Krisen gynnar stormäklare

Efter 30 månaders börsfrossa och med ett devalverat förtroendekapital är mäklarbranschen en bransch i kris. En tid för omprövning, skulle man tycka. Men egentligen har förvånansvärt lite hänt med branschens struktur, trots att det tycks råda en total enighet om att den lider av överkapacitet.

Stockholmsbörsen har över 80 medlemmar, av vilka ingen har en marknadsandel på över tio procent (tabell sid 46). Det är med andra ord många som ska dela på en handel som krympt drastiskt. I och med att kunderna, i synnerhet privatkunderna, dragit öronen åt sig minskar volymen och därmed reduceras även mäklarfirmornas utlåning till kunderna. Samtidigt gör sjunkande börskurser i sig att courtageintäkterna faller. Börsfallet slår alltså på flera sätt mot intäkterna.

Mest stryk för småttingar

Effekten syns tydligt i resultaträkningarna. År 2000 var ett rekordår, men i fjol slog börsfallet igenom. Som framgår av tabellen på motstående sida var det de mindre firmorna som fick ta mest stryk. Det är där som intäktsbortfallet är störst, mycket beroende på att de är mer exponerade mot privatmarknaden och den punkterade IT- och telekomsektorn. De stora nordiska investmentbankerna stod på det hela taget emot nedgången bättre. Några av dem, framför allt Carnegie och Handelsbanken Securities, kunde fortfarande ståta med vinstmarginaler på 25-30 procent.

Men det är historia

Dessvärre pekar allt mot att 2002 blir ett riktigt ruggigt år för branschen. Förhoppningarna om en vändning har hittills kommit på skam, tvärtom var andra kvartalet uselt, särskilt juni. Enligt Enskilda Securities minskade aktieomsättningen på de nordiska börserna med 25 procent, fusions- och förvärvsvolymen minskade med 27 procent och börsintroduktionerna föll med 74 procent mätt i kronor under kvartalet.

Inte konstigt då att intäkterna har fortsatt att rasa. De delårsrapporter som har publicerats har givit en entydig bild (tabell sid 47). Vinsterna har fallit ytterligare under första halvåret 2002, som regel med 50-60 procent. I själva verket var det endast fyra firmor som tjänade några pengar att tala om under första halvåret: Carnegie, Enskilda, Handelsbanken samt Alfred Berg (som inte publicerat någon delårsrapport). Resten visade antingen förlust eller höll nätt och jämnt näsan över vattenytan.

Får man tro nätmäklarna kan det tredje kvartalet bli något bättre, mycket tack vare den livliga handeln i Ericssons teckningsrätter och aktier under augusti månad. Men det liknar nog mest bloddopning och är inte mycket att bygga förhoppningar på. September började mycket svagt.

Det är uppenbart att marknaden inte är stor nog för alla aktörer. Lika självklart är det att pressen på ägare och företagsledningar att agera ökar ju längre vändningen dröjer. Det faktum att två av tungviktarna, Danske Securities och Nordea Securities, har gått med förlust sex respektive fyra kvartal i rad är något som sticker i ögonen. Det beror visserligen delvis på att de varit beredda att ta förluster för att stärka marknadspositionen, men det finns gränser även för sådan blodspillan. Utan någon som helst draghjälp av en uppåtgående marknad är det naturligt om lönsamheten nu kommer i förgrunden.

Det har skett ganska stora neddragningar i mäklarbranschen under 2001 och 2002, framför allt i de mindre och medelstora firmorna. Ändå är det uppenbart att några, i likhet med Erik Penser och Carnegie, har väntat i det längsta med att börja skära. Av allt att döma väntar en ny våg av uppsägningar i branschen när den tvingas anpassa sig till en lägre intäktsnivå.

Hur länge kan man ta förluster?

Problemet är att företagsledningarna måste ta ställning till hur de ska dimensionera verksamheten, utan att kunna veta hur länge börsfrossan varar eller hur stark återhämtningen blir när den kommer. Ska man skära nu och riskera att stå avlövad om marknaden vänder, eller ska man vänta ut marknaden och i värsta fall riskera att få ta förluster kvartal efter kvartal?

En vanlig uppfattning är trots allt att mäkleri och investment banking långsiktigt är en tillväxtbransch, precis som Carnegieledningen ständigt predikat. Men det är långt ifrån detsamma som att säga att den exceptionella utvecklingen under 1990-talet kommer att upprepas.

Det finns skäl att vara särskilt observant på utvecklingen i just Sverige, om man får tro en analys publicerad på försommaren av den internationella investmentbanken Schroders Salomon Smith Barney (SSSB), som ingår i den amerikanska bank- och finanskoncernen Citigroup. SSSB räknar visserligen med ganska goda tillväxtutsikter för investmentbanker och kapitalförvaltare på medellång sikt och med Europa som motor. Sverige ses däremot som något av ett undantag.

Sagan upprepas inte

Skälet till det senare är att den svenska marknaden redan är ganska mogen och välutvecklad. Den snabba tillväxt som finansmarknaden i Stockholm upplevde under 1990-talet kommer inte att upprepas, tror SSSB.

Slutsatsen skulle alltså vara att det kommer att finnas betydligt större tillväxtpotential på andra håll, i vart fall om man ser till den strukturella tillväxten. Det gäller såväl inom eurozonen, till exempel Tyskland, som inom Nordenregionen. Danmark och Norge ligger långt efter Sverige när det gäller en utvecklad aktiemarknad.

Besannas förutsägelsen är det lätt att peka ut förlorarna: små och medelstora svenska mäklarfirmor kommer att få än svårare att hålla ställningarna. Men det vore fel att överdriva oron. När de privata aktiespararna kommer tillbaka till marknaden så är de vana att handla aktier, vilket i sig kan generera tillväxt. Frågan är bara hur lång tid det tar innan misstroendet mot börsen går över. Ingen vet.

Till detta kommer att den snabba tillväxten inom aktiehandel och investment banking i hög grad drevs av IT- och telekombubblan, särskilt i slutet av 1990-talet och inte minst i Sverige. Eftersom de mindre mäklarfirmorna tämligen mangrant specialiserat sig på några få snabbväxande tillväxtbranscher pressas de extra hårt när just dessa marknader punkterats.

De stora vinner

Det troliga är att det blir de stora investmentbankerna som kommer att gå ur krisen som vinnare på bekostnad av i första hand de små traditionella mäklarfirmorna.

Även de mest lönsamma av investmentbankerna har visserligen till sist tvingats börja tänka på bemanning och kostnader för att anpassa kostymen till marknadsläget, men de har ändå tillräcklig styrka att både kunna hålla ut och satsa framåt. Carnegie, till exempel, har under hela nedgångsperioden talat om ambitionen att stärka marknadspositionen i väntan på uppgången. På samma sätt drog Handelsbanken Securities för något år sedan i gång en internationalisering av sin verksamhet.

Samtidigt gynnas givetvis de stora aktörerna av att kunderna blivit mer riskmedvetna, det vill säga att det i tuffa marknadslägen alltid tenderar att ske en flykt till säkerhet. Det betyder att i synnerhet firmor med stora banker bakom ryggen blir ännu mer dominerande bland de institutionella kunderna.

Inte heller ett eventuellt skifte i tillväxttakt inom Nordenregionen skulle missgynna de stora. Snarare tvärtom. De sex stora investmentbankerna – Carnegie, Alfred Berg, Enskilda, Handelsbanken, Nordea och Danske Securitites – finns redan etablerade runt om i Norden och skulle mycket väl kunna skörda frukterna av en sådan utveckling. Nej, hotet kommer nog snarare från deras inbördes konkurrens och från ett helt annat håll, nämligen globaliseringen.

Om man återigen får tro investmentbanken SSSB är skalfördelarna så stora inom investment banking att det kommer att gynna globala investmentbanker (av vilka SSSB är en). Det handlar både om att placerarnas portföljer globaliseras och om att kunderna blir större och alltmer internationella. Det gynnar de stora globala firmorna som har stora kapitalbaser samt stor geografisk och kompetensmässig bredd.

Inbrytningen

Resonemanget är långt ifrån nytt. Det har länge talats om just detta som ett hot mot de nordiska bankerna, inte minst mot SEB och Enskilda med sina historiska band till stora delar av svenska exportindustri. Flera internationella investmentbanker, som Goldman Sachs och Morgan Stanley, har gjort inbrytningar i Norden, men de har ändå inte kunnat konkurrera ut sina regionala kolleger.

Av de 20 största aktörerna på Stockholmsbörsen är numera nästan hälften utländska banker och mäklarhus.Av Björn Sühl