Kan en sänkning av skatt betala sig själv?

KRÖNIKA. Den amerikanska administrationen har nu levererat ett utkast till skattereform. Till skillnad från vad som var fallet när Reagan la fram reformer är det svårt att urskilja några bärande principer i utkastet. En skulle möjligen vara att ge så stora skattesänkningar till de mest förmögna amerikanerna som det bara är politiskt möjligt.

Reformskissen är kraftigt underfinansierad, vilket medför att den ger en rejäl ökning av det redan stora underskottet i USA:s budget. Republikanerna och Trump hävdar att skattesänkningarna har en stark positiv effekt på ekonomin. Så stark att skattereformen betalar sig själv. Ekonomer tillbakavisar genomgående detta påstående. De kalkyler som kan göras på vetenskaplig grund ger visserligen positiva effekter på ekonomin, men dessa är inte större än att reformen förblir kraftigt underfinansierad. Tillväxten i den amerikanska statsskulden är också sådan, att skattesänkningarna kan ge negativa effekter på ekonomin.

Detta betyder inte att skattesänkningar aldrig kan bli självfinansierade. Den amerikanske ekonomen Arthur Laffer vann en gång i tiden berömmelse genom att introducera ”Laffer-kurvan”. Den enkla teorin bakom den är att skatteintäkten av uppenbara skäl är noll, när skatteprocenten är noll. När skatteuttaget ligger på 100 procent blir skatteintäkten också noll. I detta fall har skatte­uttaget dödat all ekonomisk aktivitet. Laffers enkla observation var att någonstans mellan noll och hundra procent måste det finnas att skatte­uttag som maximerar skatteintäkterna. När denna punkt passerats leder en höjd skatte­procent till att skatteintäkterna minskar. Svårt att säga emot! Frågan är bara var denna punkt kan ligga. De empiriska studier som gjorts tyder på att den ligger ganska högt. Om vi talar om det allmänna skatteuttaget torde det ligga någonstans över 60 procent. Dit har USA ett betryggande avstånd. Även i Sverige ligger skatteuttaget lägre. Det allmänna skattetrycket ligger dock så högt att enskilda skatter kan uppvisa Laffer-effekter. Den statliga inkomstbeskattningen är ett exempel.

Låt oss betrakta en svensk inkomsttagare i det högsta marginalskatteskiktet som ökar sin arbetsinkomst med 1 000 kronor. Den synliga skattebelastningen på den ökade inkomst­ökningen är 570 kronor. Därtill kommer arbets­givaravgifter på 310 kronor. Den totala skatteintäkten till följd av inkomstökningen blir 880 kronor. För löntagaren blir behållningen 430 kronor. Detta betyder att statens intäktsökning är mer än dubbelt så stor som individens. Ett bra sätt att öka statens intäkter är sålunda att få dessa individer att arbeta mer. Detta kan ske genom att sänka den högsta marginalskatten med exempelvis 10 procentenheter. Då får individen i exemplet 530 kronor. Det innebär att hennes avkastning på intäktsökningen stiger med 23 procent. Statens intäkt minskar till 780 kronor. Detta är fortfarande en väsentligt större behållning än den individen får. Det är dessa förhållanden som gör att vetenskapligt baserade kalkyler visar att svenska marginalskattesänkningar är mer än självfinansierade.

I USA ser det inte ut på detta sätt. Trump vill bland annat sänka den högsta marginalskatte­satsen från 39 till 35 procent. Någon Laffer-effekt är knappast möjlig här.

I Sverige påstår regeringen osannfärdigt att skatteintäkterna ökar när man höjer marginalskatterna. I USA påstår regeringen, lika osannfärdigt, att man kan sänka skatten kraftigt för de högsta inkomsttagarna utan att det kostar något. Finns det någon moralisk skillnad? Kanske. Men den svenska regeringen skulle stå på fastare moralisk grund om man tydligt talade om att marginalskatterna höjs endast för att kunna klämma åt dem som tjänar som befordrade sjuksköterskor, och uppåt.

Skadliga skatter

Det bör tilläggas att skatter kan vara skadliga för samhällsekonomin, långt innan man når Lafferpunkten. I detta fall får kostnaden vägas mot värdet av de offentliga tjänster som skatten finansierar.