Menar Persson allvar nu?

Efter nejet i euroomröstningen och mordet på utrikesministern har lugnet infunnit sig i den politiska världen. Men valutslaget den 14 september har skakat om socialdemokratin. I ett parti som varit statsbärande i sju decennier går tillvaron ut på att vinna de viktiga striderna. Därför tar partiledningen nederlaget hårdare än som syns utåt.

När stora organisationer möter bakslag blir reaktionen ofta internt käbbel och deppiga vad-var-det-som-gick-fel-debatter. Men den frustrerade energin kan också växlas över i handling. Det verkar faktiskt vara det som händer just nu.

Göran Perssons signalerade i regeringsförklaringen tydligt och reservationslöst att tillväxtfrågorna nu står överst på agendan. Men menar han allvar? Eller är tiopunktsprogrammet ett försök att hålla det modstulna näringslivet lugnt?
– Jag vet inte om det här är retorik eller om det innebär en ny inriktning på politiken, säger planeringschefen på ett av de tyngre departementen.

Skepsisen är begriplig. Tillväxtdeklarationer har vi hört förr. För fem år sedan presenterade Persson det så kallade superdepartementet under Björn Rosengren för att sätta fart på frågan. Han lovade samtidigt, hösten 1998, att “ökad tillväxt kommer att bli ett honnörsord för en socialdemokratisk regering”. Men föga har alltså hänt. Så sent som i våras lyckades regeringen reta upp näringslivet än mer genom att lägga över mer av ansvaret för sjuklönen på arbetsgivarna.

Är det då nu, äntligen, dags för verkstad i stället för snack? Affärsvärlden har försökt kartlägga hur övervägandena går i regeringspartiet. Det är inte enkelt. Dels sker den politiska planläggningen numera i högre grad än förr i statsministerns huvud; dels har några reella beslut inte tagits ännu. Inför partiets så kallade tillväxtkongress i april har utredningsgruppens ordförande, utbildningsminister Thomas Östros, skickat ut ett rådslagsmaterial. Men det består av frågor och resonemang. Några svar ges inte. Tillväxtfrågan befinner sig alltså i stöpsleven.

Men en hel del tyder på att socialdemokratin den här gången inte spelar för gallerierna.
Göran Persson har stuckit ut hakan ordentligt i regeringsförklaringen. Det är inte betydelselöst. Politiska deklarationer ger ofta vägledning om den framtida färdriktningen. När socialdemokraterna 1990 övergav den fulla sysselsättningens politik – ett annat stort avsteg från den förda politiken – skedde det exempelvis med uttalandet i finansplanen att “inflationsbekämpningen överordnas andra ambitioner och krav”. Och en av regeringens mest inflytelserika ministrar, samordningsminister Pär Nuder, har förklarat att “vi kan inte gå till val en gång till på att vi sanerade statsfinanserna 1994”.

Även Bosse Ringholm kritiserade, vid en konferens hos SNS och Affärsvärlden nyligen, den “stampa-och-stå-attityd” som han ansåg finns i Sverige. Det här är förvisso ord. Men man skulle också kunna uttrycka det som att partiledningen binder fast sig vid masten för att kunna hålla fast vid tillväxtpolitiken även om det blir hård intern kritik. Det bör kunna bana väg för handling.

– Det blir ju lite pinsamt om man gör de här utfästelserna och sedan inget händer, säger Irene Wennemo, utredningschef på LO och ledamot i Östros tillväxtgrupp.

En annan centralt placerad källa säger att det i partiet nu finns “en allvarlig oro över att Sverige halkar efter och det är tongångar som inte hörts på väldigt länge”. Ändå har alltså inga konkreta beslut tagits om till exempel sänkta skatter eller ersättningsnivåer i sjukförsäkringen. Det finns därför ingen missnöjd partiopinion som ropar ut sitt missnöje. Men det är intressant att det inte hörts ett pip av protest mot den högersocialdemokratiska inriktningen i regeringsförklaringen.

Jan Nygren har haft flera uppdrag som statssekreterare, var socialdemokratisk samordningsminister i mitten av 1990-
talet men är i dag vice vd på försvarsföretaget Saab. Han tror inte tillväxtretoriken bara är en försöksballong.

– Tidigare har fokus legat på budgetsaneringen. Nu tror jag det finns en uppriktig vilja att sätta tillväxtfrågorna i centrum. Regeringsförklaringen innebär så att säga att man sätter kyrkan mitt i byn.

Nygren är inte ensam om att göra den reflexionen. Även andra har en sådan bild av hur det ligger till med tillväxtfrågorna.

För att göra en bedömning av hur politiken kommer att utvecklas är det viktigt att titta närmare på hur Göran Persson har agerat tidigare. Han började som beslutsför finansminister 1994, då skatter höjdes och sociala förmåner skars ner. Den politiken löpte vidare under resten av mandatperioden, fram till 1998. Men under 1998-2002 hände inte mycket. Maxtaxan på dagis var väl det enda ekonomisk-politiska initiativet av betydelse.
Det senaste året har också varit händelselöst vad gäller den ekonomiska politiken. Fokus har legat helt på euroomröstningen.

Nu är läget ett annat. Vad är det då som talar för att socialdemokratin verkligen vill göra något på tillväxtområdet? För det första: Det finns ett handlingsutrymme efter folkomröstningen. Nejet innebär ju en seger för vänsteropinionen i partiet. Förståelsen verkar vara stor i partiet, liksom bland en hel del vänsterpartister och miljöpartister, för att nejet ska kompenseras med eller vägas upp av andra åtgärder för att stärka Sveriges ekonomi.

För det andra: Göran Perssons personliga kvaliteter och ambitioner. Han har varit passiv och låtit politiken “glida” under de senaste åren. Men mordet på Anna Lindh och nejet till euron har gjort att någon sannolik efterträdare till Persson inte längre finns. Vägen till ett högre europeiskt ämbete verkar också vara stängd. Det innebär att mandatperioden fram till 2006 är Perssons, och han måste rimligen göra något av den. En del bedömare, bland dem Sveriges Radios kommentator Björn Elmbrant, menar att Persson regelmässigt tänker så taktiskt att han väjer för obehagliga frågor. Men då glömmer man att han faktiskt har tagit politiskt otacksamma beslut, som kommunaliseringen av skolan på 1980-talet och budgetsaneringen i mitten av 1990-talet.

För det tredje: Socialdemokratins traditioner. Partiet hade aldrig kunnat säkra ett nära nog permanent maktinnehav om det inte förmått förnya sig – även i regeringsställning – med jämna mellanrum. Det innebär att man ibland fått göra upp med gamla så kallade sanningar.

Torsten Svensson, docent i statskunskap i Uppsala, är expert på socialdemokratisk politik. Han pekar på att den svenska arbetarrörelsen är väsentligt mer förändringsbenägen än broderpartierna i andra länder och anser att regeringsförklaringen “är något mer än en flört med mittenpartierna”.
Det är därför socialdemokratin under de senaste 15 åren har genomfört skattereformen, tagit in Sverige i EU, reformerat pensionssystemet och avreglerat på en mängd områden. I rådslagsmaterialet pekar Thomas Östros och hans medarbetare på att partiet alltid varit för tillväxt och öppna marknader. Bland annat hänvisar man till att den allra första partimanifestationen, år 1886, riktades mot införande av tullar på livsmedel.

– Om viljan finns inom partiet kan vi, trots nejet till euron, få se en omsvängning för att europeisera Sverige, säger Mikael Gilljam, statsvetare på Göteborgs universitet.
Så vad kan man vänta sig? Något slags hyggligt substantiella åtgärder för att stärka tillväxtpotentialen blir det nog. Gissningsvis blir det ett paket av skattesänkningar, tuffare regler för sjukersättning och satsningar på forskning eller infrastruktur. Irene Wennemo på LO trycker hårt på att “tillväxtfrågor inte bara är ett skattesystem med minsta möjliga störningar för företagen utan också till exempel strategiska offentliga investeringar”.

Något som går stick i stäv med tillväxtambitionerna är förslaget i budgeten om friår och den nya sjuklönelagen. Men politiken är sällan logisk. Det som är politiskt “inne” ena månaden blir “ute” nästa. Folkomröstningen visar också att partiet är kluvet jämnt på mitten när det gäller Europapolitiken. Därför är Klas Eklund, politisk tjänsteman i regeringskansliet på 1980-talet och nu chefekonom på SEB, skeptisk till socialdemokratins chanser att föra en tillväxtvänlig politik.

– Jag tror nog Persson vill satsa mer på tillväxt. Det syns inte minst i det interna rådslagsmaterialet, där man anslår en självkritisk ton om sina alltför höga fördelningsambitioner. Men i fördelningsfrågorna, och speciellt skattefrågorna, finns också sprängpunkten. Å ena sidan får Sverige efter nejet till euron allt svårare att avvika från andra länder när det gäller till exempel förmögenhetsskatten. Å andra sidan vill flera av nej-sidans sympatisörer behålla just höga skatter. Partiledningen vill röra sig i tillväxtvänlig riktning, men hur man ska lösa den här konflikten om fördelningspolitiken utan interna strider vet jag inte.

Eklund pekar också på hur svårt partiet har att frigöra sig från sitt traditionella förhållningssätt till näringslivet. Det bygger mer på relationer med etablerade storkoncerner än på att uppmuntra nya tillväxtföretag, eftersom det senare innebär att man måste tillåta människor att bli rika på företagande. Därför håller socialdemokratin fast vid att vilja sänka den redan låga bolagsskatten medan man tvekar att röra förmögenhetsskatten.

Ändå verkar det troligast att Persson verkligen lägger om kursen. I viss mån har manegen redan krattats för en ny tillväxtpolitik. Förre LO-ekonomen P-O Edin har identifierat ett antal skatter som är skadliga för tillväxten – däribland förmögenhetsskatten. Även socialdemokratiska ministrar har börjat tala om att arbetskraftsutbudet behöver öka och att man måste börja skärpa villkoren för sjukersättning. Dessutom har socialdemokratin tidigare visat förmåga att ta beslut som utmanat starka interna partiopinioner (skattereformen, pensionsöverenskommelsen och budgetnedskärningarna 1994-96).Sprängfrågorna

Ägarskatterna. Behöver sänkas för att stimulera nyföretagandet.
Regelverken. Behöver bli lindrigare för att stimulera nyföretagandet.
Sjukförsäkringen. Behöver blir mindre generös för att öka utbudet
på arbetskraft.
Arbetskraftsinvandring. Behöver tillåtas för att öka utbudet på arbetskraft.
Infrastrukturen. Behöver byggas ut – i Stockholm.
Arbetsmarknaden. Behöver avregleras så att invandrare och lågutbildade kan få vita jobb.

De måste med i båten

Göran Persson.
Vill återupprätta sin auktoritet efter nejet till euron. Tre år kvar på mandatperioden. Utrikespolitiken är i ett vakuum, därför återstår ekonomin.

Thomas Östros grupp.
Mäktig. Finansens andreman Jens Henriksson är sekreterare. Vill baxa partiet i mer tillväxtvänlig riktning.

LO-ledningen.
Måste vara med för att det ska bli något. Kan bli det om tillväxtpolitiken sockras med satsningar på till exempel forskning.

LO-förbunden.
Industrifacken är med. Offentligfacken skeptiska, men kan vinnas om partiledningen visar på att kommunernas svaga ekonomi kan förbättras med högre tillväxt.

Nej-sidan i partiet.
Inget större hot. Den segrade den 14 september och inser att näringslivet behöver stimuleras.

Gräsrötterna i landsorten.
Skeptiska. Kan övertygas med “köttben” som mer pengar till regionala högskolor. Bearbetas av en separat arbetsgrupp under biträdande näringsminister Ulrica Messing.

Stödpartierna.
v och mp vill hålla fast vid samarbetet. Kan tänka sig lättnader för företagare men inte försämringen i sjukersättningen.