Mäktigare än alla direktörer

Hasse Olsson rankas inte på några maktlistor och är en sällsynt besökare på de arenor där näringslivets vanliga makthavare brukar visa upp sig. Ändå har han under sina 22 år på chefredaktörsposten haft en makt över tanken i svenskt näringsliv som saknar motstycke.

Med hela Dagens Industri-maskineriet bakom sig har han gått till attack med ett antal “öppna brev” till statsråd, partiledare och makthavare i näringslivet, mest minnesvärt kanske det till PG Gyllenhammar, inlett med frasen “Broder”, om varför Renaultaffären inte borde genomföras.

I det dagliga arbetet, på redaktionen, har han lett nyhetsmötena på fredagar, vakat över förstasidor som tagit form, signerat otaliga ledare och drivit opinionskampanjer som när de varit som bäst rört och upprört stora delar av näringslivsetablissemanget.

Fast så ser han det inte själv. Säger han åtminstone.

– Jag har inte funderat över makt på det sättet. Det enda jag har reflekterat över de här åren är att tidningen ska förändra saker och ting och påverka allt från marknaden till tänkandet i affärslivet. Har man en sådan påverkan blir tidningen också en maktfaktor och betydelsefull.

Hasse Olsson tog över redaktionen på den blivande DI 1980, med erfarenheter från Veckans Affärer och Svenska Dagbladet samt en rejäl dos Expressen-mentalitet i bagaget. Just Expressen-draget blev snabbt tidningens signum och de braskande rubrikerna har fått mången direktör att sätta morgonkaffet i halsen under åren. Men Hasse Olsson skäms inte för sig och bryr sig inte om att den tidning han själv kallar arbetsredskap i många läger kallas skvallertidning.

– Nej, det har aldrig oroat mig. En bra tidning har alltid en relation till läsarna som präglas av hatkärlek. Det är ju ingen konst att sitta med armarna i kors och bli respekterad. Konsten är att skrika och vara obekväm och säga saker och ting och ändå bli respekterad. Man måste oroa och väcka känslor. Förutsägbarhet och likgiltighet är det största hotet mot tidningarna. Det är många tidningar som dött av det.

Du har iakttagit svenskt näringsliv från första parkett i 22 år, vilken är den största förändring som har skett?

– Maktförskjutningen från privat ägande till ansiktslöst, som sedan också lett till att svenskt näringsliv håller på att utarmas på ägarsidan och i allt högre grad styrs från annan plats. Det är viktigt att det finns olika typer av ägare och det som oroar mig är att de stora pensionsfonderna, svenska och internationella, inte har ett långsiktigt ägandeperspektiv.

Vad skulle kunna motverka utvecklingen?

– En något så när rimlig skattesituation för aktieägare. Jag tror att det finns möjligheter att restaurera svenskt ägande om man får samma villkor, om svenska ägare kan göra samma förvärvskalkyl som utländska ägare, men det börjar bli bråttom.

Det senaste året har varit omvälvande för många; börsras, företagsskandaler i USA, krascher i ABB och Ericsson, giriga direktörer – vad har förvånat dig mest?

– Percy Barnevik. De svindlande beloppen som går utanför all rim och reson. De har verkligen förvånat mig och jag känner stor besvikelse över det. Vi är ju nästan jämngamla, jag kommer ihåg när han kom till Asea och sedan har jag följt honom hela tiden. Även om det skulle vara sakligt och legalt rätt hjälper inte det, det här är en fråga om moral. Men det kanske är så att så här stora företagsledare blir så fascinerade av allt så att de blir lite fanatiska – fanatiska i förvärv, i att bli globala, i att samla böcker, i allt de gör.

Ni känner varandra, umgås ni?

– Vi har ju träffats under de här åren och haft en bra relation. Men vi har aldrig umgåtts privat.

Tror du att vi någonsin kommer att få en ny Percy Barnevik?

– Jag vet inte. Just nu finns det få ledargestalter i svenskt näringsliv, det är väl i princip bara Treschow, vilket är synd eftersom det därmed inte finns några samlande krafter som folk lyssnar på. Och det är framförallt lite tråkigare.

Har det varit svårt att själv inte bli en del av maktetablissemanget?

– Nej. Det har inte varit svårt för jag har inte haft tid för det. Jag har inte prioriterat det. Sedan är det en principiell hållning också; jag vill inte hamna i ett läge där vänskapsband kan leda till att jag gör en ickejournalistisk bedömning. Någon gång har det ändå lett till att vänskapsband brutits.

Hur har det känts?

– Det är alltid jobbigt att bli betraktad som en sådan som sviker en vänskap. Men det är inget att välja på. Det är part of the play.

Din makt har till stor del varit opinionsbildarens, vilken “kampanj” har varit mest framgångsrik?

– Den jag tycker bäst om var när vi satte fart på politikerna med hjälpen till Estland 1992. Det fanns ingen olja kvar i Tallinn och folk frös och hade fyra grader varmt inomhus. Sverige hade beslutat om bistånd men det fastnade i byråkratin parallellt med att läget var akut. En söndagseftermiddag satte jag mig och ringde runt till ett antal rederier och på onsdagen hade vi levererat olja som räckte i fem dagar i Tallinn, sedan kom det hjälp från Finland. Saken var inte så stor, men den fick en enorm betydelse. Det visar att det går.

Sedan en tid tillbaka driver ni flyttdebatten hårt, varför är den så viktig?

– För att den innehåller så mycket och för att effekterna är ödesdigra för landet. Att utlänningar köper svenska företag, precis som svenska företag tidigare köpt utländska företag, är en naturlig del av globaliseringen. Men nu har det fått en sådan enorm slagsida, nätverken flyttar ut ur landet. Det är inget som på sikt gynnar Sverige som nation och det måste vi ständigt påpeka och försöka skapa en medvetenhet om.

Sist men inte minst; du har skapat en av familjens Bonniers största guldkalvar, har det aldrig bekymrat dig att du inte varit delägare i DI?

– Nej. Jag har ju bra lön och det har alltid varit så solklart för mig att det här är ett familjeföretag. Det har man tydliggjort från början och antingen gillar man läget eller så får man ta sin ryggsäck och gå någon annanstans. Det är premisser under vilka jag har jobbat och det har jag fullt ut accepterat.

Men som entreprenör, fanns det inte minsta lilla dröm om att bli ekonomiskt oberoende?

– Nej, att bli rik har aldrig varit drivkraften hos mig.