…menlär dig attsälja också, Nyrén!

September 1999. Industrivärden bjöd in en samling ekonomijournalister till en träff för att fira den nya hemsidan. Den dåvarande vd:n Clas Reuterskiöld fick en hypotetisk fråga: Vid vilket marknadsvärde kunde han tänka sig att sälja bolagets Ericssonaktier?

Svaret kom snabbt. När aktien når ett börsv��rde för hela företaget på 800 miljarder kronor. Några månader senare passerades gränsen och Ericsson nådde som högst ett börsvärde på 1 800 miljarder kronor.
Men sålde han?
Nej.

Händelsen illustrerar Industrivärdens största dilemma. Bolaget är bakbundet av korsägar- och maktmotiv och gör sig nästan aldrig av med aktier och riskerar därmed att gå miste om goda affärer. Bolaget är kort sagt tyngt av sin ägarroll i “viktiga” svenska flaggföretag. Och sådana får ju inte säljas till utlandet, enligt den gängse men felaktiga uppfattningen.

Industrivärdens oförmåga att sälja aktier betyder sålunda att dess handlingsutrymme är begränsat till att antingen köpa aktier eller att inte köpa aktier.
Båda strategierna har praktiserats i Skandia. Under 1998 började Industrivärden storköpa Skandiaaktier och fram till december 2000 hade det kommit upp i nästan 5 procent av bolaget. Därefter insåg uppenbarligen Industrivärdenledningen att Skandia inte längre var värt börskursen. Men hellre än att sälja aktierna valde bolaget att sluta köpa aktier.

Taktiken, eller bristen på taktik, till trots har rabatten i bolaget halverats de senaste tre åren, till stor del tack vare finansmannen Fredrik Lundberg, som har börjat köpa aktier i Industrivärden. Han lär inte stanna vid 6 procent, att döma av hur han har agerat i andra företag.

En annan orsak till att bolaget har fått lägre rabatt är dess stabila och lyckosamma placeringar. Industrivärden är storägare i SCA, Sandvik, Handelsbanken och SSAB. De här bolagens kurssvängningar och risk är mindre än för börsen som helhet, vilket har minskat investmentbolagsrabatten.

Att rabatten har minskat är bra. Men den skulle kunna bli ännu lägre. Industrivärden har alltjämt ett problem med att det är ett maktbolag. Kärninnehaven i portföljen är till stor del ägare av Industrivärden. De största ägarna, förutom AMF Pension, är Handelsbankens och SCA:s pensionsstiftelser. De skulle enkelt kunna lösas ut med ett inlösenprogram.

Det skulle minska maktrabatten väsentligt. Ett alternativt sätt för Industrivärden att uppnå samma sak är att byta stiftelsernas Industrivärdenaktier mot SHB- respektive SCA-aktier. En elegant metod, som Investor använde sig av häromåret.

Men viktigast för rabatten är ändå att bolaget börja hantera svenska aktier på samma framgångsrika sätt som det sköter sina utländska innehav. Ett exempel är hur Industrivärden 1999 köpte närmare 4 procent av det danska läkemedelsbolaget Lundbeck. Utan några som helst problem såldes aktieposten under fjolåret med en reavinst på 1 500 miljoner kronor.

Nästa goda utlandsaffär kan bli det isländska medicinteknikbolaget Össur, där svenskarna äger 16 procent. Under det dystra börsåret 2002 investerades 275 miljoner kronor. Nu har värdet stigit till drygt 300 miljoner kronor.