Ideologi & taktik

Vissa företeelser var betydligt enklare förr. Som till exempel att överföra stora tillgångar mellan staten och den privata sektorn. Fram till slutet av 1980-talet var till exempel försäkringsbolagen tvingade att köpa lågavkastande statsobligationer för en viss del av sitt kapital. Det stod skrivet i lagen och ingen brydde sig särskilt mycket om det. I den allmänna debatten var man antingen för eller mot att sälja statliga bolag och några komplikationer fanns knappt.

Landskapet ser annorlunda ut i dag, vilket inte minst finansmarknadsminister Mats Odell kunnat märka. Regeringens planer på att sälja aktier i Nordea, OMX, SBAB, Telia Sonera, Vasakronan och Vin & Sprit drar ut på tiden. Avsikten var att sälja för 50 miljarder kronor per år, alltså totalt 150 miljarder under mandatperioden. När detta skrivs har privatiseringsprogrammet inbringat 18 miljarder till statskassan genom en försäljning av Telia Sonera-aktier under våren 2007. Ytterligare cirka två miljarder trillar in när staten inom kort tackar ja till budet på OMX från Nasdaq och Borse Dubai. Det är allt – trots att det gått över ett år sedan regeringen i oktober 2006 offentliggjorde sina utförsäljningsplaner. Någon tempohöjning verkar inte heller vara att vänta.

– Att man i den rådande miljön med finansiell oro skulle kunna sälja ut för de resterande 132 miljarderna under 2008 och 2009 verkar osannolikt, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB.

Oron på finansmarknaden är ett rimligt skäl för att skynda långsamt. I nuvarande läge får ju staten dåligt betalt för Nordea, SBAB och Vasakronan. Men privatiseringsprogrammet höll lågt tempo även innan finanskrisen bröt ut i augusti i fjol. Och den amerikanska bolånekrisen är knappast något hinder för att sälja det icke konjunkturberoende Vin & Sprit. Ändå kan det bolaget få en ny ägare tidigast till sommaren och det är mycket möjligt att förloppet drar än mer ut på tiden. Enligt Dagens Industri ska en spekulant, Investor/EQT, ha föreslagit regeringen att sälja Vin & Sprit med återköpsoption. Det komplicerar i så fall analysen. En annan försvårande faktor är hur man värderar utfästelser om vilka ledningsfunktioner som ska vara kvar i Sverige om köparen blir utländsk (hur definierar man egentligen ett huvudkontor?).

Även jämfört med den förra borgerliga regeringen verkar det gå långsamt nu. Då, 1992-94, såldes på kort tid tre storföretag (Assidomän, Celsius och Pharmacia) trots att ekonomin var inne i djup depression.

Så varför tar det sådan tid den här gången? Sannolikt finns tre huvudorsaker.

För det första taktik och politisk riskminimering. Mats Odell vill slippa de kritikstormar som drabbade företrädarna Per Westerberg i början av 1990-talet och Björn Rosengren tio år senare. De båda statsråden var ansvariga då staten sålde antingen på tok för billigt (Assidomän) respektive på tok för dyrt (Telia). Hundratusentals svenskar köpte Teliaaktier vid börsintroduktionen 2000 för att se kursen rasa under de påföljande månaderna och åren. Utförsäljningen satte alltså ett direkt och negativt avtryck i väljarnas plånböcker. Det är inget aptitligt scenario för politiker med blicken på omval 2010.

Regeringskansliet besjälas av att, denna gång, “göra allt rätt”. Det förklarar den utdragna analysprocessen. En corporate finance-avdelning vid Stureplan som tog så lång tid på sig som näringsdepartementet gjort skulle gå i putten snabbare än någon hann säga “Carnegie”.

Självfallet är dock en sådan jämförelse orimlig. Strävan efter perfektionism kan vara helt rätt – det handlar ju om skattebetalarnas pengar. Ändå är det svårt att undvika slutsatsen att regeringen tar väl lång tid på sig, vilket bland andra Riksrevisionen noterat. I en rapport konstaterar myndigheten att regeringen kunnat använda “tidsspannet” mellan budgetpropositionen i oktober 2006 och riksdagsbeslutet den 1 mars 2007 till fördjupad analys. Eller också hade departementet kunnat använda tiden till att snabba på processen.

Här kommer vi till den andra orsaken till varför de statliga försäljningarna dröjt. Nämligen den statliga berednings- och beslutsprocessen. När Fredrik Reinfeldts regering lyckades ta fram sin budget på tre veckor efter valsegern var det en mindre sensation. Budgeten innehöll ju ett stort jobbpaket med förändrad

a-kassa och sänkt skatt på arbete, och togs fram i sprintertempo. Frågan om de statliga bolagen var självfallet inte lika högt prioriterad.

Ändå hade alliansen gjort en hel del förberedelsearbete i opposition. Enligt Riksrevisionens bedömning av läget i departementet, när tillkännagivandet om försäljningen av de sex företagen gjordes den 14 december 2006, var bolagen då “färdiganalyserade”. Odell har själv konstaterat att skandalen i departementets huvudrådgivare i privatiseringsprocessen, Carnegie, varit “smärtsam och jobbig” men uppgett att detta inte påverkat processen.

– Det finns ingen tidsplan för försäljningar. Däremot finns det en tidsplan för analysfasen och hur analysen ska gå till, och den har vi följt, deklarerade Odell i riksdagen i höstas.

Den tredje orsaken är partiideologi. Om privatiseringarna hade varit politiskt helt okontroversiella skulle de troligtvis ha gått snabbare. Det ideologiska tonläget märks bland annat i socialdemokraten Thomas Östros ord om regeringens “vårdslösa hantering av svenska statens fina företag”. Även Odell har konstaterat att “de här frågorna väcker starka känslor”.

Vilket verkar obegripligt. Huruvida staten eller näringslivet äger företag borde inte spela någon roll, vare sig för ekonomins funktionssätt, utvecklingen eller fördelningen av förädlingsvärdet. När staten köpt och sålt företag vid andra tillfällen har det varit okontroversiellt. När Sveaskog förstatligades 2001 förekom i stort sett ingen offentlig debatt. Statens försäljning av pappersbruket Frövi till Kinneviksägda Korsnäs 2006 skapade inte heller några rubriker.

På ett mer övergripande plan säger sig socialdemokraterna inte ha några planer på att öka den statliga närvaron i näringslivet. De borgerliga ser också pragmatiskt på statens ägarroll. Det är skillnad mot den renlärighet som rådde i början av 1990-talet då Per Westerberg (numera riksdagens talman) ville privatisera Vattenfall trots att det bara hade förvandlat ett statligt monopol till ett privat monopol. Så varför sådan uppståndelse?

– Det här är helt enkelt ett område där ideologierna fortfarande lever, säger Olof Petersson, professor i statskunskap och forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

Samma uppfattning har Carl Johan Åberg, tidigare socialdemokratisk handelsminister och medlem i Bildtregeringens privatiseringskommission.

– De här frågorna har fortfarande betydande ideologisk laddning. Det finns inte så stort utrymme för ett mer rationellt tänkande. Om man tittar på de bakomliggande motiven i socialdemokratin för att driva den här debatten skulle jag vilja säga att man har, och har haft, en krass inställning. Bolagen har givit bra avkastning. Jag minns att (gamle finansministern Gunnar) Sträng en gång sa att det kunde vara bra för staten att äga företag så vi skulle kunna se inifrån hur näringslivet fungerade, säger Carl Johan Åberg.

Dagens socialdemokrater anser att de statliga bolagen ger mer pengar till staten i form av utdelning än genom försäljningar. Thomas Östros säger också att statskontrollerade investeringsfonder blir en allt viktigare faktor i världsekonomin och pekar på Norge, Kina, Ryssland och Mellanöstern som exempel. Hans slutsats är att svenska staten bör äga en rejäl del av näringslivet, men också – apropå att Vasakronan är till salu – av andra tillgångar.

– Naturligtvis kan även staten vara ägare av fastigheter. Det är en klassisk långsiktig placering för medborgarna att ha de gemensamma tillgångarna i fastigheter, sade Östros i riksdagen nyligen.

Valtaktik, byråkrati och ideologi förklarar alltså varför utförsäljningarna går långsamt. Däremot borde samhällsekonomisk effektivitet vara ett argument som skulle kunna tala för snabba och omfattande privatiseringar. All nationalekonomisk teori ger regeringen rätt i att utvecklingskraften i en ekonomi bromsas om staten är stor företagsägare. Å andra sidan kan man peka på att staten spelar en ännu större roll i näringslivet i snabbväxande länder som Finland och Norge än i Sverige.

Enligt regeringskansliets beräkningar binder de 55 statliga företagen som totalt har 190 000 anställda, ett 700-800 miljarder kronor stort kapital. De pengarna borde kunna användas effektivare. Utförsäljningskritikerna menar dock att staten i själva verket tjänar på att ha bolagen i statlig ägo. Enligt Östros har de varit “mycket goda maskiner när det gällt att leverera utdelning till statskassan”. Han påminner om att utdelningarna under det senaste året varit 16-17 miljarder.

Staten skulle alltså, enligt det här resonemanget, vara en ägare i toppklass. Ett alternativt synsätt är att det är de statliga företagen – inte ägaren – som är i toppklass. Så är det sannolikt. Vattenfall, Telia Sonera, LKAB, Vin & Sprit med flera är i huvudsak högeffektiva bolag med starka marknadspositioner och goda kassaflöden. De har också i flera fall monopolkaraktär. På hårt konkurrensutsatta marknader är staten knappast en bättre ägare än privata investerare. Det framgår till exempel av utvecklingen inom SBAB. I takt med att konkurrensen skärpts på bolånemarknaden har bolagets räntabilitet krympt från 11 procent 2003 till under 8 procent 2006.

BOLAGEN SOM SKA SÄLJAS VIN&SPRIT: Producent av alkoholdrycker, bland dem Absolut Vodka. Helägt. VASAKRONAN: Piggt fastighetsbolag. Helägt. NORDEA: Nordens största bank. Statens ägande 19,9 procent. OMX: Äger aktiebörser i Norden och Östeuropa. Statens ägande 6,6 procent. Sålt till Nasdaq/Borse Dubai. SBAB: Bostadslåneinstitut med lågprisprofil. Helägt. TELIA SONERA: Telekomkoncern med monopolprofil. Börsnoterad. Statens ägande 37,3 procent.