Mona Sahlins tuffa uppgift

En opinionsmässig smekmånad väntar Mona Sahlin efter att hon valts på s-kongressen i helgen. Vilket är helt naturligt. En ny kraft brukar tas emot med positiva förväntningar och för Sveriges socialdemokrater är nystarten efterlängtad. Den glada stämningen lär hålla i sig ett tag, särskilt som den inledande fräschören kring alliansregeringen nu har försvunnit. Kanske kan hennes första maj-framträdande i Kalmar bana väg för en rejäl comeback för partiet.

Eller kanske inte. För just Kalmar symboliserar ett skeende i samhällsekonomin som knappast är till fördel för socialdemokratin. Konjunkturen är ju urstark. Välståndet sprider sig även till trakter som mest upplevt jobbflytt och industridöd. Östra Småland har i dag brist på arbetskraft och har på kort tid fått två utländska nyetableringar i miljardklassen (ett kinesiskt handelscenter i Kalmar och ett finskägt hotell- och nöjeskomplex i Västervik). När det visar sig att borgerligt styre kan vara liktydigt med växande ekonomi kompliceras uppgiften för socialdemokratin.

Det inser Mona Sahlin. Hon har utlovat “ny politik, nya medlemmar och piggare ideologisk debatt”. Inte minst måste partiet göra snabba positionsförflyttningar på flera områden. Socialdemokratin behöver tänka om rejält när det gäller skolan. Där verkar regeringens politik för ordning, realism och satsning på yrkesgymnasier svara mot djupt kända behov bland väljarna. Nya tongångar är också att vänta när det gäller synen på entreprenörskap. Nyorienteringen blir inte helt lätt, som framgår av förra (s)-statssekreteraren Lotta Fogdes resonemang i Dagens Nyheter nyligen om att “företagarna måste rustas att möta globaliseringen” (det är tydligen staten som förväntas rusta företagen och hålla i taktpinnen, inte tvärtom).

Samtidigt väntar ett digert internt arbete. Mona Sahlins – jämfört med Göran Persson – modernare ledarstil kan nog höja humöret i partiet för stunden. Men socialdemokratin tappade över 100 000 väljare direkt till moderaterna i fjolårets val. Det är inte bara nya väljare som behövs. Det råder också brist på partiaktiva, särskilt bland de unga. SSU med sina 4 000 medlemmar är bara hälften så stort som det moderata ungdomsförbundet.

Partiet behöver alltså i viss mån börja om från början. Uppgiften är svår för en rörelse som har dominerat svensk politik i decennier. Men försummar man förnyelsearbetet lär det bli svårt att återta makten 2010. Fredrik Reinfeldt och hans regeringskolleger kommer nämligen att uppvisa enighet och kunna peka på ett gott dagsverke när det gäller jobben, och kanske också klimatfrågan. Socialdemokratin står däremot i spetsen för en föga samspelt vänsterkonstellation. Miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson manade nyligen till gemensamt rödgrönt rådslag inför nästa valrörelse. Det vill knappast Mona Sahlin, vars prioritet är att vinna tillbaka de väljare i storstäderna och tillväxtregionerna som s förlorade 2006.

Hennes uppdrag är alltså besvärligt och att-göra-listan är lång: Först gäller det att etablera kontroll över partiet, och sedan krävs en omorientering av politiken. För att den ska bli trovärdig kan omläggningen inte bli för kosmetisk, utan det kommer att krävas en del självkritik. Därefter ska den nya politiken paketeras och kommuniceras. Slutligen behöver s hitta ett gemensamt förhållningssätt med vänstern och miljöpartiet.

Frågan är om Mona Sahlin hinner med allt detta fram till 2010.