Konsten att hitta konsten

Hur många kan vara med och bjuda på en Pablo Picasso, en Andy Warhol eller en Gustav Klimt? Inte många. Priserna brukar bli skyhöga. Tillsammans drog de tre konstnärernas verk in över 700 miljoner dollar på auktioner världen över 2006.

Men man måste ju inte slåss om det allra dyraste. Precis som i finansvärlden har konsten sina tillväxtmarknader. Där går det att hitta riktiga fynd för den som kommer in i ett tidigt skede.

– När priserna trots börsturbulensen går spikrakt upp för västvärldens impressionister och postmodernister så kan det vara intressant att fråga sig om det finns kraftig tillväxt för konsten någon annanstans i världen. Vi diskuterade det bara häromdagen. Det vi kom fram till skulle man faktiskt kunna kalla för ett slags Bric-upplägg: Såväl Brasilien, Ryssland, Indien och Kina fanns med, säger Carl-Gustaf Petersén, vd för auktionshuset Bukowskis.

Att just de länderna hamnar i topp har flera förklaringar. En gemensam nämnare är att i alla länderna finns en intellektuell övre medelklass som bildar en grundläggande kundbas för samtidskonsten på hemmaplan.

Kina, Ryssland och Indien är dock knappast längre jungfrulig konstmark. I alla tre länder finns internationellt väletablerade samtidskonstnärer och en snabbt mognande marknad, förklarar Carl-Gustaf Petersén:

– Konstmarknaden ser ut ungefär som en pyramid, med de bästa konstnärerna i toppen och där under en allt bredare undervegetation. I till exempel Kina har den här marknadspyramiden rest sig

i rasande fart de senaste åren. Den främsta kinesiska samtidskonsten har blivit väldigt dyr. Ta exempel Yue Minjun vars verk gått för över tio miljoner kronor på auktion. Men sedan finns den där stora

volymen under de etablerade konstnärerna. Det är där det fortfarande finns möjligheter att göra fynd. När det gäller samtidskonst är förstås framtiden alltid osäker, men är man beredd att ta risken så kan det löna sig.

I Latinamerika finns, till skillnad från i de östliga länderna, flera omogna marknader kvar att undersöka. Problemet där är att riskerna är ännu större. Marknaden är svåröverskådlig, det finns inga auktioner att luta sig mot utan den som vill köpa konst får vända sig till gallerister. Det är svårt att avgöra vilken konst som kommer att stiga i värde.

– Det krävs en hel del arbete. Mitt tips är att leta enskilda konstnärsnamn genom att kolla lokala galleristers hemsidor och läsa internationella tidningar som Artnews. Hittar man något som är intressant får man kontakta galleristen direkt, säger Carl-Gustaf Petersén som tycker att Brasilien, Argentina, Mexiko, Puerto Rico och Colombia är intressantast ur ett konstperspektiv.

Vill man inte ge sig utomlands finns andra, mer lokala, tillväxtsegment som också kan vara värda att utforska.

– Glöm inte de svenska konstnärerna. Fram till första halvan av 1900-talet utbildades sammanlagt 40 000 konstnärer i Sverige. De finns alla samlade i Svenskt konstnärslexikon. Av dessa 40 000 konstnärer är det kanske 300 som är stora, som är “börsbolagen”, om du vill jämföra med finansvärlden. Det är många bara det, men du förstår samtidigt hur många “icke-börsnoterade” konstnärer det finns. Varenda auktion är fylld av fynd, säger Carl-Gustaf Petersén.

Han tycker också att det kan vara värt att titta på vissa antikviteter.

– Var lite vaken när det gäller 1700-talsmöbler. Hauptbyråar är ju redan extremt dyra, men däremot andra rokoko- och senbarockmöbler kan vara överkomliga. Hittar du en riktigt svulstig rokokomöbel gjord med mästerlig teknik ska du slå till. Sen ska du ställa den hemma tillsammans med moderna möbler – det ger en väldig kvalitet till inredningen.

Skulpturer kan också vara ett växande segment.

– Fram till 1990-talets slut var intresset väldigt lågt, men nu spirar det faktiskt igen, säger Carl-Gustaf Petersén.

– Man kan ju undra varför det var så ointressant, men en förklaring är att det förknippades så med offentlig konst. Frågade man konstsamlare om de inte skulle ha skulptur i alla fall blev svaret rätt ofta: “Nja, visst är den vacker, men var ska jag ställa den?” Vi inreder fortfarande inte som fransmännen, som kan ställa sina skulpturer mitt i rummet.