I Shanghai sparas och investeras redan med fintech

I det snabba magnettåget under den tre mil långa tran­sporten från flygplatsen till Shanghai känns avståndet som mellan några tunnelbanestationer, om det inte vore för trycket mot nacken när tåget accelererar. I Podung, östra sidan av Pu-floden, blixtrar några av världens högsta skyskrapor förbi, bland annat Pearl Tower, som brukar vara med i turistbroschyrerna. Pu är biflod till den mäktiga Yangtzefloden, central i Kinas historia och viktig för Shanghais tillblivelse. De flesta av världens storstäder har ju växt fram i naturliga hamnlägen eller vid farbara floder.

Kinas förvandling till industrination förknippas starkt med denna stora hamnstad, som på kort tid fick ett helt nytt utseende med skyskrapor, finanscentrum, motorvägar och snabbtåg. En fjärdedel av landets BNP beräknas ha genererats i Shanghairegionen, där många av de stora utländska företagen etablerat sig. När borgmästaren Jiang Zemin blev generalsekreterare i hela Kina 1989 tog han med sig några av sina skyddslingar och ”shanghaiade” makten över hela det väldiga Kina.

Det finns officiellt 18 miljoner människor här. Gruppen ­utländska invånare växer, från låg nivå, vilket visas av att vart tjugonde äktenskap i den här staden ingås mellan en kines och en utländsk medborgare. Människorna i den här delen av Kina talar språket Wu, ett lokalt hankinesiskt språk. Sådana kallas numera av politiska skäl dialekter. Kina har alltid kunnat hantera en rad olika tungomål med hjälp av det gemensamma skriftspråket.

I finanskvarteren är det svårt att skilja Shanghai från andra liknande städer, förutom att nästan alla man ser på gatan är kineser. Jämfört med japanerna är kineserna ”nyrika” med smak för det uppseendeväckande. Sådant ändrar sig över decennierna. Shanghai har ett rikt gatuliv med restauranger och butiker. Luftkonditionerade och moderna lokaler håller den fuktiga varma luften ute och energiförbrukningen uppe. Kulinariskt är Shanghai en stor upplevelse.

Kina är ett av världens mest ojämlika länder, här finns fler dollarmiljardärer än i USA, om man ska tro Forbes, en god del bor i Shanghai.

I ett avseende är Shanghais finanskvarter och deras kunder till och med världsledande. De har tagit till sig av den nya banktekniken, fintech, snabbare än någon annan. Detta ­beror nog på att kineser tills nyligen levt med ett ålder­domligt banksystem och kontanter av låga valörer. Alla transaktioner medförde tidsödande bläddring av sedlar, ­jättelika buntar för de största affärerna. Tillslag hos korrumperade partifunktionärer blev närmast tragikomiska, eftersom polisen bara behövde leta efter enorma sedelgömmor, dolda på olika sätt i hemmen. Hur smusslar man undan ett ton pappersbitar?

Många ville komma vidare, och varför skulle de använda plastkort som redan hade 50 år på nacken, när snart sagt varje storstadskines skaffat sig en smartphone? Kineserna handlade redan mer på nätet än andra. Eftersom få kineser hade datorer, anpassade sig näthandelsföretagen till beställning och betalning med telefon.

Betalningssystem som Alibabas Alipay gjorde att nästan alla konsumenter snabbt kunde gå över till transaktioner via mobil. Säkerhetssystem med scannade koder utvecklades. Mobilen blev både betalkort och biljett. Att skicka pengar mellan telefoner blev lätt. Alla de olika system som finns i avancerade IT-länder, som Sverige, har nu kombinerats till olika universalsystem, vilket fått till följd att den kinesiska belåningsmarknaden med mobiltelefoner till exempel är 50 gånger större än den amerikanska. I Tyskland används fortfarande kontanter i mer än två tredjedelar av alla transaktioner, i Italien är det ännu trögare. Kanske kommer de också att gå direkt på den kinesiska modellen.

Från betalningar var steget inte långt till att låna via mobiler. Små låntagare har alltid kommit på mellanhand i det tröga kinesiska statsägda banksystemet. Nu tar e-handeln över dessa bankkunder, med små dyra konsumtionslån. Den mer riskabla delen av marknaden har öppnat sig för peer-to-peer, P2P. Eftersom det skett i större skala än på andra håll i världen har det dragit till sig lycksökare. Men marknaderna har mognat efter en första tid med skandaler.

Ny teknik har också öppnat för bättre avkastning på sparmarknaden. Tidigare stod valet mellan att låta sparpengar krympa på ett lågräntekonto i någon statlig bank eller att spela roulette på den svängiga Shanghaibörsen. Nu finns det äntligen aktörer som förvaltar sparpengar mot hygglig ränta. Allt är förstås i sin linda, men kineserna går före när det ­gäller framtidens effektivare banktjänster.

Försäkringsbolag är också under press. Konsumenter kan gå till jämförelsesajter och pressa priser. Branschen har, i hela världen, varit sen med att modernisera sin manuella hantering. Men nya aktörer använder algoritmer för att bedöma sannolikheten för att kunder ska dra på sig skador på egendom, till exempel, det är inte bara billigare utan också säkrare. De stora försäkringsbolagen försöker organisera om sig till riskbedömare eller servicebolag som tar hand om kundens olika problem i samband med försäkringsskador ­eller konsulter som hjälper till att förebygga skador bättre. De vet med sin databas hur klimatrisker ökar, till exempel, och hur nya projekt kan utformas för att nya byggnader och anläggningar ska bli säkrare.

En intressant trend är att säkrare produkter gör det möjligt för industriföretagen att ta över kundernas risker. Bil­industrin signalerar inför självstyrande bilar att de kanske vågar kompensera för olyckor, när den mänskliga faktorn försvinner ur trafiken.

För spararna och försäkringstagarna innebär detta att mellanhänder kan ta mindre. Det går att bygga system där den enskilde kan sköta sitt sparande och sina försäkringssystem genom hela karriären och livet, kanske i samarbete med Skatteverket. Det blir lättare att hålla reda på vad varje individ har rätt till på basis av de sparstrategier han eller hon valt.

Hur skyddar man de moderna äganderätterna och garantirätterna i ett internationellt system som är alltmer komplext och svårgenomträngligt? En del av svaret är förmodligen den så kallade blockchain-tekniken. Här pågår tusentals projekt i hela världen.

Tekniskt sett fungerar det så att finansiella data lagras permanent i så kallade block i ett distribuerat krypterat ­nätverk. Ingen ska kunna radera eller ändra i den historiska dokumentationen (huvudboken) eftersom den existerar på så många ställen samtidigt. Varje ny transaktion går igenom en komplicerad godkännandeprocess som ska förhindra all manipulation. Framtiden får visa om det verkligen går att bygga system som billigt, enkelt och säkert skyddar miljoner och miljarder sparare när de låter sina pengar medverka i alla världens olika projekt.

Fintech bär ett löfte för politiken. Det kan bli möjligt att skapa stora trygghetssystem som inte kräver politikernas ständiga medverkan eller stora svinn över skattesystemet och offentlig byråkrati. Sparare kan själva billigare och tryggare engagera sig i delägande av världens olika projekt under staters översyn. Stora försäkringssystem kan hantera risker för att till exempel åldrandet blir en utdragen process av sjukdom eller att familjeförsörjare dör i förtid.

Bara ett exempel. En krona som ligger 50 år i en börsportfölj med 6 procents avkastning hinner växa till 18 kr. Om portföljen ”bara” ger 4 procent blir det 7 kronor. Detta visar förstås att det inte är hållbart att ha mellanhänder som tar höga avgifter varje år eller politiker som beskattar en tredje­del av vinsten i olika pensionsupplägg. Om makten dess­utom taxerar ut en eller flera procentenheter i förmögenhetsskatt försvinner allt.

Besvikelsen över bankmännens vårdslöshet med andras pengar och aptit på egna ersättningar är en viktig del av den väldiga proteströrelse som bildats bland unga väljare i västländerna. Vad uträttade systemet egentligen för pensionärer, försäkringstagare och sparare?

När den nye presidenten Barack Obama tvingades lösa ut stora banker ur krisen förlorade han en del av sitt förtroende. Förbittrade sparare, skattebetalare och lågavlönade demonstrerade på gatorna i New York, Madrid och Aten. De öser fortfarande sin vrede över den moderna, globala kapitalismen.

Finansbranschen i USA befann sig efter lågkonjunkturen 2002 på nedgång och bankerna var i starkt behov av nya idéer för att expandera verksamheten. Riskvilligheten ökade år för år. Samtidigt drev Federal Reserve-chefen Alan Greenspan ett lågränteexperiment för att avvärja lågkonjunktur efter terroristattentatet mot World Trade Center hösten 2001. Stora förvaltare sökte bättre avkastning, men ville inte exponera sig för mycket mot aktier. De hade åkt på smällar efter år 2000. Allt hängde ihop.

Nya så kallade strimlade låne­instrument utvecklades och utlovade det omöjliga, högre men ändå säkrare avkastning. En vårdslös expansion av bostadskrediter i detaljbankerna ordnade material till den ena omgången ”magiska” räntepapper efter den andra till sparfondskunder, drivna av bonusprogram. Kreditvärderingsfirmor medverkade genom att ge de nya instrumenten, som bestod av en blandning av goda och sämre krediter, högsta kreditbetyg. Försäkringsbolagen försäkrade produkterna. En del lån kunde väntas fallera, men förlusterna för dessa skulle snabbt spädas ut. Det såg åtminstone bra ut på papperet.

Under de år som följde fram till sammanbrottet hösten 2008 fokuserade inte bankerna på sin grunduppgift att förmedla sparpengar till olika projekt, utan spelade också med de egna finansiella buffertarna i alltmer komplicerade upplägg. De underliggande värdeförlusterna på hustillgångar i USA, när människor inte klarade sin husfinansiering, var inte så stora makroekonomiskt sett. Problemet var snarare vem som skulle betala de förluster som uppstod.

I teorin skulle dessa uppvägas av tusen huslån som gick bra. Men förlusterna smittade hela systemet, eftersom varje ärende var uppdelat på många olika affärer. Det handlade om brist på förtroende. Ingen kunde se igenom märkliga finstilta texter, krångliga försäkringssystem, oklara redovisningar, tidskrävande obeståndsförfaranden, insättningsgarantier och politiska processer. Många aktörer försökte desperat fly från smittan genom att skriva ned eller sälja hela portföljer till reapris. Balansräkningarna krympte därför och kreditmarknaden bröt samman. Ingen ville riskera att komma i kontakt med nya virus.

Det blev en demonstration av hur viktigt det är för det globala samhället att ha tydligt definierade ägarrätter i alla situationer och att ha finanssystem som ständigt fungerar. Sammanbrottet demonstrerade, som många gånger tidigare, vad förtroende betyder. Banker är inte som vanliga företag, de är ett slags samhälls­institutioner som inte kan tillåtas störa hela näringslivet. Bankernas ledare är uppenbarligen inte heller helt vanliga företagsledare som fritt kan jaga vinster genom att öka risktagandet.

Problemet blev hur systemet skulle komma igång igen. Det kortsiktiga receptet blev att fortsätta pressa ut billiga pengar på finansmarknaden i förhoppning om att hjulen skulle börja snurra igen.

När nollräntepolitiken inte räckte började centralbanker trycka pengar och köpa upp statsobligationer för att trycka ned räntorna. Det kallas ”kvantitativa lättnader”. Lite förenklat försöker man skapa förväntningar om lågränta längre fram i tiden.

Låg ränta lindrar visserligen de akuta problemen med brist på kapital, men hindrar samtidigt tillfrisknande i banksektorn och omvandling i hela näringslivet. Sparare straffas systematiskt och de banker som nyss ställt till problem blir gynnade. Pensionsinstitutionerna får svårare att uppfylla sina åtaganden. Misskötta företag och nationer frestas att låna till fortsatt drift, vilket riskerar att förvärra problemen långsiktigt. Riskvilliga aktörer kan börja blåsa nya bubblor när de slutat vara rädda.

Om det vore lätt att balansera räntor skulle ingen fristående centralbank behövas. Hög ränta ska bara användas för att kortsiktigt stävja excesser, och låg ränta bara för akut­utryckningar när ekonomin råkat klappa ihop. ­Problemet under det senaste decenniet har inte varit för hög utan för låg ränta, man har faktiskt ställt till två stora finanskrascher och massor av lokala bostadsbubblor. Statliga upp­låningar har ofta gått för långt.

Informationsålderns finansmarknad verkar helt enkelt ha inneboende problem. Det påminner om finanskrascher som under 1857 och 1929, vilka också hade att göra med ny teknik och vidlyftig finansiering. Har det internationella företagssystemet och ägandet blivit ännu riskablare än då?

Desto större anledning att hoppas på den nya teknik som utprovas inte bara i Shanghai utan i all världens finans­kvarter. Lilla Stockholm har etablerat sig som en av Europas ledande på fintech, alla de stora bankerna anställer nya ­datatekniker, och företag som Klarna och Izettle är välkända i Europa. Svenskar använder mobilen för att hantera sina banköverföringar och för att ”swisha”.

Tryggare ägande och sparande betyder inte bara bättre levnadsstandard, utan också mindre möjligheter för nyckfulla autokratiska regimer att roffa åt sig, något som man särskilt uppskattar i Shanghai.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 15 – Singapores komplexa arbetsfördelning här.

Vad är pengar?

Tamdjur (kapital betyder ko­huvud) kunde mjölkas eller tappas på blod. Något effektivare sätt att förvandla gräsets kolhydrater till fett och proteiner fanns inte. Nomader flyttade sina hjordar till bättre säsongbete på bergssidor eller till områden där regn just fallit. Med småboskap var det på liknande sätt. Får och getter blev egendom (fä står för fee på engelska) och vallades oftast till fots av den semitiska folk­gruppen på stäpperna och öknarna söder ut i Orienten.

När pengar sedan ersatte boskap eller ädelmetall som värdemätare uppstod problemet med standardisering och garantier. Kunde man vara överens om värdet och veta att ingen manipulerat metall­innehållet? Myntet hade både kvalitetsstämpel och räfflor runt kanten som hindrade att någon skrapade bort metall.

Mynt i ädla metaller förde med sig att betalningsmedlet kunde lagras eller att betalningen kunde skjutas upp till ett senare tillfälle. Det gick också att sätta priser och förhandla om priser. För Orientens handlare blev köpslåendet med bud och prutningar en livsstil.

Med skriftspråket kom möjligheten att göra ett finansiellt kontrakt med i förväg bestämda räntebetalningar. Framtidens risker kunde dämpas. Banker bildades, hur stora reserver behövde banken hålla för att överbrygga dåliga tider? Praktiska experiment resulterade i uppfattningen att det gick att ha ungefär tio gånger mer ­utlånat i riskabla projekt än vanliga pengar hemma i valven.

På 1800-talet bildades centralbanker i land efter land som fick monopolrätt på sedelutgivning och skyldighet att övervaka balansen på hela penningmarknaden. Det inrättades också kreditmyndigheter som övervakade att bankerna inte var vårdslösa med spararnas insatta medel. USA:s Federal Reserve kom först efter en kris i början av 1900-talet.

De senaste 40 åren har världens finansmarknader bågnat av aktivitet och kreativitet. Valutamarknaderna, aktiemarknaderna, obligationsmarknaderna och råvarumarknaderna har snurrat allt snabbare i elektronisk dygnet-runt-handel. Sedlar har ersatts av elektroniska pengar. Det påminner om internet, ett ständigt informationsflöde. Nya instrument utvecklas för dem som antingen vill ta mer eller mindre risker. Det ena förutsätter det andra. Det internationella kreditsystemet har tänjts för att klara av att hantera och trycka på globaliseringen av världsekonomin. Utan ett mer kreativt banksystem hade inte utvecklingsekonomierna kunnat växa så snabbt.

Men priset för elektroniska pengar tycks ha blivit återkommande kriser.