Kommentar: Telia har chansen igen!

För en lekman är det precis lika stor sannolikhet att Telia ska vinna mot Post-och telestyrelsen i Länsrätten, Kammarrätten och Regeringsrätten som att Telia skulle bli utan licens i utgångsläget. Även med liten sannolikhet kan man vinna. Det räcker för Telia.

Telias argument slår mot själva hjärtat i den urvalsprocess som PTS valt. Det rör två delar:

1. Telia hävdar att PTS inte följer Telelagen. Där står att ”bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter ska få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägst möjliga samhällekonomiska kostnad”. Självfallet går det att ha en diskussion kring vad som är den verkliga innebörden av sammhällsekonomisk kostnad. PTS tolkning när direktiven kring licensansökan skrevs var att det handlade om att erbjuda svenska folket ett så bra nät som möjligt, utan att subjektivt värdera affärsmässigheten. Telia menar istället att en investering måste vara affärsmässigt försvarbar. En intellektuell diskussion i den högre skolan där olika delar av telelagen ställs mot varandra. Telia satsar nu på att föra in frågan på om ändringen av telelagen verkligen var rätt när den ändrades.

2. Telia menar också att PTS varken följt sina egna föreskrifter eller varit tydlig i sin dialog med operatörerna som ansökte om en licens. Oklarheter som kunde ha retts ut under den tid som ansökningarna behandlades har förblivit ouppklarade. Det är svårt att inte ge Telia stöd för en sådan uppfattning. Till PTS försvar kan sägas att samtliga operatörer behandlats lika, något som också varit utgångspunkten för hela PTS förfarande.

Telia ifrågasätter även PTS tekniska beräkningar i ansökan. Det går förstås inte att utesluta att PTS gjort fel, även om det då skulle undeminera PTS hela verksamhet och slå mot samtliga tio ansökningar.

PTS skriver i en kommentar att ingen remissinstans överklagat PTS förslag till föreskrifter samt att de vann laga kraft den 1 maj 2000. Det behöver förstås inte utesluta att någon – Telia – plötsligt får för sig att PTS föreskrifter bygger på en feltolkning av Telelagen i allafall.

Med Telias överklagan kan frågan kring Telias UMTS-licens komma att bli den politiska skandal som alla försökt undvika. Frågan lär komma att diskuteras i riksdagen. Den samhällsekonomiska kostnaden av en försenad utbyggnad i kombination med framtida stämningar från den operatör som kanske förlorar en licens går knappast att uppskatta. Det samma gäller den politiska sörja som följer av att näringsminister Björn Rosengren och teleminister Mona Sahlin nu står i var sin ringhörna.

Själv ställer jag mig tre frågor.

Är det samhällsekonomiskt oförsvarbart att plöja ner exempelvis miljarder från företag i Hongkong i svenska norrlandsskogar?

Har PTS fullt ut granskat innebörden av att 70 procent av utbyggnaden tillåtits göra gemensamt? Det är ju vad som behövs för att flera av operatörerna ska kunna räkna hem sina investeringar.

Vad är viktigast för Sverige? Att Telia får bygga ett eget UMTS-nät eller att Sverige blir tidigt ute med att erbjuda de nya UMTS-tjänsterna?

Att PTS modell för att ge ut UMTS-licenser gjort att den svenska utbyggnaden kanske blir en av de dyraste i världen står utom all tvivel. Alla som läst föreskrifterna förstår att Sverige inte hade någon vanlig skönhetstävling utan mer av ett omvänt anbudsförfarande där det gällde att acceptera att spendera så mycket som möjligt för att ge bra UMTS-täckning över hela Sverige.

Problemet för Telia är att alla – utom Telia och möjligen konsortiet bakom finska Sonera – verkar ha förstått detta. Den verkliga frågan – hur det lyckats bli så – förblir obesvarad. Ansvaret för det faller fortfarande tungt på Telias ledning, styrelse och huvudägare.