Jan Wifstrand: Bara tråkmånsar kvar på börsen

Det är inte kul längre.

Jag syftar nu inte på börsklimatet, att det hispar upp och ner får väl folk vänja sig vid. Nej, det urtrista förhållandet är att alla profilerna är borta i svenskt näringsliv. Den som vill satsa sina surt förvärvade slantar på en börs-VD med karisma bör söka sig andra jaktmarker än Sverige.

I Norge har de i alla fall en som slåss litet ibland. Men här?

För en tid sedan förde en av våra dagstidningar i bevis att spelarna i det svenska handbollslandslaget kändes igen och omhuldades av fler än vårt numera anonyma Tre Kronor-garnityr.

Vad ska man då säga om näringslivet?

Frågar du folk på gatan vem som är nybliven chef för ABB har de inte en susning. Våra banktoppdirektörer är så tråkiga så klockorna stannar i Kungsan, den etiskt kritiserade Östling i Scania har inte ens kraft att se skum ut, Ericsson-chefen Hellström skrämmer eller charmar inte den mest lättpåverkade, Securitas-Berglund är visserligen en underbar kombination av girighet och Gudstro, men som estradör inte ens på noll, Investor-Wallenberg den yngre verkar rädd för sitt eget efternamn och SAF/Industriförbundet och LO är det snart ingen som frågar längre.

Vad är det som har hänt?

Världsrekordet slogs kanske när Svenska Dagbladets börsreporter Christer Hedberg häromdagen presterade en lång artikel om Stora Ensos bokslut, med obligatorisk bild på overheadande kostym, utan att nämna namnet på koncernchefen. Inte ens i bildtexten kändes det angeläget att tala om vad karlsloken heter. Han var helt enkelt komplett ointressant.

De profilerande cheferna har blivit ”dirrosaurier”. De tillhör forntiden.

Nu bestämmer en samling totalt utslätade figurer, som inte har någon uppfattning om någonting förutom goodwillvärden, som talar usel engelska och som desperat ökar arvodena till f.d. journalister som mediatränar dem, men dessvärre helt utan resultat.

Stora Enso? Jag tror han heter nå’t som liknar Veckans Affärers chefredaktör.

Så du vill ha Staël von Holstein och Birgersson på scenen igen, undrar då den läsare som inte håller med mig.

Njaä, den förstnämnde är dessvärre förbrukad som svängig profil, han har inte gått tillräckligt länge i den mera avancerade PR-skola som skulle gett honom mediauppmärksamhet för ljusår framåt. Den andre är smartare, har krupit tillbaka från scenen på ett föredömligt sätt utan en massa pubertala angrepp på andras misstag och skuld. He’ll be back, är min försiktiga prognos.

Nej, men har ni inte tänkt på hur Gyllenhammar kunde domptera Sverige med sin blotta framtoning, hur Werthén drog en historia på mål och blev populärare än Snoddas, hur Nicolin utstrålade hökaktig hårdhet så att ingen kunde låta bli att syna honom och motvillligt beundra och hur för all del Stig Malm med snärtiga otidigheter fick media att gå i spinn i flera dagar i sträck.

Okej då, i Göteborg är det några stycken som känner igen Leif Johansson på Volvo, en medialt faktiskt inte helt hopplös kille. Och Jarnheimer på Tele 2 är ju odiskutabelt skojig.

Men faktum kvarstår, näringslivets dominerande teflonpannor behöver gå i skola hos helt andra gurus, från helt andra sektorer i samhället för att börskurserna ska kunna rusa upp litet bara av utstrålningseffekten. Vem som kan lära ut en del av knepen får ni veta i nästa krönika. Det blir en kurs i koncentrat för dem som vill bli rollodexare för evigt.