Inget tillväxtunder

Mycket ser oerhört bra ut i den brittiska ekonomin. Arbetslösheten har fallit till under fyra procent, den lägsta nivån på 25 år. Ändå har inflationen hållit sig på mycket låga nivåer. Statsfinanserna ser bättre ut än i flertalet EMU-länder. Dessutom har britterna även under 1990-talet fortsatt att genomföra ett antal strukturella reformer. OECD varnar i sin senaste rapport om den brittiska ekonomin för en viss “reform fatigue”.

Ytligt sett finns det många likheter med USA: Den brittiska konjunkturen följde med den amerikanska ekonomin uppåt redan i början av 1990-talet och Storbritannien har nu en ungefär lika lång period av oavbruten tillväxt som USA bakom sig. Den europeiska nedgången 1993 satte nästan inga spår alls i den brittiska tillväxten. Den brittiska arbetslösheten är nere på lika låg nivå som den amerikanska. Pundkursen har också följt den amerikanska dollarn och stärkts kraftigt under den senaste femårsperioden.

Produktivitetsproblemet

Är Storbritannien rent av en europeisk variant av det amerikanska undret? Nej, åtminstone inte ännu så länge. En avgörande skillnad är att i USA har åtminstone de allra senaste årens starka tillväxt förklarats av snabbt ökande produktivitet. Så är det inte alls i Storbritannien. Enligt Bank of Englands senaste inflationsrapport har produktiviteten under den senaste femårsperioden till och med ökat långsammare än den långsiktiga trenden på två procent per år. En liten ljusglimt är att produktiviteten i tillverkningsindustrin har lyft under den allra senaste tiden, men det är så nytt att det är omöjligt att säga om det är tillfälligt eller början på en varaktig uppgång.

I den internationella välfärdsligan är Storbritannien en medelmåtta. Britterna har visserligen klättrat en liten bit uppåt. Enligt OECD:s statistik för köpkraftskorrigerad BNP per capita för 1999 ligger Storbritannien precis på genomsnittet för OECD-länderna. Det innebär att britterna till och med är något fattigare än svenskarna. Det är i och för sig litet bättre än för fem år sedan, då låg Storbritannien fyra procent under snittet för OECD-länderna. USA har under motsvarande period ökat sitt försprång från drygt 40 procent över snittet till drygt 50 procent över.

Men kanske är det bara en tidsfråga innan Storbritannien kan skörda frukterna av reformpolitiken. OECD ger vid sidan av varningen om “reform fatigue” mycket beröm åt den brittiska politiken och menar att resultaten av de senaste årens reformer är lovande. Nils Lundgren, tidigare chefekonom på Nordbanken, gjorde i våras en djupdykning i den brittiska ekonomin och hans slutsats är att Storbritannien under de närmaste fem, tio åren bör få en betydligt starkare utveckling än de andra stora EU-länderna.

God grogrund

På kort sikt finns det dock anledning att vänta sig en viss dämpning av tillväxten. Det faktum att Storbritannien ligger före EMU-länderna i konjunkturcykeln innebär också att risken för en avmattning är större. Skillnaderna mellan olika sektorer är dock ganska stora. Exportsektorn har redan klämts åt av det starka pundet och under de senaste åren har brittiska exportföretag förlorat marknadsandelar, särskilt i Europa. Men nu har pundet fallit tillbaka en bit och dessutom har den internationella konjunkturen stärkts. Det har gett ett lyft åt exporten som väntas öka betydligt snabbare i år än förra året. Importen väntas i och för sig också öka snabbt och därför fortsätter utrikeshandeln totalt sett att dra ner tillväxten.

Den privata konsumtionen, som liksom i USA har varit en stark drivkraft bakom de senaste årens tillväxt, kommer däremot troligen att dämpas. De senaste årens konsumtionsboom har drivits av bland annat stigande huspriser och fallande arbetslöshet. Stigande förmögenheter har bidragit till att hushållen har ökat konsumtionen snabbare än inkomsterna och sparkvoten har fallit nästan till bottennivån från i slutet av 1980-talet. Men under förra året steg både korta och långa räntor och det ser nu ut att börja få effekt. Att huspriserna inte stiger lika snabbt längre är ett tecken på det. Tillsammans med högre räntor borde det göra hushållen litet mindre spendersamma.

Att inflationen i huspriserna ser ut att börja avta var säkert ett skäl till att den brittiska centralbanken avstod från att höja styrräntan vid sitt senaste möte i början av augusti. Det var dock inget självklart beslut. Den så kallade Monetary Policy Committee (MPC) var splittrad och fem röstade emot och fyra för en höjning. Även om inflationen hittills har hållit sig förvånansvärt låg finns det fog för att oroa sig för att den ska ta fart. Framför allt är det lönerna som ökar väl snabbt. Tidigare i år var ökningen uppe i fem, sex procent, delvis beroende på bonusar och annat som betalades ut i samband med årsskiftet. Nu har ökningstakten dämpats till drygt fyra procent, och även om det är väl högt, är det den lägsta takten på tre år.

I bästa fall har höjningen av styrräntan från fem procent förra sommaren till sex procent i februari i år varit tillräcklig för att dämpa ekonomin precis så mycket att inflationen ligger kvar på låga nivåer samtidigt som tillväxten blir hygglig. I värsta fall visar det sig att den låga inflationen mest berodde på tillfälliga faktorer som Asienkrisen och det starka pundet. Då har styrräntan definitivt inte nått toppen.Men ännu så länge talar mycket för att 1990-talets långa högkonjunktur kan avslutas med en mjuklandning.