När krisen kom

Affärsvärldens jubileer brukar omväxlande sammanfalla med boom eller kris. Julen 1990 firade Affärsvärlden med ett tjockt specialnummer om 1900-talets näringsliv, det skulle bli det sista annonstäta numret på ett tag. I januari började annonsvolymen att dala.

Marknadschefen Magnus Lidholm och chefredaktören Ronald Fagerfjäll såg faran, och den senare började nästan omedelbart genomföra ett kostnadsprogram. Till krismedvetandet bidrog att upplagan året dessförinnan minskat för första gången på 16 år och att förståelsen av fastighetskrisen var god i redaktionen. Nu ställdes planerade jubileumsfestligheter in. För första gången sedan 1905 avskedades journalister, även om det mesta av neddragningarna togs genom att medarbetarna/delägarna gick ned i tid och lön. Detta räddade verksamheten från att gå med förlust.

Konkursmässiga banker

Det skulle nämligen bli värre än vad någon kunde föreställa sig. Praktiskt taget varenda svensk bank och finansinstitution, de som hade en tredjedel av tidningens prenumerations- och annonsstock, skulle bli konkursmässiga när verkningarna av fastighetskrisen stod klara. De fastighetsägare, som kalkylerat priser utifrån inflation och avdragsgilla räntor, fick på grund av den stora skattereformen varken det ena eller det andra. Priserna halverades och vartenda inteckningslån ovanför den nya prisgränsen framstod som dåliga krediter.

Dominoeffekt

Först föll de företag som specialiserat sig på toppbelåning, sådana som Nyckeln och Gamlestaden. Sedan föll alla de finansmän som tagit sig upp med det gamla skattesystemet som hävstång. Erik Penser var den främste av dem. Anders Walls storhetstid var egentligen på 1970-talet och handlade om konglomeratbygge. Men genom en serie olyckliga affärer hamnade också han i ränteskruven. Allt skulle rasa samman under några olycksaliga år, då Sverige förlorade åtskilliga platser i standardligan.

Affärsvärldens redaktion anade ändå inte i slutet av detta förskräckliga år vidden av den svenska krisen. Men det som hänt var illa nog. År 1991 beskrivs så här:

” I sommarvärmen svettades många av 1980-talets börsmatadorer under tunga skuldbördor. Sven-Olof Johanssons privata bolag Barkman ställde in betalningarna och Peter Gyllenhammar tvingades sälja sin skapelse Mercurius.

Men finansbolagskrisen närmade sig nu även bergets topp. Erik Pensers imperium började vackla. Själva symbolen för 1980-talets glada börsliv och riskmentalitet tvingades lämna den stora scenen. Ett veritabelt drama utspelades inför öppen ridå. Penser försökte desperat att freda sig mot bankerna. Även om sympatierna låg hos Penser orkade han inte stå emot när bankerna visade musklerna och tryckte på. Kopplingen mellan det krisdrabbade finansbolaget Gamlestaden, holdingbolaget Yggdrasil och ögonstenen Nobel industrier var förödande för Erik Penser. Nordbanken tog hela rasket för en krona.”

Så såg läget ut i slutet av jubileumsåret 1991. Penser skulle komma tillbaka med advokater och få till stånd en kompromiss, som innebar att en del av panterna lämnades tillbaka. Sedan skulle han, till bankmännens förtrytelse, driva ytterligare en process.