Jobben, jobben, jobben

Det är ingen djärv gissning att politiken 2009 kommer att kretsa kring mantrat som socialdemokraterna försöker köra mot regeringen. Den ekonomiska krisen och sysselsättningen kommer att överskugga allt annat.

Alliansens chans ligger i att uppfattas som mer ansvarstagande och kompetent i krishanteringen. Och om det finns ett enskilt beslut som regeringsstrategerna ångrar så är det förmodligen den dramatiska höjningen av a-kasseavgiften efter valsegern.

Åtgärden var visserligen riktig i teorin. Genom en högre egenfinansiering stärktes kopplingen till det faktiska läget på arbetsmarknaden. Steg arbetslösheten skulle avgiften öka och tvärtom, vilket skulle leda till lägre lönekrav.

Tillsammans med lägre ersättning ju längre man är arbetslös och ett stopp för hur länge man kan stämpla skulle resultatet bli ökad sysselsättning. De arbetslösa skulle helt enkelt bli tvungna att söka jobb mer intensivt.

Det andra ledet, att strama upp arbetslöshetsförsäkringen och försöka göra något åt rundgången mellan åtgärd, a-kassa, åtgärd för gruppen långtidsarbetslösa, är egentligen ganska okontroversiell.

Men avgiftshöjningen kunde regeringen ha avstått ifrån, vilket också dess eget finanspolitiska råd kommit fram till. Den besparingen behövdes inte med tanke på överskottet i de offentliga finanserna.

Följden blev att en halv miljon lämnade a-kassan något år innan det som kan bli den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet slog till.

När jobben nu försvinner i en rasande takt som följd av den globala kraschen är det inget som de som blir arbetslösa kan göra något åt med lite lägre löneökningar. Teori och verklighet stämmer som bekant inte alltid överens.

Läget försvåras av att dubbelt så många som vid tidigare kriser saknar skyddsnät om de blir arbetslösa. Av dagens arbetslösa står en tredjedel utanför arbetslöshetsförsäkringen och får i bästa fall försöka leva på grundbeloppet på 320 kronor om dagen. Det säger sig självt att det kommer att leda till kraftigt höjda kostnader för kommunernas försörjningsstöd (det som tidigare hette socialbidrag).

En arbetslöshet som riskerar att komma upp i tvåsiffriga tal redan nästa år och valåret 2010 är naturligtvis rena mardrömmen för en regering som lovade att öka sysselsättningen och minska utanförskapet. För att något mildra effekterna har regeringen också försökt få löntagarna att återvända till a-kassan genom att sänka avgiften och halvera kvalifikationstiden för att få arbetslöshetsersättning till ett halvår.

Problemet är att grundkonstruktionen är kvar. Stiger arbetslösheten ökar också avgiften. Den sänkning med en 50-lapp i månaden som regeringen utlovat äts snabbt upp. Byggnadsarbetarna kommer exempelvis aldrig att se röken av 50-lappen när bostadsbyggandet nu så gott som upphör.

2009 blir alltså en kamp om krishantering och arbetsmarknadspolitik. Följdriktigt har regeringen i sitt första krispaket satsat på det som finansminister Anders Borg kallar aktiveringsåtgärder. Arbetsförmedlingen får mer pengar för att på ett tidigt stadium hjälpa dem som blir arbetslösa att hitta jobb, utbildning eller praktik. Det blir också mer pengar till långtidsarbetslösa och till yrkesutbildning.

I sak är det svårt att hitta några stora skillnader mellan regeringens åtgärder och oppositionens förslag. Bra, men för lite är reaktionen från det hållet.

Så kommer det att fortsätta under 2009. Regeringen kommer med mer, sedan bilindustrin fått sina lånegarantier står kommuner och landsting först i kön. Men vad än regeringen lägger fram kommer den rödgröna oppositionen att kräva ännu mer. Sanna mina ord!