Inflationsförsvar kräver fortsatt kronfall

Riksbankens penningpolitik styrs i dag av målet att inflationen ska vara 2 procent. För att uppnå detta mål har Riksbankens styrränta dragit ned under noll. Samtidigt har den svenska kronan trots en liten återhämtning försvagats påtagligt.

Inflationsmålet infördes 1993, sedan Riksbanken blev tvingad att ge upp målet om en fast växelkurs. Kapitulationen skedde dock först efter det att Riksbanken höjt sin styrränta till 500 procent för att försvara kronkursen. Eftersom ett uthålligt kronförsvar på denna räntenivå skulle ha knäckt hela det finansiella systemet i Sverige, fick Riksbanken dra sig tillbaka och acceptera att kronan föll. Fallet stannade till slut vid 30 procent.

”Ett medel, ett mål” är vad som gäller. Riksbanken kan därför inte med sin ränta styra både inflationen och växelkursen. För att skapa trovärdighet kring sitt penningpolitiska mål måste Riksbanken ha ett stenhårt fokus på målet. Begrepp som sunt förnuft och pragmatism är i princip bannlysta när de penningpolitiska besluten ska fattas. Det var detta påbjudna tunnelseende som gjorde det naturligt för Riksbanken att hösten 1992 höja sin styrränta till 500 procent.

I dag är målet för Riksbanken ett annat och tunnelseendet är nu fokuserat på 2 procents inflation. När Riksbanken konfronterats med kritik för den fallande kronkursen blir det helt logiska svaret från direktionen att, vi har ett inflationsmål och inte ett växelkursmål. En av direktionsmedlemmarna försäkrar också att man har hög beredskap att vidta åtgärder, det vill säga räntesänkningar, om inte målet nås.

En viktig fråga som Riksbanken också tar upp är om den låga räntan verkligen är orsaken till kronans fall. Man kan exempelvis peka på Danmark, där centralbanken har en styrränta på minus 0,6, samtidigt som den danska kronkursen ligger fast emot euron. Det är denna fastkurs som är målet för den danska penningpolitiken. Detta mål har man uppfyllt i decennier, samtidigt som Sverige har genomfört upprepade aktiva devalveringar. Detta minns valutamarknaderna.

En svag krona har också varit ett närmast uttalat syfte med den svenska lågräntepolitiken. En fallande växelkurs ger ett viktigt bidrag till att inflationsmålet uppnås. Det blir särskilt viktigt när andra transmissionsmekanismer stängs av. En av förklaringarna till att låg eller negativ ränta bidrar till inflationen är att hushållen får incitament att skuldsätta sig för att öka konsumtionen. Detta motverkas nu aktivt genom amorteringskrav på hushållen. Växelkursen får därmed dra ett tyngre lass i strävan efter att skapa inflation. Det är också viktigt att komma ihåg att om kronkursen ska ge ett stabilt bidrag till inflationen så krävs en fortgående försvagning av kronan. Inflationen är ju en ständigt pågående process. Något att tänka på i glädjen över den senaste inflationssiffran.

Det finns alltså viktiga faktorer som i kombination med det låga ränteläget kan förklara kronfallet. Jag är övertygad om att med en högre styrränta så hade vi inte haft det kronfall som vi nu ser.

Däremot är det inte någon lätt manöver att nu höja räntan, i strid mot utlagd räntebana och mot tidigare deklarerade principer. Låt oss anta att Riksbanken nästa vecka höjer räntan samtidigt som man tillkännager, att från och med nu är det sunda förnuftet penningpolitikens styråra. Med eller utan tillkännagivande skulle förvirringen på marknaden bli stor. Där skulle många känna doften av kronförsvar. Nostalgiska äldre valutahandlare skulle kunna berätta om de enorma vinster som kunde göras genom att gå emot Riksbanken 1992. En räntehöjning nu skulle sannolikt verka destabiliserande på kronan

Det är sålunda inte mycket som Riksbanken kan göra just nu, förutom att hålla tummarna för fortsatt höga inflationssiffror.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

vi har blivit fattigare

Konjunkturinstitutet har gått ut och hävdat att kronfall inte påverkar det svenska välståndet. De svenskar som i dag planerar en utlandssemester har nog svårt att förstå detta. På tre år har en given inkomst i svenska kronor minskat med 15 procent, räknat i euro. Vi har blivit fattigare.