Livskraftig verkstad

I kölvattnet på kreditoron följer oro för konjunkturen och oro för bolagens vinster. Så är det varje gång, och så är det den här gången också. Om det sedan är rätt eller inte, det är en annan femma. 1998 var konsensus att 1999 skulle bli ett lågkonjunkturår, vilket i efterhand visade sig vara helt fel. Detsamma gällde efter börskraschen 2001-2002, många såg framför sig alla recessioners moder, i själva verket blev det den mildaste recessionen i USA på flera decennier.

Efter kreditoron i somras är oron stor igen. Börsen har fallit tillbaka något och sedan stått och stampat, men ackompanjerat av våldsamt högre volatilitet. Att börsen inte fallit särskilt kraftigt är rimligt. Till skillnad från till exempel 1998 är börsen den här gången betydligt lägre värderad. Redan hösten 1998 var aktier ganska aggressivt värderade, så börsfall på mellan 20 och 35 procent var naturliga.

I sådana här lägen är verkstadsbolagen utsatta. Ändå har de stora bolagen klarat sig oförskämt bra. Sedan första juli har Stockholmsbörsen gått ned med drygt 5 procent. Men med undantag för SKF (som gått ned 5,4 procent) har de andra stora, ABB, Sandvik, Atlas Copco och Alfa Laval alla gått bättre (från minus 3,3 procent till plus 10,1 procent).

Trots att vi har fått en del tydliga svaghetstecken från industrikonjunkturen och utrikeshandelsstatistiken, som kan användas emot de här bolagen, finns det faktiskt mycket som talar för motsatsen.

Enligt utrikeshandelsstatistiken från SCB har exporten hittills i år gått väldigt svagt. Om vi räknar om ökningen till volym med hjälp av SCB:s export- och importprisindex ser man att exporten knappt ökat alls i år (runt 1 procent i snitt) samtidigt som importen fortsatt att växa kraftigt. Att importen växer kraftigt är logiskt, och en signal om att den inhemska efterfrågan är väldigt stark. Men, varför växer exporten så långsamt? Det är väl ett orostecken?

Hittills har man kunnat peka på att företagen själva inte sett någon avmattning, i KI-barometern har till exempel orderingången och orderstockarna varit fortsatt mycket starka. Men den som tittade på förra veckans KI-barometer och sammanställning från EU-kommissionen kunde bli ännu mer oroad. Där såg man en tydlig nedgång i de flesta indikatorer. När det gäller just verkstadsbolagen tror jag inte att man behöver vara så orolig.

Min bedömning har länge varit att den här konjunkturcykeln inte är “färdig”. Jag har tänkt mig att vi skulle sluta det här decenniet som vi brukar, med en global investeringsboom. Inte bara för att vi brukar, utan också för att argumenten varit osedvanligt starka den här gången. Investeringarna har generellt varit överraskande svaga, många oljeexportörer och utvecklingsländer har ju lagt pengarna på hög och drivit upp det globala sparandet. Vinstutvecklingen har varit extrem, kapacitetsutnyttjandet är mycket högt och realräntorna historiskt låga.

Dessutom är näringslivet generellt sett överkapitaliserat, vilket borde göra det mindre sårbart för den senaste tidens kreditoro. När realräntorna steg tidigare i somras var det ett bra tecken, jag såg det som ett kvitto på att sparandet i världen var på väg ned och att investeringarna var på väg upp. Eftersom svensk verkstadsindustri är stora exportörer av just investeringsvaror ska det alltså mycket till för att man ska vara riktigt orolig. Men, under sommarens oro sjönk realräntorna och konjunkturindikatorerna har vikt ned.

Så hur svag är egentligen exporten? Enligt utrikeshandelsstatistiken som sagt mycket svag, i augusti sjönk volymen till och med jämfört med augusti ifjol. Den bilden är troligen överdriven. För det första är ökningen av varuexporten starkare om man tittar på SCB:s BNP-siffror, då handlar det om en volymtillväxt på runt 4 procent under första halvåret. Dessutom ökar tjänsteexporten betydligt snabbare, med runt 10 procent (och där återfinns antagligen en del av exportintäkterna även för varuproducenter).

Men den svaga KI-barometern då? Man ser ju tydligt hur orderingången och orderstocksomdömet sviktat i industrin de senaste månaderna. Tittar man lite noggrannare ser det fortfarande ganska okej ut för verkstadsbolagen. Nedgången i order-indikatorn handlar framför allt om kemisk industri (som enligt KI förklaras av att patent faller ut i läkemedelsindustrin) och teleprodukter (som beror på att Ericsson numera vägrar att svara på frågor om orderingång av sekretesskäl). Så skulle vi rensa för det ser den totala industrikonjunkturen inte lika svag ut.

Gräver man lite till och tittar bara på vad maskinindustrin och fordonsindustrin säger (och här återfinns de flesta av de noterade verkstadsbolagen) så ser det dessutom betydligt starkare ut. I de sektorerna steg omdömena om exportorderingång i september månads KI-barometer! Läget förbättrades alltså, mitt under brinnande kreditoro. Man kan få en annan indirekt ledtråd om man tittar på kommissionens siffror och på konjunkturläget i maskinindustrin i hela Europa. Även där är läget betydligt starkare än i industrin generellt.

Att verkstadsbolagen inte tagit mera stryk kan alltså vara helt logiskt. Jag viftar inte bort den allmänna oron här, jag är ganska säker på att Europa kommer att ha en lite svagare tillväxt kommande kvartal i kölvattnet på tidigare räntehöjningar, amerikanska lågkonjunktur och kreditoro. Men jag tror att oron framför allt drabbar konsumtion snarare än investeringar (den indikator som försvagades mest i Europa i september var till exempel framtidstron i detaljhandeln). Investeringskonjunkturen tror jag är för stark, av ovan nämnda skäl. Lägg därtill att Asien fortsätter att överraska positivt. Konsensusprognoserna för Asien revideras fortfarande upp.

Men valutan då? Den svaga dollarn kommer väl ändå att knäcka verkstadsbolagen? På kort sikt är det väl knappast positivt, men min känsla är att man alltid överdriver valutans betydelse. Dollarn har försvagats i princip oavbrutet sedan toppen i februari 2002, samtidigt har orderstocksomdömet i både svensk och europeisk verkstadsindustri tangerat de starkaste nivåerna på flera decennier. Efterfrågan är viktigare, och efterfrågan på investeringsvaror är stark, och den tror jag kommer att hålla i sig. Och precis som med börsen i sin helhet, verkstadsbolagen är lågt värderade.