Konjunkturen på grönbete

Konjunkturen och börsen brukar följas åt någorlunda. Men det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Vissa menar att börsen är den bästa konjunkturindikatorn. Aktiemarknaden anses ge en överlägset snabb sammanvägning och utvärdering av de senaste konjunktursignalerna. Om detta resonemang gäller kan man inte titta på konjunkturen för att förutsäga vart börskurserna är på väg. Andra gör ändå just detta, och motiverar en framtida börsuppgång med att konjunkturen är på väg uppåt.

Men just nu faller börsen, trots att de flesta konjunkturindikatorer pekar uppåt. Titta på diagrammet härintill, där den svenska orderingången från exportmarknaderna har ritats in tillsammans med börsutvecklingen. En negativ tolkning är att börsnedgången är ett förebud om en svagare konjunktur. En annan negativ tolkning är att börsens värdering – trots nedgången på aktiemarknaden – är så hög att en konjunkturuppgång redan är intecknad. En positiv tolkning är att konjunkturuppgången till slut ändå drar med sig börskurserna uppåt. Affärsvärlden lutar åt de senare förklaringarna.

Osäker indikatör

Aktiemarknaden är trots allt en ganska nervös och osäker konjunkturindikator. Jämfört med börsen är konjunkturen trögrörlig och stabil. Och just nu finns det väldigt mycket som talar för att konjunkturen både i Sverige och i omvärlden verkligen är på väg upp. Dels tyder de flesta signaler på att konjunkturen är på väg uppåt; dels är den ekonomiska politiken i både Sverige och omvärlden expansiv och ger stöd åt uppgången.

Hur kommer konjunkturuppgången att te sig? Här i Sverige talar mycket för att den privata konsumtionen blir stark i år. Hushållens realinkomster väntas öka med ungefär lika mycket som när köpfesten var som gladast under 1980-talet. Dessförinnan får man gå tillbaka till 1961 för att hitta en inkomstökning i paritet med årets. Dessutom är ju arbetslösheten mycket låg och löneökningarna snarast väl höga. Mätningarna av privatpersoners förväntningar på ekonomin visar också att hushållen ser mycket ljust på sin egen ekonomi. Det enda som möjligen talar för att en stor del av inkomstökningen går till sparande är börsnedgången.

Mot den här bakgrunden är det inte särskilt förvånande att detaljhandeln ser ut att ha fått rejäl fart hittills i år. Även bilförsäljningen tycks ha passerat botten för den här gången.

Utsikterna för investeringarna ser däremot fortfarande ganska mörka ut. I Sverige föll investeringarna med 6,6 procent i volym under första kvartalet i år. Krisen i Ericsson visar ju också med all önskvärd tydlighet att problemen i telekombranschen inte är över ännu. I bästa fall håller de på att kulminera. Den senaste så kallade investeringsenkäten, som görs av statistiska centralbyrån (SCB), visar att näringslivet räknar med ungefär oförändrade investeringar i år.

Splittrad exportbild

När det gäller exporten är bilden litet mera splittrad. Men det är knappast några tvivel om att Sveriges exportmarknader växer snabbare i år än förra året. I USA, som just har passerat Tyskland som vår största exportmarknad, är konjunkturen definitivt på väg uppåt. I Tyskland ser det dystrare ut och uppgången syns ännu så länge mest i ljusare förväntningar. Om man tittar på industriproduktionen i hela OECD-området så är det tydligt att den har bottnat och nu är på väg uppåt. De så kallade tillväxtmarknaderna ligger litet före och har varit på god väg uppåt i något halvår.

En starkare krona kan dock göra att det blir litet tuffare för de svenska företagen. Men kronan är så pass svag i utgångsläget att exporten säkert skulle öka en del även med en starkare krona. Enligt det handelsvägda TCW-indexet har kronkursen legat runt 133 under de senaste veckorna och det innebär ett par procents förstärkning från förra årets genomsnitt på 136. Men det är mycket möjligt att trenden fortsätter.

Ett argument som talar för detta är att kronan bör stärkas på egna meriter. Ett stort bytesbalansunderskott, en inflation ungefär i nivå med omvärlden och ökande tillväxt talar för en starkare krona. Att kronan bedöms som undervärderad innebär också att de flesta räknar med att en eventuell koppling till växelkursmekanismen ERM skulle ske till en starkare kurs än dagens. Om sannolikheten för att vi går med i EMU minskar kan det förstås försvaga kronan. Men det troligaste är ändå att folkomröstningen hålls när opinionen tyder på ett ja och att vi därför går med i EMU så småningom. En vanlig gissning är att kronan då skulle stärkas från dagens nivå på ungefär 9,15 till runt 8,70 kronor per euro.

Svagare dollar

Dessutom har ju dollarn försvagats en hel del under de senaste månaderna. För nästan exakt ett år sedan kostade en dollar strax över 11 kronor och sedan dess har den fallit över 10 procent till omkring 9,70 kronor. Och det är mycket möjligt att dollarn fortsätter att försvagas. Den är fortfarande högt värderad både utifrån ett historiskt perspektiv och med tanke på att USA har mycket stora underskott i bytesbalansen.

En lugn och ordnad dollarnedgång skulle knappast skada världsekonomin. Det skulle förstås göra både Sverige och andra länders export litet mindre konkurrenskraftig. Men stärkta valutor skulle också hjälpa till att hålla inflationen nere. Både i Sverige och i EMU-länderna har ju inflationen, trots den svaga tillväxten, varit väl hög under det senaste året.

Ett dramatiskt dollarras skulle däremot kunna ställa till med en hel del skada. Det sena 1990-talets goda spiral i USA med stigande dollar, god avkastning, låg inflation och växande kapitalinflöden skulle bli en negativ spiral med stigande inflation, räntehöjningar och högre riskpremier. Så småningom skulle förbättrad konkurrenskraft och ökande export kunna höja tillväxten i USA. Men det skulle bli mycket svårare för oss och andra att exportera till USA. Det skulle bli ett ganska hårt slag efter att USA under större delen av 1990-talet har agerat draglok i den internationella konjunkturen.

Världspolitik oroar

En annan risk för världskonjunkturen är att den politiska oron, inte minst i Indien-Pakistan och i Mellanöstern, förvärras och ger kraftigt stigande oljepriser. Det skulle innebära kostnadsökningar, lägre vinster, att centralbankerna kanske tvingas höja räntorna för att stävja inflationstendenser och till slut lägre tillväxt.

För Sveriges del ligger dock den största risken i att arbetsmarknaden, trots att konjunkturen just har vänt uppåt efter förra årets avmattning, redan är så stram. I förra veckan meddelade SCB att den öppna arbetslösheten sjönk till 3,4 procent i maj. Det är den lägsta nivån sedan 1991. Lönerna ökar redan väl snabbt och med stigande konjunktur och tilltagande brist på arbetskraft är risken förstås stor att de är på väg uppåt. Risken finns att riksbanken får strama åt betydligt mer än de flesta räknar med. Det kan också betyda att konjunkturuppgången blir oväntat kort.