Kontraproduktiva skattehöjningar

KRÖNIKA. USA:s president Donald Trump och kongressens republikanska majoritet siktar på att genomföra en stor skattereform eller i varje fall en stor skattesänkning. För att få ekvationen att gå ihop har de redan annonserat att de räknar med mycket positiva tillväxteffekter av skattesänkningarna, vilket ska bidra till finansieringen. Resultatet kan ­förväntas bli ett växande amerikanskt underskott. En motvikt i denna politiska process är de kalkyler över intäktseffekterna som det parti­politiskt obundna Congressional Budget Office (CBO) ska genomföra.

I högskattelandet Sverige är problemet det omvända. Regeringen ser ett så stort egenvärde i vissa skattehöjningar att man för att kunna motivera dem räknar med överdrivet stora intäktseffekter. Paradexemplet på detta är givetvis de upprepade marginalskattehöjningarna som regeringen genomför. Dessa ­beräknas av ­regeringen ha små eller inga effekter på den underliggande ekonomin. Därmed kan ­regeringen räkna hem positiva intäktseffekter av höjningarna.

I själva verket finns det flera noggranna undersökningar som visar att denna typ av skatte­höjningar minskar skatteunderlaget så att den slutliga intäktseffekten blir obefintlig eller ­negativ. Detta är för övrigt en effekt som återfinns i de skattemodeller som finans­departementet använder sig av internt.

Ett annat exempel är kalkylerna över de skärpta reglerna för rut-avdrag. Detta avdrag skapade en marknad för vita hushållstjänster som tidigare inte fanns. Därmed bidrog införandet av avdragen till att öka skatteintäkterna och till att stärka normerna kring vad som är svart och vitt på denna marknad. Trots detta räknar regeringen med att mindre förmånliga regler inte har någon effekt på hushållens beteende. Därmed har man också mekaniskt räknat hem en intäktsökning till följd av regelskärpningen.

Det senaste exemplet avser regeringens överenskommelse med Vänsterpartiet att förmånsbeskatta sjukförsäkringspremier som betalas av arbetsgivaren. Denna förmån har befunnit sig i snabb tillväxt under de senaste åren. Sannolikt har de bidragit till en ökad mångfald när det gäller vårdgivare. De samlade premierna för dessa försäkringar ligger nu i storleksordningen 3 miljarder kronor. Det belopp som försäkringspremierna tillför den totala vårdsektorn torde ligga i samma storleksordning. Den potentiella förmånsbeskattning, som alltså inte tas ut, borde därmed ligga på 1 miljard kronor.

Om premierna skulle förmånsbeskattas som regeringen nu vill, så kan man räkna med en kraftig minskning i volymen av denna förmån. Så ser dock inte de fördragsslutande partierna på saken. Jonas Sjöstedt förkunnar sålunda att förmånsbeskattningen kommer att tillföra statskassan 1 miljard som kan användas för att förbättra vården för alla patienter.

På sikt tror jag att en förmånsbeskattning av försäkringspremierna kommer att dra ned omfattningen av dessa försäkringar till noll. Därmed kommer vårdsektorn att gå miste om det tillskott på 3 miljarder som man får i dag genom de privata sjukförsäkringarna. Nettoeffekten för den offentliga sektorn kan dock bli mindre genom ökade skatteintäkter.

De skatteskärpningar som jag pekat på här försämrar alla, var och en på sitt sätt, ekonomins funktion samtidigt som de ger små eller inga intäkter i utbyte. Detta är inget som framgår av regeringens presentationer. Kanske skulle vi också i Sverige ha ett CBO, som på ett mer systematiskt sätt ger regeringens förslag en mer allsidig belysning.

Lika men olika

Finanspolitiska rådet kan vara ett steg på vägen mot ett svenskt CBO, men deras uppdrag är inte att följa finanspolitiken lika löpande och systematiskt som den amerikanska institutionen.