drama, dokumentär, nyheter på finska och för hörselskadade. Det är ett uppdrag från riksdagen. Public service har så trevligt renommé och sådan goodwill i sig att många vill låna det uttrycket. Och den goodwillen är det vi som har arbetat upp.

Det sista säger hon med ett skratt, annars är hon ganska lågmäld.

Hon säger sig stå inför tre utmaningar, att göra de bästa programmen, att förmedla uppstickarbilden internt och att prioritera hårdare.

– Anslagen som vi får ökar med 2 procent om året medan lönerna ökar runt 4 procent och rättigheterna ökar mera. Det kräver en ständig ekonomisk rationalisering, enklare arbetsmetoder, att bestämma vad som får kosta och vad som inte får kosta och se till att personalen är multikompetent så att de kan utföra många olika yrken.

Hon måste prioritera bland programmen. Bland högprioriterade program nämner hon nyheter, kultur och svenskt drama.

– Drama är så vansinnigt dyrt att producera, 3 till 4,5 miljoner kronor per timme. Vi är nästan de enda som gör drama, förutom krimserier som de kommersiella kanalerna kan sälja till framför allt Tyskland och få hem pengarna.

– Högprioriterat är också barnprogram, där vi inte säljer chokladflingor till barnen mellan uppträdandena.

Men hennes kanske största utmaning är att få behålla licensavgifterna. Public service-fonder, som ger anslag till kvalitetsprogram i alla kanaler, har diskuterats liksom att dra tevelicensen via skatten.

– Ett stort uppdrag för mig är att se till att vi får ett tillstånd 2010 som bygger på licensfinansiering och inte på skattefinansiering eftersom det skulle skapa ett politiskt beroende.

Även om hon får behålla licensen kommer utformandet antagligen att ändras så att det inte är innehav av själva teven som betingar licensbetalning utan en apparat, till exempel en dator, som kan ta emot signaler från SVT.

Sedan hon började för drygt tre månader sedan har hon organiserat om och nu ska hon banta organisationen, främst staberna. Hon har också tagit bort Christina Jutterströms åldersfixering, att locka unga tittare.

Hon har dessutom rest runt, SVT sänder från elva ställen och finns på 23. Eva Hamilton är en chef som vågar se sina anställda i ögonen.Hamiltons Svt Omsättning 2006: Ca 4 miljarder Antal anställda: Ca 2800 Vinst 2006: Ca 0 Ingen koncern i ryggen 18 år på svt Namn: Eva Hamilton. Ålder: 52. familj: Gift, fyra söner i åldern 10-26. Bor: Värmdö utanför Stockholm. Karriär: Journalist som jobbat sig upp. Har varit på Sundsvalls Tidning, Sydsvenskan, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Industri. Började på SVT 1989 som reporter och programledare, var chef för inrikesnyheterna 1999-2000, chef för nyheter och samhälle 2004, chef för fiktion 2006 och vd 2006. Tjänar: 1,9 mkr per år. Favoritteveprogram: “Det blir alltid fel mot alla andra inom företaget. Jag ser inte så mycket på teve som jag skulle behöva. Men nu i helgen var jag på tre inspelningar, Mittnytt i Östersund, Åre med produktion för 60 länder för hela alpina VM och Melodifestivalen i Örnsköldsvik där de hade reklam i busskurerna om att Ö-vik inte längre är Dö-vik.”