Kommentar: 3G kostar en kvarts miljon per svensk

Den nya näringsminister som Göran Persson presenterar på måndag har ett antal akuta saker att ta tag i.

En av de mest akuta är det nationalekonomiska slöseriet med att bygga ut 3G-nätet till alla svenskar. Alla inser nu att 3G aldrig kommer att leverera det löfte som en gång gavs om mobilt bredband till alla.

Låt därför operatörerna slippa. Men låt dem ge något annat i stället.

Att operatörerna är måna om att mildra kraven är uppenbart. Uppgifter till Ekonomi24 pekar mot att Oranges avslagna ansökan om att få täcka 8,3 miljoner svenskar istället för 8,86 miljoner skulle ha inneburit att deras utbyggnadskostnad kanske så mycket som halverades.

Samma beräkningar pekar också på att det skulle krävas upp emot 5 000 basstationer för att nå de sista 10-20 000 svenskar som omfattas av täckningskraven på 3G.

Tumregeln är att en basstation kostar cirka en miljon kronor. Men om den dessutom ska upp på en fjälltopp blir det naturligtvis dryga kostnader för installationen.

Vi pratar med andra ord investeringar för de sista 20 000 svenskarna på i storleksordningen 5 miljarder kronor, eller 250 000 kronor per näsa – spädbarn och hundraåringar inräknade.

Och en halvering av utbyggnadskostnaden? Ja, då talar vi tiotals miljarder kronor som skulle göra bättre nytta på annat håll.

Detta är investeringar som aldrig går att få igen. Inte ens om nätet står i 100 år. Som ett exempel på näteffektivitet kan man konstatera att en GSM-basstation på Åhlènshuset i centrala Stockholm en dag under julhandeln i fjol hanterade lika mycket trafik som samtliga basstationer norr om Gävle.

Dilemmat är att Post- och Telestyrelsen (PTS) egentligen har rätt när de framhärdar i att operatörerna ska hålla vad de lovat. Annars hade ju inte operatörerna fått tillståndet i det första läget. I Europa tog regeringarna in kontanter som ersättning för mobilkapacitet. I Sverige valde man att låta operatörerna betala genom löftet att tillhandahålla 3G till alla.

Men det går att vända på resonemanget.

Operatörerna har lovat att förse hela Sverige med mobil infrastruktur och därmed indirekt lovat att investera ett visst belopp i detta. Tvinga gärna operatörerna att hålla sina löften. Men tvinga dem inte att uppfylla det genom en 3G-utbyggnad som skulle ge fler svenskar 3G än som idag har GSM.

Tvinga dem att göra något vettigt istället.

Egentligen skulle det smartaste vara en rå förhandling mellan PTS och operatörerna. PTS, som sitter i en mycket god förhandlingsposition, bör då inte glömma att man enligt regleringsbrevet har uppdraget att ”främja ett effektivt telesystem enligt de mål som anges i Telelagen”, samt att ”svara för att möjligheterna till radiokommunikation och andra användningar av radiovågor utnyttjas effektivt”.

PTS skulle sannolikt tjäna dessa syften bättre på andra håll än med 3G.

Vad skulle då en sådan förhandling kunna resultera i? Varför inte bredband till kommuner som inget har, lägre mobilpriser, bättre samtrafik, billigare SMS än i Norge, eller en lång rad andra saker?

För gemene man skulle detta innebära bättre telekomtjänster. För operatörerna skulle en förskjutning från utgifter för fasta investeringar till minskade rörliga intäkter innebära mindre press på finanserna i samband med utbyggnaden och därmed större möjligheter att ta fram intressanta tjänster.

Kanske till och med göra det möjligt för Sverige att återta sin förlorade position som mobilt framgångsland. Den har vi ju tappat till flera asiatiska länder.

Detta skulle också lösa problemet med att många av PTS remissinstanser (läs inlandskommunerna i Norrland) varit starkt negativa till minskade täckningskrav. Tacka sjutton för det. De ska plötsligt bara bli av med någonting. Men fick de något annat istället – exempelvis gratis mobiltelefoni i GSM-nätet – ja då är det nog en annan femma.

Problemet är bara att PTS har att följa Telelagens bokstav och där står det ingenting om möjligheten till förhandlingar. På PTS undviker man därför nogsamt att ens andas om möjligheten. Frågan beskrivs som ”hypotetisk”.

Operatörerna är lika försiktiga med sina officiella uttalanden, men medger att det skulle vara en intressant väg framåt.

Varsågod ministern.

Johan Jörgensen