Mild USA-sjuka snuvar olyckskorpar

Nationalekonomin kallas inte utan anledning för The dismal science – den dystra vetenskapen – och det är kanske därför som det alltid framstår som lite mer seriöst att vara skeptisk och varna för vad som kan gå snett. Men det är inte säkert att det blir den bästa prognosen. Tvärtom. Låt mig bara föra fram några faktorer som nyanserar USA-bilden en aning, och som enligt min uppfattning talar för att det inte blir någon krasch eller kollaps i den amerikanska ekonomin den här gången heller.

För det första: Vad som än händer framöver kan vi konstatera att konjunktursvängningarna så här långt blivit allt mildare. Den senaste recessionen i USA (där botten tangerades i tredje kvartalet 2001) var den mildaste på flera decennier. Mönstret har synts ett tag nu, där varje recession varit mildare än den föregående. På ett sätt är den nuvarande konjunkturcykeln unik, nämligen att volatiliteten – enklare uttryckt ryckigheten i tillväxten – har sjunkit.

Och ännu mer slående är att det har skett parallellt med att volatiliteten i inflationen blivit lägre. Hur är det möjligt? Alla har sina teorier, men strax innan Ben Bernanke tog över som ordförande i den amerikanska centralbanken Federal Reserve höll han ett tal där han pekade på tre möjliga förklaringar: globaliseringen, bättre ekonomisk politik eller bara ren och skär tur. Troligen är det väl en kombination.

För det andra: Det är långt ifrån självklart hur “farligt” ett stort bytesbalansunderskott är. Av historien har vi lärt oss att när underskotten börja närma sig eller gå över 5 procent av BNP har riskerna för olika kriser ökat (vanligen genom en brutal korrigering av växelkursen). Därför borde USA:s nuvarande underskott på 6,6 procent vara gravt oroande för hela världskonomin.

Men USA är i flera avseenden ett specialfall tack vare sin storlek, att deras valuta är en världsvaluta och så vidare. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte ligger i någons intresse, allra minst Kinas, att USA snabbt skulle korrigera sina obalanser. Nu oroar sig många för vad som händer om Kina slutar placera sina överskott i amerikanska statspapper. På 1980- och 1990-talen frågade man sig exakt samma sak om Japan. Men varför skulle de göra det plötsligt? Obalanserna är en ömsesidig relation, Asien producerar mycket av det som USA konsumerar och investerar med sina underskott, det sista Asien vill är att det skulle sluta abrupt.

För det tredje: Amerikanska hushåll beskrivs ofta som överbelånade och med en konsumtionsvilja som visserligen är loket i världsekonomin men som samtidigt är ansvarslös på gränsen till vansinnig. Och visst, bara bostadslånen har vuxit från cirka 2 500 miljarder dollar 1990 (vilket då motsvarade cirka 40 procent av BNP) till 9 700 miljarder i slutet av 2006 (motsvarande knappt 74 procent av BNP). Men, tillgångarna har vuxit snabbare.

Nu sjunker försäljningen av nya och befintliga hem och kreditförlusterna i de sämsta segmenten (sub prime) stiger kraftigt. Men för den totala lånestocken ser det inte speciellt alarmerande ut. (Mortgage Bankers Association har dessutom bara siffror sedan 1998 på andelen nödställda krediter i subprime-lån, så i det avseendet är det omöjligt att jämföra den här krisen med den i början av 1990-talet då vi hade den senaste allvarliga bostadsavmattningen i USA.)

Det är inte ens säkert att priserna sjunker. Enligt det officiella prisindex som tas fram av Office of Federal Housing Enterprise Oversight (OFEHO) steg priserna fortfarande i slutet av 2006 (längre sträcker sig tyvärr inte deras statistik). Amerikanska hushåll blev alltså rikare fjärde kvartalet, tack vare stigande priser på hus och aktier. Deras nettoförmögenhet har aldrig varit större (betydligt högre än den var 2000 till exempel) vilket antagligen kommer att fungera som en kudde.

Det var värre 2000, när börsen rasade och hushållens förmögenhet krympte. Många trodde då på en kollaps i hushållens efterfrågan. Kända amerikanska strateger förklarade till exempel att terrorattacken 2001 blev spiken i kistan för USA-ekonomin. I själva verket var det precis tvärtom, det var vändpunkten. Amerikanska hushåll fortsatte att konsumera i en hygglig takt eftersom deras inkomster växte, tack vare sänkta skatter och räntor. Hittills har inkomstutvecklingen i hushållen varit överraskande stark, och om nu inte arbetsmarknaden kollapsar kommer den att bli anständig i år också.

Och det verkar som om just inkomsterna styr konsumtionen mer än något annat. Skulle saker och ting bli betydligt värre kan vi utgå från att det kommer snabba räntesänkningar. Det är sant att sparkvoten i amerikanska hushåll sjunkit, för att i dag ligga runt nollstrecket. Och kommande år kan vi mycket väl få se en stabilisering och kanske till och med en stigande sparkvot. Men en akut uppdragning, som i svenska hushåll i början av 1990-talet, känns avlägsen.

För det fjärde: Om bytesbalansen och bostadsmarknaden vär de två stora hoten mot konjunkturen, så sker det ju faktiskt en stabilisering just nu. Underskottet i bytesbalansen kommer att sluta växa som andel av BNP. Och på bostadsmarknaden sker det ju en ordentlig tillnyktring vilket är bra. Byggandet som andel av BNP faller tillbaka till mer hållbara nivåer.

Dilemmat har varit att även om det borde ske en avmattning i USA, för att stabilisera underskotten, kyla av bostadsmarknaden och se till att inflationstrycket inte stiger ytterligare, så har det samtidigt funnits en oro för hur resten av världen skulle klara det.

Men så här långt går det överraskande bra. I resten av världen är problemet snarare att tillväxten är för hög. Amerikansk inhemsk efterfrågan växer långsammare (ska man tro statistiken sjönk faktiskt den amerikanska importen fjärde kvartalet i fjol) men omvärlden verkar knappt påverkas. Och det gäller också marknadens prognoser. Trots allt tal om konjunkturoro har genomsnittförväntningarna på Europa och Asien faktiskt höjts de senaste tolv månaderna, samtidigt som förväntningarna på USA stadigt skruvats ned. Jag skulle vilja påstå att detta är ett drömscenario för den globala konjunkturbanan.

Slutsatsen sammantaget är att vi troligen är på väg in i en amerikansk lågkonjunktur. Men den blir mild, och den kommer av allt att döma att få mindre effekter på den globala konjunkturen än vi är vana vid. Men det blir effekter, den försiktige ska nog utgå ifrån att till exempel Europa växer lite svagare första halvåret i år. Jag tror inte att USA-ekonomin kollapsar den här gången heller. Däremot brukar lågkonjunktur i USA innebära högkonjunktur för domedagsscenarier.

Jag menar inte heller att sopa problemen i USA under mattan. Obalanserna finns där, men får jag gissa tror jag snarare att de kommer att lösas av en kombination av svagare inhemsk efterfrågan, stadigt svagare dollar och starkare efterfrågan i resten av världen under flera år. Så låt mig avsluta denna krönika med en prognos som kanske gränsar till det dumdristiga: kommande tio år växer Europas BNP snabbare än USA:s!

MATTIAS SUNDLING

Skribenten är analyschef på HQ Bank och återkommer var fjärde vecka med en krönika i Affärsvärlden.