”Jag har svårt med folk som moraliserar”

Nu måste jag välja mina ord så att jag inte säger något riktigt vansinnigt igen.” Björn Wahlroos är på sin vakt när vi träffas i ett av Stockholms mer fashionabla kvarter. Exakt var vi ses är hemligt, av säkerhetsskäl, enligt en presschef som cirklar i kulisserna under samtalet.

Finlandsvenske Björn Wahlroos, en av Nordens mäktigaste företagsledare och finansmän, ger inte så ofta intervjuer, men när han väl gör det brukar han vara frispråkig. Den före detta professorn i nationalekonomi, tillika styrelseordförande i Nordea, UPM-Kymmene och Sampo, har en närmast osviklig förmåga att leverera politiskt inkorrekta uttalanden till svenska journalister.

Till de mer kända hör ”250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian är faktiskt vd för Europas femte största bank” efter att Nordea köpt en Östermalmsvåning för 22,5 Mkr, som vd Christian Clausen skulle disponera samtidigt som banken minskade antalet anställda med 2?000.

– Uttalandet om 250 kvadrat var inte menat som en provokation. Faktum är att vi skar ned kostnaderna med 50 procent. Vi hade tidigare hyrt en ännu större lägenhet för bankens vd. Det här var precis när Svenska Dagbladet Näringsliv ökat sidmängden, och hade problem med att hitta innehåll. Jag har inte ändrat åsikt, säger Björn Wahlroos.

För övrigt bor han ännu större själv. Hans egen lägenhet är enligt näringslivssajten E24 över 300 kvadratmeter och inköpt av Wahlroos för 36 Mkr för snart fyra år sedan.

Misstanken är ju att han egentligen -gillar att provocera, att han retar sig på den så kallade åsiktskorridoren i Sverige, med sitt tämligen likriktade och jämlikhetsfokuserade debattklimat. Vad tycker till exempel Björn Wahlroos om den senaste stora händelsen på temat ”direktörer som inte uppför sig”, SCA-skandalen? Är det också en överreaktion?

– För mig har den handlat om vad man får göra med aktieägarnas pengar. Jag är lite fundamentalistisk gällande företagsstyrning. Jag har svårt för fringisar och missbruk av aktieägarnas pengar. Det är svårt att förstå att oförhindrat användande av bolagets flygplan är i aktieägarnas intresse.

Men det har ju också funnits en annan debatt, som är frikopplad från aktieägarna, som mer handlar om moral och att den i någon mån måste överensstämma med de anställdas, kundernas och allmänhetens.

– Jag har också svårt med folk som moraliserar. För mig är det helt enkelt en fråga om att företagsledningen gör vad den är anställd för att göra. Det är inte i första hand en moralisk fråga. Att använda andras pengar till egna syften är alltid fel. Människor har olika moral, men missbruk är missbruk. Varför måste man ha samma moral? Det är som att säga att katoliker bara får sälja produkter till katoliker. Vi är inte alla lika.

Om man uttrycker det så här då i stället; borde inte ledningen hålla sig till företagets värderingar?

– Företag har inga värderingar. Företag är sammanslutningar av aktieägare för syften som de inte kan driva ensamma.

Knappast ett svar som en medietränad svensk genomsnitts-vd skulle leverera. Men man ska komma ihåg att Wahlroos är lika mycket professor i nationalekonomi som företags-ledare, att kanske styrs hans svar mer av vad de ekonomiska teorierna säger, än vad en ordförande i ett börsbolag förväntas säga.

– Det finns så mycket politisk korrekthet i världen att det håller på att kväva det analytiska argumentet.

Den teoretiska utgångspunkten gäller inte minst hans uppmärksammade uttalande nyligen att 80 procent av befolkningen är finansiella idioter. Inte heller det något som förväntades ur munnen på ordföranden i två av Nordens största finansiella bolag med tiotusentals anställda och flera miljoner kunder.

– Det jag sa var att 80 procent inte har några idéer om vad de ska göra med sina pengar, låt oss kalla dem idioter.

I din bok ”De tio sämsta ekonomiska teorierna” driver du tesen att marknaden är rationell, kan den vara det om 80 procent av befolkningen är finansiella idioter?

– Hela poängen med det finansiella systemet är att de som inte vet vad de ska göra med sina pengar kan överlåta dem till andra som har idéer, men inga pengar. Marknaden kan vara rationell även om det bara är en procent som tror sig veta vad man ska göra med pengarna.

Man kan utgå från att Björn Wahlroos själv anser sig tillhöra minoriteten, inte idioterna. En annan konsekvens av rationella och effektiva marknader är att det långsiktigt inte går att överträffa aktiemarknadens avkastning med aktiv fondförvaltning. Wahlroos hänvisar i boken bland annat till en undersökning som visar att fonder i snitt går 1,5 procent sämre än aktiemarknaden. Samtidigt är aktiv fondförvaltning en viktig inkomstkälla för Nordea.

– Idén med att sälja fonder är att du får en transaktionsmässigt enkel lösning med en balanserad riskprofil. Det måste vara värt någonting. Sedan kan man diskutera vad det rätta priset är, men jag har svårt att förstå indignationen över att finansiella tjänster kostar.

Indignationen handlar väl snarare om att det finns ett alternativ i form av billigare indexfonder. Tror man inte att aktiv förvaltning kan slå index på lång sikt finns det ju ingen anledning att sälja en dyrare och sämre produkt.

– Men då är det ju konsumenterna som ska reagera. Säg att du går till en Volvo-handlare och så finns det en undersökning som säger att Volkswagen är tryggare. Tycker du då att det är Volvosäljarens ansvar att övertyga kunden att köpa en Volkswagen?

Björn Wahlroos konfrontativa stil har han möjligen ärvt från sin far, Bror ”Buntta” Wahlroos, som var kanslichef på handels- och industriministeriet, och som i den icke-officiella biografin om Björn Wahlroos från 2013 beskrivs som intellektuellt skarp och dominant, med ett komplicerat förhållande till kvinnor och alkohol.

Boken beskriver Wahlroos väg från snäll och hjälpsam scout, via upprorisk stalinist i pilotglasögon och afghanpäls till att i september 1973 dyka upp på Svenska Handelshögskolan, Hanken, i Helsingfors, nyklippt i kavaj, slips och med attachéportfölj och förklara att han inte längre var kommunist. Av någon anledning har Wahlroos vänsterförflutna blivit en stor sak, även om det kanske hade varit mer förvånande om en intellektuell och akademiskt sinnad person ur hans generation och med den bakgrunden inte hade flirtat med Marx under de åren.

Han blir rekordung professor på Hanken och hamnade därefter i finansvärlden. Grunden till förmögenheten, som i?dag uppgår till drygt 5 miljarder kronor, skapades när han i början 1990-talet fick köpa investmentbanksdelen av den finländska Föreningsbanken. Firman döptes till Mandatum. Wahlroos finansiella och sociala begåvning – luncher med rätt personer på Savoy i Helsingsfors var viktiga – tillsammans med avregleringen av finansmarknaderna tycks ha varit framgångsreceptet. ”I Föreningsbanken var man dumbommar dubbelt upp. Han (Wahlroos) fick den (investmentbanken) helvetes billigt”, säger en investmentbanker i biografin. Mandatum såldes år 2001 i utbyte mot aktier i försäkringsbolaget Sampo, som fortfarande utgör mer än hälften av Wahlroos förmögenhet.

Om Wahlroos i Sverige mest är känd för kontroversiella uttalanden har han en annan position i Finland. ”Han är kungen”, säger en person med bra koll på finskt näringsliv. Wahlroos har funnits på scenen i 30 år i Finland och har med retorisk skicklighet och sin karismatiska personlighet ett större inflytande än vad hans formella position och förmögenhet motiverar.

Kärleken från Finland verkar dock inte helt besvarad, i alla fall inte gällande landets ekonomiska politik.

– Det är faktiskt så att vi i Europa, särskilt mina landsmän i Finland, länge har gjort stora misstag och fortsätter att göra det. Snart har vi inte råd längre, vi håller på att skapa en katastrof. Ett enkelt argument är att ställa sig frågan: Varför klarar sig England, Tyskland och Sverige bättre än resten av Europa? Svaret är naturligtvis att man under de senaste 20 åren sänkt sina skatter och reformerat sin arbetsmarknad.

Finland är 15–20 år efter Sverige, både i ekonomiska reformer och samhällsdebatt, menar Wahlroos, och eurointrädet har utvecklats till ett fiasko.

– När Finland gick med i euron var det på villkor att vi skulle göra arbetsmarknaden mer flexibel. Nu står vi utan arbetsmarknadsreformer, tio år utan tillväxt och en arbetslöshet på drygt 10 procent. Och det här är Finland, ett land där alla tidigare jobbade hårt.

Det är bland annat om detta hans nya bok handlar. Europas oförmåga att inse att arbetsmarknaden har gått från lokal till global och oförmågan att fatta politiska beslut utifrån det. För Wahlroos är situationen så katastrofal att ”östfinska gråterskor” borde kallas in när EU:s ekonomiska siffror presenteras.

Författandet hinner han till stor del med på flygplan, där Wahlroos tillbringar mycket tid, ”fem timmar som i dag är inte exceptionellt”, på resa mellan olika uppdrag och mellan sina bostäder. Det har delvis varit ett sätt att fördriva tiden på, säger han. Han planerar ingen ny bok just nu, men memoarerna kanske ges ut någon gång. Han har fört dagbok i 30 år, ”det behöver bara redigeras”. Frågan är vad han ska göra med resten av sitt yrkesverksamma liv, Wahlroos fyller 63 i år, vad tycker han är roligt?

– Vad det är som är roligt i jobbet? Det är en svår fråga. Jag går runt och funderar, är det nu så särskilt roligt?

Det låter aningen uppgivet och när Wahlroos beskriver hur han med stigande ålder blir allt mer förvaltare och allt mindre entreprenör är det med viss sorg i rösten. Han saknar spänningen, säger han, och man förstår att Nordeas styrelsemöten inte ger riktigt samma kickar som de storaffärer han gjorde i Mandatum.

– Utvecklingen inom finans, och då framför allt banking, har dominerats av reglerings-tsunamin. Jag måste medge att så intellektuellt utmanande är det inte, och i längden inte särskilt bra för konsumenten heller.

Men det är inte alla som tror att Björn Wahlroos nu slår sig till ro med att skriva memoarer och förvalta sitt pund.

– Jag tror han vill göra något stort innan han slutar. En europeisk bankaffär, som att Nordea köper Deutsche Bank, säger källan i Finland. Och varför inte? Självförtroende tycks det i varje fall inte råda någon brist på. l

Björn Wahlroos

Född: 1952.

Uppvuxen: Gardestaden och Tölö i Helsingfors.

Karriär: Doktorsexamen 1979 vid Svenska Handelshög­skolan i Helsingfors. Verksam där till 1985. 1985–1992 på Föreningsbanken. Därefter vd för Mandatum fram till fusionen med Sampo 2001, sedan vd där. I dag styrelseordförande i Nordea, UPM-Kymmene och Sampo.

Familj: Gift med Saara sedan 1977. Två barn, Nina, 37, och Thomas, 35.

Bor: Lägenhet i Stockholm och Helsingsfors, herrgård i Åminne, Salo i Finland, hus i Sydfrankrike.

Fritid: Jakt (småvilt) och litteratur, senast läst är en bok om ekonomen John Maynard Keynes.

Björn Wahlroos om …

… ärvda förmögenheter:

– När man kommer upp till min ålder inser man att människolivet är ganska kort. Du behöver incitament för att fortsätta jobba och investera när du fyllt, säg, 50. Jag tycker att Warren Buffetts argument ”jag tycker inte att barn ska få någonting” är ogenomtänkt.

… EU:

– EU har de senaste tio åren inte gjort mycket annat än hittat på nya regleringar: glödlampor, gurkors kurvatur, huruvida man får skjuta änder på våren i skärgården eller inte, med mera.

… svensk ­bostadsbubbla:

– Det har ni säkert inte. Hur har ni fått för er att ni har en bostadsbubbla? Bostäder i dyra områden i Helsingfors kostar betydligt mer än i Stockholm, det borde vara tvärt om. Oslo är ännu värre.

… regeringen Löfven:

– En lite osäker öppning.

… skillnaden mellan Sverige och Finland:

– Stor, Finland är 15–20 år efter Sverige, på gott och ont, mest på ont.

… minimilöner:

– Minimilöner är oerhört skadliga för invandrarna, de är ett sätt för facken att hålla invandrarna borta från arbetsmarknaden.