Krasch-kortet

“Don’t leave home without it”. Det var kanske ungefär så storbankerna såg framtiden i mitten på 1990-talet när de kom överens om att lansera det så kallade Cash-kortet som skulle frälsa både kunderna och detaljhandeln från krånglet med små betalningar.

Nu blev det inte så. Efter runt sex år i hetluften kommer cash-kortet att läggas ned under våren och ett av bankernas större misslyckanden gör sorti. Vad spektaklet har kostat är hemligt men uppskattningar från folk i branschen löper från allt till något hundratal miljoner till över en miljard kronor.

Cash-kortet föddes delvis ur ett bråk mellan bankerna och detaljhandeln om hur kostnaden för kredit- och bankkort skulle tas ut. Handeln hade till och med börjat bojkotta kort för mindre betalningar som protest mot bankernas avgifter.
Samtidigt så kom den nya tekniken med ett litet chip på kortet och man såg en möjlighet till att dels kunna sänka kostnaderna för småbetalningar, dels göra processen enklare.

– Man hade sett tecken på en efterfrågan på någon slags börs för mindre betalningar och på den tiden var betalning med kort rätt besvärligt. Det fanns
inga PIN-koder eller så, säger Kerstin Ottosson, informationschef på SEB Kort.

Här skapade uppenbarligen tekniken nya affärsmöjligheter. Vem skulle inte vilja slippa kontanter och krångliga kort? Till och med betala för det? Både konsumenter och handlare, blev bankernas slutsats och det var kanske här det började gå snett. Ingen av dem var egentligen tillfrågad.

Med en väldig fart lanserades Cash-kortet utan någon större inblandning från detaljhandeln. När handlare plötsligt skulle betala tusenlappar för att få terminaler och kanske även för transaktionerna slog de bakut. Terminaler lämnades tillbaka och hela projektet fick en stämpel av att bankerna försökte kräva betalt för rätten att betala i en affär.

– Man hamnade snett redan från början. Vi avrådde till och med våra medlemmar från Cash-kortet, säger Walter Sköldefors, vice vd på Svensk Handel.

Insikten inom banksystemet i hur det egentligen går till en butik verkade vara rätt skral.

Att det samtidigt var tal om att konsumenterna skulle betala för Cash-kortet gjorde inte saken bättre. Det hela började få ett sken av ännu en tjänst som bankerna skulle kunna tjäna pengar på.

Att alla betalningssätt kostar, även om det inte syns, var bankerna dåliga på att förklara.

– Det var faktiskt rätt knöligt för både butiker och kunder, säger Christina Norvell, chef för Kort i Sverige på Handelsbanken.

Men var vad det som gick fel, utom att produkten kanske inte var riktigt färdig när den lanserades?
Sannolikt underskattade bankerna hur mycket kraft och tid som krävs för att införa en ny infrastruktur och få konsumenterna att ändra beteende. För kunden blev det mest nackdelar, ytterligare ett kort i plånboken och dessutom en kod att hålla reda på.

Utvecklingen borde inte ha varit överraskande. Cash-kort och elektroniska börser har prövats otaliga gången runt om i Europa: i Norge, England, Belgien, Holland och Danmark. Det har alltid slutat med fiasko eller runnit ut i sanden.

Men samtidigt har det svenska banksystemet infört en rad förändringar som både inneburit ny infrastruktur och ibland stora förändringar i folks beteenden. Hela Bankomatsystemet och framväxten av internetbanker är exempel på detta.

Avgörande för att få med sig kunderna på en förändring är dock att de upplever att de får ut något av det själva eller att det åtminstone är det bästa alternativet. I fallet med internetbankerna var det tydligt att effekten av att man införde avgifter i bankkontoren var viktig för att visa på kostnaden där. Kunderna valde helt enkelt det billigaste (och enklaste) sättet.

Lite hårdraget kan man alltså se det som att bankerna totalt misslyckades med att förklara vad nyttan med ett Cash-kort skulle vara samtidigt som de införde negativa ekonomiska incitament för kunderna.

– Vi själva är nog en stor bov i hela det här dramat. Vi utvecklade den traditionella korttekniken väldigt under samma tid, säger Kennet Karlsson, marknadschef för kort på Föreningssparbanken.

Det var nämligen inte så att kunderna var helt nöjda med hur det var. Parallellt med att man införde Cash-kort utvecklades också den vanliga korttekniken med rasande fart. Alla kort fick ett chip och framför allt så dök det upp små terminaler hos handlarna där kunderna kunde slå sin fyrsiffriga PIN-kod. Rätt likt Cash-kortet alltså med den skillnaden att alla hade ett och att det inte fanns någon synlig kostnad för kunden.

Dessutom fanns ju alltid pengar på kontot.
Följaktligen är i dag en bra bit mer än hälften av alla betalningar kortbetalningar, och också för småbetalningar har användandet av bankkort och kreditkort ökat dramatiskt. I en färsk undersökning från Point Transaction Systems kan 83 procent av de yngre tänka sig att använda kort för att köpa till exempel en chokladkaka eller varm korv. Ungefär som Cash-kortet var tänkt, alltså.

Den utveckling som teknikerna från början eftersträvade, enklare småbetalningar med kort och att minska den dyra kontanthanteringen, har alltså skett till viss del ändå, men på kundernas villkor.

Det är fortfarande rätt kostsamt för handlarna när kunder betalar med kort i butikerna men det är inget som kunderna ser. För så kallade bankkort, där pengarna dras direkt från kontot, ligger kostnaden i dag på mellan 1 och 1,50 kronor. För kreditkort kan den vara upp till sju kronor. Ett köp av en kvällstidning och en glass blir alltså en rätt dålig affär för kvartersbutiken när kunden betalar med någon typ av kort.

Här skulle det alltså finnas rätt mycket pengar att hämta hem för systemet som sådant men problemet har varit att hitta rätt incitament. Även om avgifterna bankerna tar av butikerna för kortbetalningar hela tiden är en öm punkt så har bankerna faktiskt rätt lite att tjäna på ett framgångsrikt Cash-kort. Det uppskattas att banksystemet drar in runt 1,8 miljarder på kortavgifter från handeln medan kostnaderna ligger på 0,8 miljarder. Även om det är en för hög siffra är korthanteringen sannolikt mycket lönsam.

Om kunden var tvungen att betala en avgift vid varje mindre kortköp skulle efterfrågan på Cash-kort sannolikt ha tagit våldsam fart så länge det var gratis. Problemet är att få handlare och banksystem att komma överens och sedan agera på ett sådant resolut och envist sätt att man tvingar fram ett rationellt beteende hos kunderna som sänker den totala kostnaden i systemet.

Att det går att göra både fort och utan större protester har visats flera gånger. Skiftet från att betala räkningar manuellt till elektroniskt och övergången till att boka och betala biljetter via internet är exempel på hur ekonomiska incitament fått kunderna att snabbt ändra beteendemönster.

När Cash-kortet gick som bäst år 2000 gjordes runt 4,4 miljoner betalningar och bara Föreningssparbanken hade runt 600 000 kunder med aktiva Cash-kort som kunde användas på runt 38 000 ställen.

Men det räckte inte på långt när för att hålla i gång intresset hos handeln. Tillkomsten av bland annat Ica-kort och KF-kort, minskade radikalt sådana kedjors intresse att aktivt arbeta för Cash-korten.

Förra året fanns bara 23 000 aktiva kunder kvar hos Föreningssparbanken och bara mellan 50 000 och 100 000 betalningar gjordes. Innan sommaren ska Cash-kortet i praktiken vara borta.

Men det kanske inte dröjer alltför länge innan det dyker upp igen, i en skepnad som kanske kan fungera. De nya, smarta bankkorten ska alla ha ett chip inbyggt och från 2005 någon gång ska man börja använda chipen i stället för magnetremsorna när korten läses.

Det öppnar för ny teknik som gör att pengar automatiskt kan läggas på lokalt på chipet i kortet för att sedan dras därifrån när en liten betalning görs. Större belopp kan dras direkt från kontot.

Det blir möjligt eftersom det handlar om samma läsare som dessutom då kan ladda kortet automatiskt i princip var som helst. Kunden behöver knappt märka någonting men kostnaden i systemet skulle sannolikt kunna minska radikalt.Därför floppade cash-kortet
– De traditionella korten gör jobbet.
– Handlarna fanns inte med på tåget från början.
– Första versionen för krånglig för konsumenterna.
– Man för sökte ta betalt för tjänsten direkt.
– Inga incitament för kunder att ändra beteende.v