Kommunernas kris

Det var länge sedan jag talade så mycket om kommuner, landsting och deras ekonomi som i år. För ekonomer som liksom jag sitter i marknaden, är de, efter flera år i skuggan, åter på agendan. Det beror förstås på att utmaningarna hopar sig. Kostnaderna stiger snabbt, samtidigt som intäkterna minskar.

Från och till hamnar kommuner och landsting i pressade situationer. Som på 1990-talet, då några kommuner nästan hamnade på obestånd. Eller efter den senaste finanskrisen, då staten tvingades skjuta till mer resurser.

Vi lär få se stora skattehöjningar framöver, trots att det samhällsekonomiskt är fel väg att gå.

Hur kommuner och landsting utvecklas avgörs i huvudsak av två faktorer: demografi och konjunktur. Vi kommer från den bästa av världar. Konjunkturen har varit god och skatteintäkterna höga, samtidigt som de demografiska förutsättningarna har varit hanterbara. Nu vänder det framför allt vad gäller demografin, men även konjunkturen är på väg att dämpas.

Befolkningen ökade dramatiskt hösten 2015 till följd av flyktingkrisen. På sikt är det positivt. Det dröjer dock innan dessa människor kommer in på arbetsmarknaden och börjar betala skatt. Fram till dess ökar kostnaderna och det är kommuner och landsting som står för finansieringen.

Förra hösten var unik. I dag kommer det betydligt färre människor till Sverige. Kostnaderna kommer därför inte att öka lika mycket framöver. Men kostnaderna för att ta hand om dem som kommit finns kvar. Staten har av den anledningen skjutit till 10 ”välfärdsmiljarder” samt beslutat att låta permanenta detta tillskott. Det är bra, men det lär inte räcka. Snarare täcker det de senaste årens urholkning av statsbidragen till kommunerna.

Förutom det stora tillskottet av nyanlända till Sverige i fjol, ökar nu också den andel av befolkningen som inte är i förvärvsarbetande ålder. Det gäller inte minst minderåriga. En ung befolkning är en tillgång ur samhällsekonomisk synvinkel, men på kort sikt kostar de. Även antalet äldre ökar kraftigt. Med andra ord ska betydligt färre försörja allt fler.

Att andelen invånare som inte förvärvsarbetar ökar snabbt ställer saker och ting på sin spets. Dels påverkar det skatteintäkterna via lägre skattekvot per invånare, dels innebär det mycket stora investeringsbehov. Det måste byggas nya bostäder åt dem som nyligen kommit, liksom förskolor, skolor och gymnasieskolor åt alla minderåriga.

Utöver att investeringsbehovet ökar sam­tidigt som skatteinkomsterna minskar, tvingas ofta kommuner och landsting göra stora investeringar på toppen av en konjunktur då det är som dyrast. Dessutom tvingas kommunerna ofta konkurrera med varandra för att leva upp till de krav på service som ställs, vilket ytterligare trissar upp priserna.

Vad kan och bör man då göra? Först och främst lär det behövas besparingar och effektiviseringar. Det är sällan fel, särskilt efter goda tider. Det blev uppenbart efter 1990-talskrisen. Men allt kan inte effektiviseras.

Det bästa vore om sysselsättningen och därmed skatte­intäkterna kunde öka snabbare. Tyvärr lär det snarare bli det omvända i närtid, dels på grund av en svagare konjunktur, dels på grund av att många som nyligen kommit till Sverige har svag anknytning till arbetsmarknaden. Det tar tid innan det blir bättre.

Näst bäst vore om staten tog ett större ansvar för den exceptionella situation som många kommuner hamnat i. Staten har de ekonomiska förutsättningarna.

Det sämsta sättet är att kraftigt höja kommunalskatten. Det är en bred skatt som ger stora skatteintäkter, men den slår hårt mot de sämst ställda. Risken är stor att det påverkar konjunkturen negativt, då många som drabbas har små marginaler och direkt kan tvingas konsumera mindre, vilket minskar efterfrågan.

Höjda trösklar

Låglönesatsningar kan låta tilltalande, men det höjer trösklarna för dem som står utanför arbetsmarknaden. Det är problematiskt när arbetsmarknaden är tudelad och vissa grupper har svårt att få arbete. Hellre kompensera låga löner med riktade bidrag.