Inte utan min gubbe

Sven-Olof Lodin, 74, är inte Sveriges blygsammaste människa. Tvärtom, skatteprofessorn och “näringslivstorpeden”, som han själv kallar sig i sin självbiografi (Ekerlids Förlag), är ganska mån om sin egen betydelse.

Det är dock inte utan anledning. Alla som var med under utformningen av de nya kapital- och inkomstskatterna under 1980- och 1990-talen insåg att Sven-Olof Lodin spelade en viktig roll. Men att den var så stor förstod vi kanske inte.

Lodins bok är späckad med exempel. Scenen där han vid sittande sammanträdesbord räddar den nya företagsbeskattningen genom att skicka över en lapp till Volvos Pehr G Gyllenhammar med en skiss på det som så småningom skulle bli de nya periodiseringsfonderna är obetalbar.

Genomgången av hur hans idé om en ny kvotmetod som lade grunden för dagens beskattning av kapital är också fascinerande. Lodin var en mycket effektiv enmanstankesmedja.

Trots att han jobbade åt Industriförbundet förstod de socialdemokratiska regeringarna att ta vara på hans kreativitet. Och numera kamperar Kjell-Olof Feldt, 79, och Sven-Olof Lodin ihop med sitt förslag för att förenkla beskattningen av kapitalinkomster. Deras boxsystem, som hämtat inspiration från Holland, skulle innebära en lättbegriplig schablonbeskattning.

Tre procent av nettot av alla privatekonomiska finansiella tillgångar plus halva taxeringsvärdet på småhus minus skulderna beskattas med 30 procent. Schablonskatten ersätter all nuvarande beskattning av kapital.

Regeringen verkar också ha tagit intryck. Finansmarknadsminister Mats Odells löfte om att regeringen under våren ska presentera en ny sparandeform för aktier, fonder och andra värdepapper med en årlig schablonbeskattning verkar vara ett steg på vägen mot boxmodellen.

Och 70-plussarna håller ångan uppe. Det är Assar Lindbeck, nyss 80 fyllda! som på DN-Debatt lägger fram ett helhetsprogram för få ned arbetslösheten. Lindbeck svär i kyrkan och föreslår stöd till arbetsdelning som vilken gammal miljöpartist som helst.

När en ny Lindbeckkommission lanseras skriver DN:s Johan Schück att Assar Lindbeck återigen är en naturlig kandidat att leda den. Tydligare kan knappast bristen på återväxt illustreras.

Ändå har vi aldrig tidigare haft så många tjänstemän som arbetar med politik. Pr-byråer och tankesmedjor har växt som svampar ur backen. De politiska konsulterna är numera fler än de journalister som de har som yttersta mål att övertyga. Det är inte underligt att medierna springer ärenden.

Tankesmedjorna presenterar ytterst sällan något annat än idérapporter. Så länge konkretionen saknas blir det inte på allvar.

Regeringskansliet, riksdagen och partikanslierna har aldrig haft så många politiska sekreterare. Men de är fullt upptagna med att vinna varje dags mediala slag, som Göran Persson en gång beskrev politikens uppgift.

Intresseorganisationerna har sparat bort sina egna utredningsavdelningar och vänder sig till pr-byråerna. Men alla konsulter vet att de ska göra det beställaren vill för att få nya uppdrag. Med den anpassligheten väcks sällan några nya idéer.

Det är onekligen oroväckande. Vi kan inte leva hur länge som helst på tankegods från seniorer som Assar Lindbeck, Sven-Olof Lodin, P-O Edin, Jan Bröms, Anna Hedborg, Bo Könberg, Erik Åsbrink och Kjell-Olof Feldt.

För att bara nämna några av de viktigaste gamlingarna. Utan dem hade inte Sverige klarat sig så bra som vi faktiskt gjort under senare år.