Leg. lärare? Lägg av.

Lärarfacken är djupt bekymrade över att svenskarna inte ser upp till lärare som de gjorde i ett oklart förr. Grundskollärarna hamnade på plats 52 när 1 800 medborgare rankade olika yrkens status. Visserligen långt före sophämtarna på plats 98, men skräpnissarna kammar i alla fall in 34 000 kronor i månaden, vilket kan ses som en kompensation. Det är runt tio papp mer i månaden än vad lärarna har.

Alltså. Lönen bestämmer inte statusen. Numerären är den viktigaste faktorn. Ett yrke med väldigt många utövare får aldrig någon nimbus. Lärarkåren, från förskolan till gymnasiet, omfattar 225 000 personer, enligt SCB. Bara de lågutbildade inom vård och omsorg är fler – 495 000. Högst på statuslistan ligger ambassadörerna, de är runt hundra.

I det oklara förr var lärarna betydligt färre. Barnen slutade i regel skolan vid tolv år, nu talar vi Selma Lagerlöf-tid, eller som 16-åringar, tidig Elvis. Klasserna var dessutom större. En tiondel av eleverna gick på gymnasiet och tog studenten, varefter man med två år på seminarium blev folkskollärare och en aktad person.

Färre lärare, och därmed färre fackmedlemmar, vore en väg att höja statusen. Det är förstås inte lärarförbundens linje. De tror på det inplastade papprets makt, på legitimation. Lärarnas riksförbund (adjunkterna) och Lärarföbundet (förskole-, grundskole- och yrkeslärare) har krävt yrkesauktorisation i många år. Nu har de såväl regeringen som socialdemokraterna med sig.

Nästa vecka kommer utredningsförslaget. Tanken är att de som går ut godkända från lärarutbildningen (99,9 procent av dem som kommer in och inte hoppat av frivilligt) ska arbeta ett år och ha en handledare att snacka med under tiden. Efter träningsåret får de söka legitimation hos Skolverket. Den kommer de att få om de avhållit sig från att slå och tafsa på elever och kollegor samt hållit sig hyggligt nyktra. ”Ren oskicklighet” ska däremot inte få negativa följder om Lärarförbundet får råda.

Därmed kommer lärarlegget inte att göra ett dugg för kårens rykte, hur många liknelser med läkarna lärarfacken än gör. Det är inte legitimationen som ger status och lön. Varför skulle annars sjuksköterskorna strejka?

Lärarna bör sluta drömma om en topplacering i respektrankningen. De är för många. Men de kan ta sig upp, genom hårt arbete.

Till en början måste lärarutbildningarna ställa hårda krav på studenterna och underkänna dem som inte skriver begriplig svenska och förstår sina ämnen. (När Högskoleverket läste 116 godkända examensarbeten år 2006 kom det fram till att en tredjedel borde ha underkänts.) Dessvärre är kravlösheten på lärarutbildningarna inget nytt fenomen. Bland de många goda lärarna, nya och gamla, ute i skolorna gömmer sig ett betydande antal klåpare som räddas av kollegorna i arbetslagen. Om nu inte kakorna sökt makor och tillsammans har en holistiskt syn på lärandet som eleverna måste göra i sin egen takt, under eget ansvar och av lust. För man kan inte lära ut, bara lära in. Och vad är kunskap egentligen när världen förändras, vi kan inte veta vad som behövs i framtiden mer än förmågan att forska fram den kunskap man behöver då. Och för övrigt är kunskapskontroll ren repression som dödar nyfikenheten, som är allt lärandes motor, och därför måste eleverna själva välja vad de ska studera när de arbetar tematiskt, för i verkligheten finns inga ämnesgränser.

Ah, se där. En möjlighet att legitimera legitimationen. Alla verksamma lärare får ta ställning till den holistiska harangen här ovan. De som instämmer till mer än 10 procent tvingas visa upp sina elevers prestationer under de senaste tio åren. Om resultaten är dåliga – ingen leg. I en del fall kommer eleverna ha gjort strålande ifrån sig – för några lärare har Det, oavsett pedagogisk-teoretiska preferenser.

nullnullnullnull