Inkonsekventa KI

Inte nog med att Konjunkturinstitutet (KI ) tycker att riksbanken var för tidigt ute när den höjde räntan. KI lyckas samtidigt med konststycket att varna Bosse Ringholm för att sänkta skatter kan leda till överhettning. KI befarar alltså på samma gång att tillväxten hålls tillbaka samtidigt som den hotar att växa över alla bräddar. Rädda oss, den ekonomiska ingenjörskonsten har vaknat igen!

Att KI dessutom får en nedjustering av årets BNP-prognos från 1,5 procent i november till dagens 1,3 procent att framstå som att Sverige är på uppgång, ska väl också ses som en bedrift. Men frågan är om inte KI missat den vändning som redan är på god väg. Inte minst mycket starka inköpschefsindex för Sverige och USA (se sid 42) talar för att tillväxten kan komma att bli betydligt starkare än de flesta väntat. KI:s prognos känns redan förlegad.

KI blundar

Dessutom räknar KI med att arbetskraftsförsörjningen inte blir något problem eftersom antalet anställda kommer att ligga still under de närmaste åren. Men hur KI får detta att gå ihop med den kraftiga ökningen av nyanmälda platser under inledningen av 2002 förklaras egentligen aldrig. Både under 2000 och 2001 steg antalet sysselsatta med 80 000 personer. Hittills indikerar efterfrågan på personal att sysselsättningen borde öka i samma snabba takt även i år. För detta blundar dock KI. Sett ur den synvinkeln är det förstås inte speciellt förvånande att institutet dristar sig till att kritisera riksbankens räntehöjning: Om resursutnyttjandet är lågt blir pristrycket svagt och inflationen sjunker.

Affärsvärlden tror i sin tur att det förhåller sig precis tvärtom. Resursutnyttjandet är i utgångsläget högt, konjunkturen har vänt upp och när efterfrågan på arbetskraft och varor ökar så stiger priserna. Riksbanken gjorde därmed rätt och kommer snart att ta nästa steg på räntetrappan.

Konjunkturinstitutets andra argument – att inte sänka skatterna eftersom det riskerar att spä på en överhettning – är kanske något svårare att argumentera emot ur konjunktursynpunkt.

Valfläsk

Dock inte ur andra aspekter. Den största inkomstförstärkningen när budgeten skulle saneras i början av 1990-talet var införandet av egenavgifter för sjukförsäkringen. Numera har löntagarna kompenserats till 75 procent, men om den sista fjärdedelen slåss numera ekonomer och politiker. Ekonomerna tycks vilja ha fjärdedelen för att finjustera ekonomin, medan politikerna vill behålla den som valfläsk inför hösten. I realiteten borde det dock vara ett anständighetskrav att ge tillbaka pengarna till löntagarna så snart som det är ekonomiskt möjligt. Något som kunde ha gjorts för flera år sedan. Men tyvärr tycks hushållens privatekonomi komma allt längre ner på agendan när den ekonomiska politiken diskuteras.

Ökat utbud

Det finns också en hel del att vinna på att sänka skatten på arbete. Först och främst så underlättar det för pressade fackförbundsledare att motstå medlemmarnas växande krav på en omförhandling av löneavtalen (kraven har väckts på grund av hög inflation). Dessutom bidrar sänkta skatter till att utbudet på arbetskraft ökar.

Tro inte heller för mycket på alla de kalkyler som hävdar att skattesänkningar blir omöjliga på grund av pressade statsfinanser de kommande åren. Med den precision som de flesta prognosmakare ståtat med under senare år kan över- eller underskottet i statens budget hamna på allt mellan 5 procent till minus 5 procent av BNP. Så hög har felmarginalen varit de senaste åren.