KRÖNIKA: När fondboomen är över

Störst är lönsammast. Så brukar det vara i många branscher ochdetta anses vara fallet även inom fondförvaltning. De fyrasvenska storbankernas fondbolag, som behärskar 80 procent avmarknaden, är vinstmaskiner. Men om störst-är-bäst-resonemangethåller, då borde det väl också löna sig att knipamarknadsandelar från någon konkurrent? Kunderna borde kunna sefram mot en bitter strid om den svenska sparmarknaden, kanskeliknande den som utkämpas inom data- och telekombranscherna därju konkurrensen tvingat fram snabba prisfall och dramatisktmycket bättre service.

Men det märks få sådana tecken i fondbranschen, som hittillsvarit ganska fri från stridsdamm. Förklaringen är att branschenvuxit så snabbt under 1990-talet att det helt enkelt intefunnits anledning för förvaltarna, i alla fall inte de stora,att försöka locka kunder med lägre avgifter. Storbankerna hartjänat de stora pengarna tack vare marknadens tillväxt ochtillgången till egna jättelika kundstockar.

Förr eller senare måste dock en marknad mogna och börja stagnera.För att få en bild av hur det kan se ut i den svenskafondbranschen om några år kan man titta på Storbritannien. Därmåste förvaltarna slåss hårt om kunderna. Gynnar det ocksåkunderna? Det är inte så säkert. Avgiftsnivåerna är i regelhögre i Storbritannien än de är i Sverige. En orsak är, enligt enundersökning av konsultfirman Price Waterhouse, attmarknadsföring slukar så mycket som en sjättedel avtotalkostnaden hos de brittiska förvaltare som firman granskat.Det kan tyckas vara ett bakvänt resonemang, men utgifterna föratt nå nya kunder blir tydligen så höga att förvaltarna inte harråd att sänka avgifterna.

Konsultföretaget har studerat relationen mellanmarknadskostnader och nettointäkter från de nytillkomna kunderna,vilket ger en bild av hur lång tid det tar för fondbolaget attfå avkastning på dessa utgifter. Att döma av undersökningenskulle förvaltarna först år 2001 få tillbaka de reklampengar somsatsas nu. Bearbetar man institutionella kunder (företag,stiftelser, kommuner, med mera) ser det ut att ta ännu längretid.

INTE LÖNSAM LÄNGEI Sverige har kundstrukturen hittills varit mycket stabil. Menpå den brittiska marknaden är fondspararna ofta lika otrogna somtill exempel svensken är när han eller hon köper dator eller bil.I Storbritannien är en ny fondkund inte lönsam särskilt länge(bara tre år i genomsnitt) innan han eller hon försvinner tillen annan förvaltare.

Det verkar alltså som kunderna får liten del av destordriftsfördelar som uppstår när fondbolagen tarmarknadsandelar från varandra. Höga reklamkostnader är inte denenda förklaringen. Price Waterhouse pekar på att produktiviteteni den brittiska fondbranschen generellt sett är låg.Personalutgifterna utgör till exempel över 60 pro-cent avkostnaderna hos förvaltarna. De svenska fondförvaltarna (liksomför övrigt de svenska bankerna och aktiemäklarfirmorna) drivsmer rationellt än sina motsvarigheter i andra länder. De mindresvenska förvaltarna har kanske personalkostnader som liggerkring eller strax under hälften av den totala kostnadsmassan.Robur, Nordbanken Fonder och de andra bankägda förvaltarna haremellertid mycket lägre andelar dels tack vare sin storlek; delsför att försäljningsarbetet sköts effektivt via direktutskick ochbankernas kontorsnät.

Även i ett annat avseende skiljer sig bilden här hemma från deni Storbritannien. Så länge den svenska reavinstbeskattningen,som låser in sparandet, förblir som den är idag kommerrörligheten bland spararna troligen att förbli blygsam. Därmedfinns det ingen anledning, vare sig på dagens tillväxtmarknadeller i en mer mogen framtid, för de svenska storbankernasfonder att konkurrera med sänkta avgifter.

RÖRLIGA KUNDERStorbritannien. Förväntad period nyblivna kunderNyblivna kunder stannar kvar, årPrivatkunder 7Institutionella kunder 10Källa: Price Waterhouse Investment Management Survey