Kapitalmatchen

Under 1990-talets andra hälft hände något märkligt i skärningspunkten mellan sport och medier i Europa. När kommersiell TV under början av decenniet började ta över en stor del av sändningsrätterna till de yppersta sport-evenemangen förväntade sig många bedömare att klubbarnas publikintäkter skulle stagnera. Så blev det inte. Tvärtom har tillströmningen blivit än högre. Den ökade TV- och mediabevakningen drar en växande publik till arenorna. Åtskilliga klubbar i brittiska Premier League (fotboll) och amerikanska National Hockey League (ishockey) har kapacitetsbrist, trots att även biljetter till dåliga platser kostar flera hundra kronor.

Pengarna snurrar alltså runt i lagidrotten i ett allt hetsigare tempo. Det uppmärksammas i löpsedlar om absurda transfersummor och skyhöga spelarlöner, liksom på aktiemarknaden eftersom allt fler klubbar är börsnoterade. Det är därför Affärsvärlden gör följande granskning av de finansiella förutsättningarna för lag-idrott på elitnivå.

Strukturen förändras

Den förhöjda kapitalintensiteten i idrottsvärlden märks mest inom europeisk fotboll, vars villkor har genomgått en drastisk förändring på senare år (läs mer i kommande artiklar). I Italien omsatte till exempel fotbollen totalt 40 miljarder kronor säsongen 1997/98. Men den är uppenbar också inom andra sporter.I den amerikanska sportvärlden har finanserna länge varit en nyckelfaktor. Här om året försenades basebollsäsongen med flera månader på grund av en utdragen spelarstrejk. Och i NHL, där alla de 32 klubbarna drivs som bolag, förekommer handel med spelare och optioner på spelare.

Nu finns emellertid tecken på att själva strukturen i flera sporter håller på att vändas ut och in. Europeisk basket befinner sig till exempel i ett chocktillstånd efter att den spanska telekomjätten Telefónica startat en ny serie med de mest kommersiellt gångbara lagen. Telefónica erbjuder klubbarna väsentligt bättre villkor än i den Europaserie som FIBA, internationella basketförbundet, tänkt dra igång. FIBA ska i slutet av januari bestämma sig för om man ska utesluta Telefónica-lagen eller inte.

Även i fotbollen kan det bli strukturförändringar av format. Champions League är utsatt för ett reellt hot. De 14 största och mäktigaste fotbollsklubbarna i Europa, den så kallade G-14-gruppen, överväger nämligen att tillsammans med en grupp medieföretag (även här är Telefónica med i leken) dra igång en “privat” superliga enligt nordamerikansk modell. Det skulle vara en rent kommersiell liga där inga lag skulle flyttas upp eller åka ur. Matcherna skulle då alltmer komma att likna rena underhållningsevenemang liknade det sätt som idrott bedrivs på i Nordamerika.

Champions League startades i mitten av 1990-talet av den europeiska fotbollsfederationen Uefa, bland annat i syfte att förhindra tillkomsten av en superliga. Drar topplagen sig ur Champions League skulle turneringen tappa i attraktionskraft och intäkterna skulle snabbt minska för kvarvarande klubbar.Motivet för de stora klubbarna att skapa en egen liga är förstås att ta hand om hela intäktskakan själva, och då inte minst den 1,5 miljard kronor som Uefa tjänar och sedan fördelar till de nationella fotbollsförbunden, damfotbollen och andra cuper. Det som hittills hindrat storklubbarna från att förverkliga sin idé är Uefas hot om uteslutning ur de nationella förbunden och därmed ur de nationella ligorna. G-14 hoppas här på hjälp från EU-kommissionen. Hittills har idrotten själv, via sina förbund, fått bestämma över sina tävlingar. Detta skulle dock kunna strida mot EU:s konkurrensregler.

Det är dock inte särskilt synd om Europas fotbollsklubbar. Ishockeyn har det till exempel mycket besvärligare, eftersom den saknar den stora volymmarknad som dess nordamerikanska kolleger har. I dagens kapitalintensiva och mediefokuserade idrottsvärld är klubbarna beroende av att ingå i kraftfulla konstellationer. I USA finns den kritiska massan inom de flesta lagidrotter – dock inte, märk väl, inom vanlig fotboll vilket förklarar varför den sporten har så svårt att få fäste på andra sidan Atlanten.

Pengarna fortsätter rulla

Basketintresset i Europa är så stort att sporten borde kunna försörja en Europaliga. Ishockey lockar dock storpublik bara i Sverige, Finland, Ryssland och Tjeckien. Det finns därför inte underlag för en större europeisk serie. Effekten är det dränage som vi ser i elitserien varje vår, då dussintals av våra bästa spelare försvinner till NHL.

I kraft av sin marknadsdominans kan NHL bestämma villkoren för denna spelarhandel. När Modo släppte ifrån sig bröderna Sedin till NHL-klubben Vancouver Canucks i våras fick klubben totalt en miljon kronor. Det kan jämföras med de 17 miljoner som Trelleborgs FF fick när målvakten Andreas Isaksson gick till italienska Juventus.

Eventuellt kan denna intäktskälla ryckas undan för Europas fotbollsklubbar. Enligt EU-kommissionen strider de nuvarande reglerna mot EU:s lagar om fri rörlighet på arbetsmarknaden, eftersom fotbollspelare ska betraktas som vilken annan yrkesgrupp som helst. Spelarkontrakt skulle därför kunna brytas mot symbolisk kompensation.

Ändå lär detta knappast stoppa penningrullningen inom elitidrotten i allmänhet och inom fotbollen i synnerhet.