Köpläge för oljeoptimister

Nordens största bolag heter varken Hennes & Mauritz eller Nokia, utan är oljeproducenten Statoil Hydro. Bolaget är ett resultat av sammanslagningen 2007 mellan Statoil och Norsk Hydro, men är fusionen till trots endast en medelstor aktör på den globala marknaden. Bolaget är en klassisk oljeproducent i bemärkelsen att det sitter på hela kedjan från prospektering till slutkundsförsäljning. Vinsterna och värderingen av bolaget kommer, till skillnad från svenska oljebolag, från bolagets befintliga oljeproduktion. Korrelationen med oljepriset är av den anledningen också högre för Statoil Hydro än för ett genomsnittligt oljebolag.

Ryggraden i bolagets oljeproduktion utgörs alltjämt av 40-talet fält i Nordsjön, Norska havet och Barents hav, områden som tack vare sin geopolitiska stabilitet gett ett visst skydd för aktiekursen i orostider. Samtidigt är fälten Statoil Hydros akilleshäl eftersom en majoritet av bolagets produktion antingen kommer från äldre, sinande fält eller från nya svårtillgängliga områden. Som en konsekvens kommer också produktionskostnaderna att stiga framgent eftersom nya fält är dyrare att ta i drift.

Bokslutet för 2008 bjöd på mestadels bra siffror och Statoil Hydro överträffade sitt produktionsmål med ett par procent för året, vilket skapar tilltro till bolagets prognoser för de kommande åren. Smolket i bägaren bestod i stället av att företagets bevisade reserver endast uppgick till 5 584 miljoner fat oljeekvivalenter vid slutet av 2008, att jämföra med 6 010 miljoner fat vid slutet av 2007. För ett bolag som Statoil Hydro tittar marknaden på företagets möjligheter att påvisa nya reserver, så kallad reserve replacement ratio, vilken uppgick till 34 procent för det gångna året. Sett över tre år var samma siffra 60 procent, men siffrorna är inte så dramatiska som det verkar.

Under 1999-2004 investerade företaget mindre i exploatering och eftersom det tar 5-6 år att börja kapitalisera på investeringarna har nyckeltalen blivit lidande. Statoil Hydro tillhör dessutom de bolag som fortsätter att lägga stora pengar på exploatering, finanskris till trots. Budgeten för 2009 uppgår till 2,7 miljarder dollar jämfört med 3,2 miljarder dollar i fjol. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del projekt läggs på is så länge oljepriset ligger kvar på låga nivåer.

Affärsvärlden har tidigare skrivit om oljebolagens svårigheter med att finansiera sin verksamhet, men sådana problem har inte Statoil Hydro. Bolaget behöver förvisso ett pris på 55 dollar fatet för att täcka sina investeringar, men den starka balansräkningen gör att bolaget inte ska ha några bekymmer med att klara finansieringen av nya investeringar. Att därtill ha norska staten som ägare till över 60 procent av aktierna försämrar inte bolagets förhandlingsposition gentemot finansiärer.

Värderingen av Statoil Hydro är i det korta och medellånga perspektivet ytterst en fråga om oljeprisets utveckling. De senaste månaderna har priset på brentolja legat på drygt 40 dollar fatet och det går inte att utesluta att en svag efterfrågan i det korta perspektivet sätter ytterligare press. Samtidigt visar Opec en allt större disciplin i sina produktionsneddragningar, och att många projekt nu blir olönsamma garanterar i bästa fall nya rekordnivåer för oljepriset om några år. Affärsvärlden tillhör de optimistiska om oljeprisets utveckling och tycker att Statoil Hydros aktie i det närmaste går att likna vid en bra aktieindexobligation kopplad till oljepriset. På köpet slipper man köpa till överkurs, får en finfin direktavkastning på drygt 6 procent och ett värdepapper som inte är garanterat av någon kraschad amerikansk investmentbank. Riktkursen sätts till 160 norska kronor.