Kommentar: Lasse + Göran = Sant?

Den blå-gul-röd-gröna politiska oredan fortsätter och en ordentlig regeringskris rycker närmare, något som i förlängningen skulle kunna betyda nyval. Men när krisen är som störst kan man också med hedern i behåll överge gamla politiska dogmer och söka nya lösningar. Vi såg det framför allt i samband med krispaketen i början av 1990-talet, men även skatte- och pensionsuppgörelser visar att det i grunden finns betydande möjligheter för ett samarbete över blockgränserna.

Vad är de främsta skälen för en sådan regering? Givetvis samsynen i många politiskt avgörande frågor, för om man skärskådar de politiska programmen närmare så finns det en betydande samsyn mellan Fp och S i de stora ekonomiska frågorna. Den kanske viktigaste är EMU som kommer att dominera den ekonomisk-politiska debatten under det närmaste året. Att hålla fast vid det statliga utgiftstaket är en annan, och om konjunkturen försvagas skulle partierna säkert med lätthet kunna enas om skattesänkningar eller andra finanspolitiska stimulansåtgärder.

Dessutom har båda partierna en pragmatisk inställning i kärnkraftsfrågan och är beredda på större satsningar på skola och omsorg. Så på många områden skulle ett sådant politiskt äktenskap vara perfekt. Den så kallade marknaden skulle troligen också applådera en uppgörelse som innebär en betryggande majoritet för den sittande regeringen. Det här syntes bland annat i det faktum att kronan stärktes i samma ögonblick som centern hoppade av de dödsdömda förhandlingarna om ett samarbete mellan mitten och miljöpartiet.

Mot en sådan uppgörelse talar som alltid att i stort sett alla partier som ingått i någon form av samarbete med socialdemokraterna har förlorat röster vid nästkommande val. Både folkpartiet och centern har bittra erfarenheter av detta. Att Maud Olofsson fortfarande har en så fientlig inställning mot att samarbeta med socialdemokraterna är ett tydligt exempel på att hon dragit slutsatsen att centern klarade sig kvar i riksdagen just för att man inte flörtade med socialdemokraterna.

Frågan är vilka slutsatser som Lars Leijonborg drar. Tuppkammen har vuxit betydligt efter valresultatet och efter att de lyckats visa på att det finns alternativ till en socialdemokratisk hegemoni. Nu är han en stor spelare på den politiska arenan. Det han nu behöver är en kris för att kunna göra sitt politiska lappkast.

På kort sikt kan han möjligtvis luta sig mot en regeringskris redan under nästa vecka. Göran Persson kommer dock att avgå innan det går så långt som till ett misstroendevotum. Men om/när talmannen ska göra sonderingar kring en ny regeringsbildning så uppstår ett första tillfälle att presentera den nya konstellationen.

På längre sikt är det konjunkturen som bestämmer när en S-Fp regering kan komma ifråga. Nu börjar konjunkturutsikterna för Sverige att mörkna och om det går riktigt illa så kommer Persson att söka ett bredare parlamentariskt stöd för drastiska åtgärder. Då kommer han åter att söka stöd från borgerligt håll och med en svajande konjunktur kommer det att välkomnas av såväl väljare som marknad.

Men när än folkpartiet än bedömer tiden som mogen att ta det avgörande steget så kommer partiet att välkomnas med öppna armar av socialdemokraterna. Det gjorde Göran Persson mer eller mindre klart redan under valrörelsen.