Normer i en onormal tid

Överskottsmålet och inflationsmålet har tjänat oss väl, som det brukar sägas om neutralitetspolitiken. Normer som dessa kan inte användas efter behag, utan måste respekteras med ut­­­­­hål­lighet om de ska vara verkningsfulla. Samtidigt har vi lärt oss att vi kan komma till en punkt där normerna inte längre fungerar och ett benhårt fasthållande vid dem är kontraproduktivt. När det gäller exempelvis växelkursnormen hade denna punkt nåtts för länge sedan när Riksbanken satte sin styrränta till 500 procent under hösten 1992.

Dramatiken är alls inte densamma när det gäller överskottsmålet och inflationsmålet. Men i jakten på att uppfylla dem börjar effekterna bli alltmer menliga. De negativa eller mycket låga räntorna bäddar för framtida kriser i såväl finanssektorn som i den reala ekonomin.

Kreditexpansionen och värdestegringen på tillgångar som fastigheter och aktier är den kanske viktigaste överföringsmekanismen från låga räntor till ökad efterfrågan och därmed ökad inflation i ekonomin. Med de kreditvolymer och de räntor vi nu har växer dock risken för en framtida krasch när ränteläget en gång normaliseras. Med nuvarande räntor krävs inte stora förändringar för att kapitalkostnaderna ska, säg, fördubblas.

Det amorteringskrav som nu ska läggas på bolånemarknaden är ett exempel på att politiken är på väg att drivas i fel riktning, snarare än åt rätt håll. Vi får ytterligare en svåradministrerad reglering på bostadsmarknaden. Eftersom de som redan äger en bostad ska hållas utanför, lär effekten på kreditvolymen bli högst begränsad. Däremot blir den nuvarande bostaden en värdefull fribiljett vad det gäller amorteringar. Denna lär man inte släppa utan extra betalning. Därför lär utbudet på bostadsmarknaden begränsas ytterligare, utöver vad reavinstskatten åstadkommer. Det minskade utbudet kan också leda till nya prisstegringar.

Också växelkurspolitiken är på väg att perverteras av inflationsmålet. Under en period har priserna på olja och övriga råvaror sjunkit påtagligt. Detta är en vinst för folkhushållet. Reallönerna stiger och bytesbalansöverskottet växer. Den naturliga växelkursreaktionen vore en lätt appreciering av valutan som ytterligare skulle befästa reallöneökningen.

Men med ed inflationsmålet blir logiken en annan. Här bidrar de sänkta oljepriserna till minskad inflation. Detta måste förhindras eftersom vi ligger under inflationsmålet. Därför ska växelkursen i stället ned, så att vi den vägen får en inflationsimpuls som neutraliserar den förment farliga prisnedgång som oljeprisfallet ger upphov till. Därmed försvinner eller reduceras den realinkomst­ökning som oljeprisfallet initialt ger upphov till. Och Sverige som relativt sett har ett av världens största överskott i bytesbalansen ökar på detta ytterligare.

Om man tycker att Sveriges ekonomi borde stimuleras vore det naturliga i nuvarande situation att låta finanspolitiken stå för stimulansen medan penningpolitiken kunde normaliseras något. Här lägger emellertid överskottsmålet hinder i vägen. Våra båda stabiliseringspolitiska normer ger oss sålunda en policymix som leder till minskat välstånd i närtid och som ökar risken för framtida kriser.

Så vad gör man? Det är uppenbart att utvecklingen tvingar fram en viss flexibilitet. Vare sig överskottsmålet eller inflationsmålet är uppfyllt. Denna flexibilitet kunde göras mera aktiv genom att vidga bandet för inflationsmålet och genom att låta investeringsutgifter ligga utanför budgetmålet.

En till Kansler, tack

Efter att ha sett matchen mot Österrike undrar jag om inte Sverige, i likhet med Grön­köping, bör tillsätta en fotbollskansler.