KRÖNIKA: Kulturen styr placeringarna

Alla pengar har blivit korta, konstaterade förre riksbankschefenBengt Dennis för några år sedan. Han syftade på attavregleringar-na på den internationella kapitalmarknaden gjortatt gränsen börjat suddas ut mellan korta placerare (mäklare ochspekulativa fonder) och långfristiga sådana (pensionsfonder ochlivbolag).

Skiljelinjen är än mer osynlig idag. Den snabba ökningen avpensionssparandet i västvärlden har, paradoxalt nog,sammanfallit med att pensionsförvaltarna börjat agera allt merkortsiktigt. De gör detta av nödtvång. Konkurrensen ompensionspengarna är hård, framför allt i USA, Storbritannien ochHolland.

Men även i Sverige blir det allt vanligare attpensionsstiftelser och andra institutioner upphandlarförvaltningen externt. Branschen professionaliseras. Bolag somTrygg-Hansa och SPP säljer sina kapitalförvaltningstjänsterexternt. Allt fler kunder tar hjälp av konsultföretag somSkandiaägda Wassum och det enskilt drivna Portfolio PerformanceControl för att utvärdera olika förvaltare. Ofta är det denhistoriska avkastningen gentemot index från kvartal till kvartaleller år från år som fäller utslaget – trots att pengarnaförvaltas på kanske 20-30 års sikt.

Mot den bakgrunden borde man kunna förvänta sig att de svenskaförvaltarna skulle bete sig ungefär likartat när det gälleridentiska förvaltningsuppdrag. Men det gör de inte, att döma avAffärsvärldens Portföljguide.

Juni månads guide här nedan visar inte på några störreförändringar jämfört med föregående månad. Förvaltarna verkaranse att de befintliga positionerna duger bra inför sommaren.Enda större ändringen (fem procentenheter eller mer) har gjortshos Folksam, som sänker viktningen i svenska aktier från 40 till35 procent.

Det är alltså mer intressant att studera hur olika typer avförvaltare agerar. De skillnader som träder fram mellan hurbanker, försäkringsbolag och mäklarfirmor väljer att lägga sinapengar är faktiskt ganska stora. Kontrasterna framträdersärskilt skarpt bland de båda sistnämnda kategorierna. Tre av defyra deltagande förvaltare som ägs av försäkringsbolag (Skandia,Trygg och Wasa) har obligationsandelar på kring 30 procent,vilket är väsentligt högre än guidens genomsnitt. Tittar man påmäklarfirmorna (Hagströmer & Qviberg och Nordiska) har dessa merkapital i aktier (45-55 procent) än genomsnittet för deltagarna.

Den här spridningen vore inte så konstig om det gällde olikaslag av sparande. Men Portföljguiden gäller i samtliga fall enfemårig svenskägd portfölj på en miljon kronor.

Hur skall man förklara skillnaderna? I mycket handlar det nog omen kulturfråga. En förvaltare som ingår i en försäkringskoncerndär fokuseringen är på långsiktigt, och inte sällan livslångt,sparande antar sannolikt en viss sorts policy. En mäklarägdförvaltare, som kanske delar lokaler och ledning med sittmoderbolag, tenderar måhända att få en annan inriktning. Dettaär förståeligt. Men samtidigt kan effekterna bli litet märkliga.Önskemålet att hålla nere riskerna är lovvärt och begripligt.Men är det verkligen rimligt att långsiktiga aktörer som Folksamoch Wasa inte har mer än tre respektive två procent av kapitaleti tillväxtmarknader? Även om exempelvis Asienbörserna har gåtttrögt de senaste åren borde nog förvaltare med långplaceringshorisont ha en större närvaro i dessa regioner.