Mats Edman: Jag står på Ramqvists sida

Mats J Larsson, chef för DNs ekonomiredaktion, stegar djärvt fram till Lars Ramqvist, Ericssons hårt ansatte styrelseordförande. Här kommer en tuffing till reporter, ingen tvekan.

”Jag ser honom i ögonen och frågar: – Vad är ditt budskap till Ericssons anställda i Linköping och Kumla? Ericssons ordförande vänder snabbt bort blicken. Jag försöker igen: – Vad vill du säga till dem som varslats?”, berättar Mats J Larsson under rubriken ”Ramqvists arrogans fortsätter” i dagens nummer av Sveriges största morgontidning.

Det intressanta med texten är inte vad som sägs utan vad den representerar. DNs medarbetare lider med de anställda som varslats om uppsägning och nu vill han ställa den fege uslingen Lars Ramqvist till svars. Folkets anklagelser formuleras och i praktiken är domen redan avkunnad. Mats J Larsson har intagit sin position på arenan, likt en fackförbundsjournalist eller ett socialdemokratiskt statsråd.

I samma populistiska anda ångar Aftonbladets politiske chefredaktör Rolf Alsing på i dagens ledare. Ramqvist försöker imponera på börsen, klipparna och ombuden på bolagsstämman och den korkade ledningen badar i pengar medan oskyldiga arbetare och tjänstemän straffas, skriver han. Sedan bjuder Alsing på ett antal riktigt fina resonemang:

a) ”Istället för nya panikåtgärder (nu) borde satsningarna på design och ungdomar ha skett tidigare, långt innan Nokia tog initiativet (då)”.

Jaha. Då istället för nu? Men det nu det är panik. Att titta i backspegeln är inget lysande krisrecept.

b) ”Ledningen måste stanna (nu) och reda ut vad de försatt företaget i. Förnyelsen… skulle ha skett när Peter Wallenberg 1999 (då) förklarade att Ramqvist egentligen saknade industriell kompetens”.

Jaha. Den skyldige ska sitta kvar (nu), fast Ramqvist var inkompetent redan för flera år sedan (då). Rolf Alsing har det inte lätt med sin optionsberikade vänsterhållning.

Fast så här är det jämt i media när företagen krisar och tvingas skära i kostnaderna för att alls överleva. Människor drabbas, ett stort lidande uppstår. Det finns förlorare och vinnare. Till vinnarna hör de som får behålla jobben, men deras röst är det ingen som efterfrågar.

Många journalister placerar sig likt Pavlovs hundar automatiskt på förlorarnas sida när dåliga nyheter kommer. På samma sätt viftar de på svansen och slickar uppåt när företagen går lysande och direktörerna är börshjältar. Så banal är dramaturgin i medierna och det är klart, vi ger pöbeln vad den vill ha så att husbondskapitalister som Bonniers och Schibsted tjänar pengar på både gungor och karuseller.

Förhållningssättet är inte smickrande, fast kundanpassat enligt de enkla värderingar som råder i mediebranschen. Världen är antingen god eller ond. Och i media är minnet sällan längre än den evighet som förflutit mellan de två-tre senaste artiklarna. Vi behöver ofta inte tänka i längre sambandskedjor för att lyckas i vårt dagliga värv. Dessa insikter håller medieträningsbranschen i god form år efter år.

När det gäller mediekunskap och kommunikation är Lars Ramqvist och hela Ericsson dock en katastrof. Telekommunikation är inte detsamma som kommunikation mellan människor. Man kan inte tiga ihjäl sina kritiker och krypa in i ett isolerat torn när krisen är ett faktum. Man måste kommunicera för att inte själv bli en loser. Det är så självklart och ändå så svårt, både professionellt och privat.

När tystnaden blir metod för att hantera de svåra frågorna inåt och utåt lämnar man spelplanen fri för spekulationer och konspirationsteorier. Utspel, krav och avfärdanden viner utan kontroll fram och tillbaka, både inom och utom företaget. Men allt som behövs är lite insikt i vanlig vardagspsykologi. ”Talar du inte med mig så respekterar du inte mig och då blir jag jävligt sur på dig!”.

Lars Ramqvist tjänar sina miljoner, men jag tror inte att gruvarbetarsonen sover gott om natten. Man ser ju att det är en djupt plågad man som flyr från mikrofoner och pressfotografer. Lars Ramqvist är rädd och känner behov av att omge sig med livvakter.

Ändå vill han säkert inget annat än Ericssons och de anställdas väl, men det finns många som vill se honom dingla i galgen i dessa Ericssons yttersta dagar. Så jag gör som journalister alltid gör: ställer mig på förlorarens sida. Som människor har Lars Ramqvist och Kurt Hellström ett helvete just nu.