Myt nummer 4: Bra med överskott

De politiska partierna säger att de vill använda en del av överskottet för att amortera statsskulden. Detta är egentligen ett tårta på tårta-uttryck, därför att överskott automatiskt innebär att statsskulden minskar. Dessutom finns, som framgår ovan, ingen egentlig statsskuld.

Avsikten med termen “amortera” är väl att ge intryck av att överskott ska ses som något positivt. Att amortera känns tryggt och ansvarsfullt. Men det är inte riktigt att överskott alltid är av godo. Överskott i den offent-liga budgeten innebär att skatterna är högre än vad som krävs för de offentliga utgifterna.Sverige lider knappast av för låga skatter. Ekonomer är numera överens om att skatter nästan alltid har en extra kostnad, på ekonomispråk: “excess burden”. Skälet är att skatter ändrar beteendet på ett sätt som skadar tillväxten.

Ett ovanligt tydligt exempel på “excess burden” kan man ännu i dag beskåda på universitetet i Cambridge. När det på 1700-talet infördes en skatt som baserades på antalet fönster murades en del igen, så att studenterna fick sitta i halvmörker. I dag har väl de höga skatterna sin främsta effekt i att folk i ökad grad väljer fritid framför förvärvsarbete.

Hållbart skäl

Det bör alltså krävas mycket goda argument för överskott i budgeten. Ett sådant acceptabelt skäl är att vi annars på kort sikt skulle kunna få överhettning och inflation, och att det är bäst att stämma i bäcken.

Regeringen har under senare år anfört en rad motiv för överskotten som inte har varit hållbara.

I den senaste budgetpropositionen inleds motiveringarna med rent nonsens: “En god välfärd kräver starka offentliga finanser”. Men höga skatter som inte motsvaras av utgifter håller ju tvärtom nere hushållens levnadsstandard och därmed välfärd. Inte heller medför överskott i dag att de offentliga utgifterna säkras för framtiden. Det enda av de angivna skälen som behöver diskuteras är att det kan uppstå underskott i en kommande lågkonjunktur, som i sin tur kan vålla oro på finansmarknaden och som dessutom kan stå i strid mot Sveriges åtaganden enligt EMU-kraven att underskotten inte får överstiga tre procent av BNP. Men det har skett så stora förändringar – låginflationspolitik med självständig riksbank och utgiftstak för de offentliga utgifterna – att man knappast behöver befara stora underskott i en överskådlig framtid.

Om inflationen börjar ta fart kommer riksbanken tidigt att reagera med att höja räntorna och bromsa den ekonomiska aktiviteten.

Det brukar heta att regeringen med det nya internationella beroendet har förlo-rat sin makt att styra ekonomin. Men den hade tidigare egentligen bara makt att skjuta besvärliga beslut på framtiden tills vi fick en regelrätt kris i ekonomin. Nu måste vi ta anpassningen direkt, och risken är därför liten för en upprepning av tidigare hemgjorda kriser.

Så länge Sverige inte är med i EMU finns för övrigt inga sanktioner om underskottet skulle överstiga EU:s krav. Framför allt är det inte troligt att Sverige skulle möta en ny svår kris genom att bara låta de offentliga utgifterna växa. Nästa gång krävs säkert en annan form av anpassning.