Makten framför allt

Det finns två olika sätt att betrakta partipolitiken. Det enainnebär att man ser partierna som bärare av idéer. Partiernabestår av personer som arbetar för att förändra samhället i enviss riktning.Som grund för den praktiska politiken ligger ofta ideologiskaföreställningar som är jämngamla med industrialismen och somstått sig förvånansvärt väl under åren. Socialister vill ha ökadutjämning av levnadsstandard och inflytande, liberaler av olikaschatteringar eftersträvar individuell frihet som dessutom ansesge bättre ekonomisk tillväxt och därmed ökad standard för alla,om än kanske ojämnare fördelad.

Partier som företag

En annan inriktning av den politiska analysen, som utarbetadesav ekonomer i USA på 1950- och 1960-talen, är att man serpartierna som konkurrenter om väljarna, likt företag som tävlarom kunderna på en marknad. Partierna erbjuder sina tjänster,ibland till särskilt utvalda grupper, och partiet som har detmest attraktiva urvalet får bäst betalt i form av röster.I partier som får mindre förtjänst än väntat försöker mananalysera vad man gjort för fel, och prövar med att ändra isortimentet eller kanske byta försäljningschef. Men det gårnaturligtvis inte att ändra hur som helst. Plötsligt produktbyteeller bristande kontinuitet väcker ofta missnöje. På sikttvingar dock konkurrensen om samma kunder fram en likriktning.Den ekonomiska teorin för demokratin ger en nidbild. Men ändåpekar den på en trend som blivit allt tydligare med åren, även iSverige. Kampen om regeringsmakten har bidragit till att minskaskillnaderna mellan de politiska partierna. De tävlar mer ochmer om att vilja stödja olika grupper och ändamål.

Ändrat sortiment

Moderaterna försöker nu tona ned sina förslag omskattesänkningar och vill i stället betona sina socialpolitiskaambitioner. En kritik mot Bo Lundgren har varit just att hantalat för mycket om skattesänkningar. Kanske vissaungdomspolitiker hålls tillbaka därför att de ses som för litetkompromissvilliga.Skälet till moderaternas glidning åt vänster är kanske atttidvis lovande opinionstal inte har materialiserats i faktiskavalresultat. Kristdemokraternas framgångar hotar dessutommoderatledarens ställning som statsministerkandidat i händelseav borgerlig valseger.Moderaterna har annars haft en mycket stabil ställning under desenaste tjugo åren. Det senaste valresultatet var det näst bästasedan 1932. Kristdemokraternas framgångar har inte skett påmoderaternas bekostnad, utan har (statistiskt sett) enbartdrabbat fp och c.Ett ytterligare steg mot mitten för moderaternas politik, som nutycks vara på väg, ökar säkert möjligheten för de borgerliga atterövra makten. Det är ju väljarna i mittskiktet som avgör varregeringsmakten ska hamna. I länder med tvåpartisystem somStorbritannien, eller nära tvåpartisystem som Tyskland, inriktarman sig mot att vinna mittenväljarna och växlingen av maktentill Tony Blair och Gerhard Schröder har därför knappastinneburit några förändringar av politikens innehåll.Alternativet för moderaterna är att partiet mindrekompromissvilligt driver sin egen politik. Det kanske försvårarför det borgerliga blocket att i vissa skeden vinnaregeringsmakten. Men om de väl gör det har åtminstonemoderaterna skaffat sig mandat, och ökat stöd i opinionen, attgenomföra förändringar. Det är märkligt att i dag inte någotsvenskt parti stödjer så långtgående skattesänkningar ochförändringar som expertorganet OECD förordar i sin senasteSverige-rapport som medel att få varaktigt god tillväxt ochsysselsättning.

Andras misstag ger makt

Så länge det går bra i svensk ekonomi kan socialdemokraternasitta kvar vid makten. Chansen för de borgerliga kommer om ochnär strukturella problem tvingar fram impopulära åtgärder,vilket skedde vid de överhettningar som tidigare ledde tillregeringsskiften. Det blir snarare socialdemokratiska misstag änanpassning åt vänster av de borgerligas politik som nästa gångmedför byte av regering. Då kan det vara bra att ha enannorlunda politik än den som i så fall visade sig mindreframgångsrik.

BILDTEXT: Valet av partiledning i moderaterna, Bo Lundgren, Chris Heister(mitten) och Gunilla Carlsson (längst ned), verkar mera ha tillsyfte att förbättra partiets position hos väljarna i kampen omregeringsmakten än att skapa ett tydligt politiskt alternativ.