Kina större risk än Iran

Att finansmarknaden spelar en central roll i ekonomin är oomtvistat. Men frågan är om den gör sitt jobb. Marknadens kärnuppgift är ju att korrekt prissätta risk – och det verkar inte ske i dag. I alla fall inte enligt en namnkunnig panel som levererade World Economic Forums Global Risk Report tidigare i år. Bakom rapporten står återförsäkringsjätten Swiss Re, storbanken Citigroup, försäkringsmäklarkoncernen Marsh & McLennan och Wharton Business School.

I rapporten anger panelen en lång lista bekymmer, alltifrån den svårfattbara klimatfrågan till Irans nukleära planer. De geopolitiska riskerna har också förvärrats under det senaste året, enligt World Economic Forum, men paradoxalt nog har volatiliteten och riskpremierna gått ner. Hur kan det komma sig?

En viktig orsak är att finansmarknaderna numera har större djup och bredd. De är också bättre på att finfördela och sprida riskerna, främst genom olika slags derivat. Eftersom riskerna bärs av fler investerare kan riskpremierna hållas lägre, lyder resonemanget. Säkert ligger det något i detta. Ändå verkar lugnet på finansmarknaden vara omotiverat. Enda sättet att förklara den låga volatiliteten är sparandeöverskottet i världen som dränker näringslivet i kapital. Det gör i sin tur att traditionella riskkalkyler blir nästan meningslösa.

Vilka är då de värsta riskerna just nu? Sett med en global placerares glasögon är en sak rätt uppenbar: de kontroverser som vi sett i det svenska närområdet de senaste månaderna väger lätt. Ryssland visar förvisso expansiva tendenser gentemot Baltikum och andra delar av det gamla Sovjetimperiet. För någon vecka sedan var läget spänt mellan Kreml och den estländska regeringen i samband med att ett krigsmonument flyttades i Tallinn, men situationen verkar nu ha normaliserats.

– Jag ser inte Ryssland som en destabiliserande kraft. Det är en auktoritär stat, men utvecklingen där är förutsägbar. Det här kan låta provocerande, men ur ett geopolitiskt perspektiv är etablerade diktaturer att föredra framför instabila demokratier. Nordkorea uppfattas som stabilare efter att man slutat med hemlighetsmakeriet och blivit en kärnvapenmakt, säger Jan Joel Andersson, programchef på Utrikespolitiska institutet och rådgivare till riskkonsultfirman 4C Strategies.

Han ser risken för oväntade händelser i Kina som det största övergripande hotet mot balansen i världsekonomin. Det är en uppfattning som delas av internationella bedömare. Skälet är Kinas stora och växande betydelse i världsekonomin, i kombination med de sociala spänningar som märks i olika delar av samhället.

Enligt Wing Thye Woo, som är professor vid den amerikanska tankesmedjan Brookings och medverkade vid ett seminarium i Stockholm tidigare i år, ska man tolka kommunistpartiets nya slogan om ”ett harmoniskt samhälle” som ett sätt att signalera politiska prioriteringar av de fattigaste i landet. Tidigare har statsledningen mest talat om att samhället ska bli ”välmående”. Men nu vill alltså makthavarna i Kina göra mer på det sociala området. Det behövs: landsbygdsbefolkningens snittinkomster har fallit sedan slutet av 1990-talet medan den fjärdedel som bor i kustregionerna börjar få en levnadsstandard i klass med den i de asiatiska grannländerna. På lång sikt kan man inte utesluta allvarliga inbördeskonflikter, och en sådan utveckling skulle vara djupt oroande för omvärlden.

Men på kort sikt är det faran för handelskrig mellan Kina och USA som har störst aktualitet. Orsaken är dels att så många arbetstillfällen slås ut av kinesisk konkurrens, dels att regeringen i Peking anses spara sin kompromissvilja för att ha som förhandlingsinsats i ett senare skede, efter att Bushadministrationen har lämnat makten i januari 2009.

Stephen Roach, Morgan Stanleys chefekonom, har i en färsk analysrapport varnat USA:s kongress för att den leker med elden med sin Kinafientliga retorik. Samtidigt ska sägas en sak: Eventuella sanktioner från amerikansk sida har tidigare varit och lär även den här gången bli av symbolisk natur.

Mellanöstern är en större källa till oro. Oljepriset verkar ha parkerat över 60 dollar per fat och någon lättnad är inte i sikte. Ifall teorin om ”peak oil” (att världens realistiskt utvinningsbara tillgångar håller på att börja ta slut) stämmer blir regionen än viktigare. Utvecklingen är särskilt osäker i Iran, där statsledningen verkar ha bestämt sig för att driva kärnkraftsprogrammet vidare med kraft. Enligt är de flesta bedömare är dock risken liten för ett amerikanskt och/eller israeliskt militärt ingripande.

– Från Irans sida handlar det nog om att gå så långt som möjligt i att utveckla nukleär kapacitet men utan att ta fram färdiga vapen och därmed provocera fram ett anfall, skriver SEB:s ekonomer i en färsk analys.

Men Mellanöstern är mer än Iran. Islamsk fundamentalism är också ett osäkerhetsmoment i det närbelägna Turkiet. Händelserna i det landet illustrerar dock att ekonomiskt framåtskridande inte sällan kan samexistera med politisk turbulens. Turkiets ekonomi är robust. Marcus Svedberg, chefekonom på fondförvaltaren East Capital, nämner Ukraina som ytterligare ett exempel:

– Ukraina har haft politisk turbulens ända sedan den orangea revolutionen för några år sedan men ändå har börsen stigit 75 procent hittills i år. Det här visar att man inte ska läsa in för mycket i nyhetsflödet. För oss som placerare är det ofta mycket viktigare med de händelserna som inte är så spektakulära, som avregleringar av banksektorn, säger Marcus Svedberg.

När det gäller den konkreta analysen av politiska risker gäller det, som så ofta annars, att bilda sig en egen uppfattning. De särskilda riskanalysfirmor som finns i USA och Storbritannien (Oxford Analytica, Control Risk Group med flera) anses tillföra rätt lite.

– De analyser som skickas ut är oftast väldigt allmänt hållna, och de är sällan så mycket att ha. Däremot kan man få mycket mer färgstarka synpunkter vid personliga möten, säger en nordisk hedgefondförvaltare som vill vara anonym.

Marcus Svedberg på East Capital säger att han tar del av analysfirmornas rapporter. Men han understryker att rapporterna skrivs ur ett makroperspektiv om Östeuropa i sin helhet, men att de inte kan ersätta närvaro på plats i de olika länderna. I det avseendet har han en likartad uppfattning som chefen för UD:s analysfunktion, Ulla Gudmundson. I tidskriften Internationella Studier, skärskådar hon skillnaden mellan makroperspektiv och praktik i diplomatin. Enligt Gudmundson tenderar makroteamen och forskarna att överdriva vikten av sin egen analysmodell på bekostnad av mer jordnära analysverktyg.

– Men det som praktikervärlden behöver, i varje fall i den dagliga hanteringen, är forskning med bredd snarare än djup. Vi behöver också oftast flera infallsvinklar på samma problem, konstaterar hon.

Mot den här bakgrunden återstår frågan om hur man kan rangordna de politiska riskerna. Affärsvärlden har bett Jan Joel Andersson på Utrikespolitiska institutet göra ett sådant subjektivt urval.

– Jag sätter risken för inbromsning och kanske kollaps av Kinas ekonomi som det största hotet. Iransk kärnkraft kommer tvåa och Rysslands auktoritära ambitioner får bli trea, säger han.