Ny gryning eller kulturskymning?

Detta har hänt: Relationen mellan näringslivet och kulturen har länge präglats av avståndstagande men ser nu ut att få en nytändning. Maktskiftet i Sverige och en hittills ouppmärksammad EU-rapport har tänt ett hopp hos dem som gärna ser fler och tätare samarbeten. Samtidigt bävar den del av Kultursverige som tror att endast glättiga musikaler kommer att överleva på marknadens tuffa villkor.

***

Plats på scen för alliansen

– Jag har ingen total beröringsskräck, tro inte det, sa dåvarande kulturminister Marita Ulvskog i en intervju i Svenska Dagbladet för fyra år sedan.

Det var dock just det många ansåg att hon hade, och (s)-regeringen fick kritik för att den hämmade samarbeten mellan näringslivet och kulturen. Den nya regeringen har en helt annan inställning och det är sannolikt att det blir ny lagstiftning som gör det betydligt mer lönsamt att investera i kultur.

– Jag har ingen beröringsskräck över huvud taget. Tvärtom. Jag vet att kulturlivet behöver kompletterande finansieringskällor, säger Johan Tiedemann, statssekreterare på kulturdepartementet och den nya kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths närmaste man.

Hur skiljer sig er syn på samarbeten som till exempel sponsring, mellan kultur och näringsliv från den tidigare regeringens?

– Jag skulle snarare vilja se det som en takt- eller hastighetsändring. Under de senaste åren har vi kunnat se hur inställningen förändrats från en försiktig motvilja till positiv uppmuntran. Nu handlar det i stället om att aktivt och kraftfullt stödja samarbetet mellan kultur och näringsliv. Det kan bara finnas vinnare på ett sådant samarbete. Vi vet att kulturen har en ökande ekonomisk betydelse i samhället och det måste vi ta vara på, säger Johan Tiedemann.

Sådana uttalanden gör sponsringsvännerna lyckliga. Och skrämmer slag på en hel del kulturarbetare. Många frågar sig vem som ska stödja avantgardisterna, den nya och smala konsten.

Vad händer med det konstnärliga uttrycket när banden till näringslivet knyts hårdare?

Ingen tror längre att konsten kommer att stå opåverkad. Katastrof, menar en del. Andra bedömare tycker att en hög konstnärlig integritet inte ens är önskvärd och hoppas på en förbrödring av affärsmässighet och konstnärlighet.

Och vad händer med företagen som satsar pengar? Blir den enda effekten att de ökar sina representationsbesök på guldkantade institutioner som Operan? Eller tror någon på allvar att konstnärer kan hjälpa till exempel mobiltelefoniindustrin att utveckla nya, lönsamma tillämpningar?

Affärsvärlden har talat med representanter för kulturliv och näringsliv, och med personer som arbetar i gränslandet mellan de båda världarna.

Vi börjar i Sundbyberg.

***

”Knattefotboll sponsras men inte en konsthall”

Det är vernissage på konsthallen Marabouparken i Sundbyberg. Danske konstnären Jakob Koldings utställning heter ”Pattern Recognition”. Det skålas ljudlöst i plastglas. Tillställningen är ganska anspråkslös. Besökarna erbjuds att lägga sina ytterkläder i köket och det känns långt ifrån exempelvis Moderna museets eleganta vernissager. Ändå har Marabouparken åtminstone i ett avseende mer gemensamt med de stora institutionerna än med andra mindre aktörer i kulturvärlden. Marabouparken stöds ekonomiskt av ett par privata företag, den viktigaste finansiären är det norska byggföretaget Veidekke.

Besökarna är ganska få. Konsthallschefen Johan Börjesson har gott om tid att prata om kulturstöd. Han berättar att Marabouparken varje år får en miljon kronor, hälften av den totala budgeten, av Veidekke. Och ser förfärad ut när jag råkar kalla pengarna från Veidekke för en ”gåva”. Det är absolut ingen gåva, betonar han, utan ett samarbetsavtal som följer gällande svensk lag för avdragsrätt till punkt och pricka.

– Vi får absolut jobba för brödfödan, det är en konsekvens av nuvarande skattelagstiftning, säger Johan Börjesson.

Det är alltså höga krav på att det givande företaget ska få något i utbyte, en klar motprestation. Endast då kan företaget dra av kostnaden. I Marabouparkens fall består motprestationen främst av rådgivning och projektledning av den konstnärliga utsmyckningen av Veidekkes fastigheter. När Johan Börjesson beskriver arbetet låter det som ganska mycket jobb för en miljon, kan tyckas, men Johan Börjesson är nöjd. Inte minst glädjer han sig åt att Marabouparkens arbete hos Veidekke i sin tur ger jobb åt de konstnärer som får uppdrag att snygga till husen.

För Johan Börjesson, som hela tiden har ögonen öppna för nya samarbeten, har mötena med företagen blivit en naturlig del i arbetet. Han hoppas på ännu fler möten.

– Hur det blir hänger på vad som ska räknas som goodwill och inte. Som det är i dag får ett företag dra av på skatten för att sponsra knattefotboll och Stockholm Horse Show, men inte kultur som till exempel en konsthall.

Konstnären Jakob Kolding själv står mitt i lokalens största rum. Han säger att han inte kände till att Marabouparken har en privat finansiär, men att det inte heller spelar någon roll.

Bredvid honom hänger tavlor, flera är kollage av svartvita bilder från miljonprogramsförorter och diagram från 1960-talets stadsarkitekters pärmar. På golvet står en installation med små träpinnar utströdda över vykort och små pappfigurer föreställande pacman och hiphoppare. Jakob Koldings verk kan knappast kallas mainstream. Vilket talar emot antagandet om att endast den breda, populistiska konsten kan komma att åtnjuta stöd från privata aktörer. Att Koldings konst tar upp arkitektur är bara ett sammanträffande, betonar Johan Börjesson. Det har inget att göra med att det är ett byggföretag som delfinansierar konsthallen.

– Nej, nej, vi är helt fria att välja vilka konstnärer vi vill, säger Johan Börjesson och det låter som om han haft diskussionen om fri konst kontra privata finansiärer några gånger tidigare.

– Någonstans har det funnits en idé om att staten bäst värnar kulturens oberoende. Det har funnits en rädsla för att smal konst inte hittar sin finansiering om det är marknadens villkor som styr.

Själv tycker Johan Börjesson att pengar från en ”bra sponsor” som förstår värdet av att konst ska verka fritt kan vara bättre än statliga pengar. Även staten har smugit in krav som direkt styrt innehållet i konsten, menar han. Nu hoppas de som driver Marabouparken att det ska bli lättare för företag att satsa pengar på kulturprojekt. Men det får inte gå för långt.

– Man får inte glömma bort att kulturen i Storbritannien och USA är helt beroende av sponsring, där krävs det heltidstjänster för att bearbeta företagen.

***

Den svenska affärsmannen – en kulturbarbar

Hur mycket pengar som det svenska näringslivet satsar på kulturlivet vet ingen. Men alla med insyn i frågan är eniga om en sak: Det är inte mycket. Och det är bra mycket mindre än i snart sagt alla jämförbara länder. Orsaken det talas mest och högst om är just svårigheten att göra avdrag för kulturstöd. Procordiafallet lever kvar i företagsledningarnas huvuden. Företaget Procordia slöt 1989 ett avtal med Operan i Stockholm. När det blev dags att deklarera drog företaget av kostnaden. Avdraget godkändes inte med motiveringen att de nio miljoner kronor som Operan fick var för mycket pengar, med tanke på det värde (i form av biljetter och extraföreställningar) som Procordia fått. Till slut gick regeringsrätten med på att Procordia fick dra av halva beloppet. Resten ansågs vara en ren gåva. Fallet har blivit ett prejudikat och anses ha avskräckt många företag från att intressera sig för kultur.

Struntprat, menar flera personer som Affärsvärlden talat med. Skattetekniska hinder räcker inte för att förklara ointresset. Kanske ligger orsaken snarare i svenska toppdirektörers kulturignorans.

Gunilla Axsäter är en av de verkliga veteranerna i gränslandet näringsliv/kultur. Sedan snart två decennier arbetar hon som sponsringsjägare. Hon uppskattar själv att hon varit med och dragit in ungefär 350 miljoner kronor, till bland annat Nationalmuseum och Drottningholmsteatern. För tillfället vistas Gunilla Axsäter i Frankrike. Där förväntas varje höjdare inom näringslivet snudd på ha författat en egen avhandling om Dante, säger hon.

– Internationellt finns ju en grundförståelse för vad kulturområdet står för. Det beror på att redan i grundutbildningen i skolan lär mer humaniora. Så är det inte i Sverige, här fattas ju både intresset och kunskapen vilket kanske är mer regel än undantag hos höga chefer inom svenskt näringsliv, säger Gunilla Axsäter och pekar på att denna brist kan bli besvärande med en alltmer ökad internationalisering.

– Jag har tittat avundsjukt på sportområdet många gånger. Inom näringslivet är intresset för sport många gånger större än för kultur.

Den som sett den franska filmen I andras ögon vet hur komiskt olika kulturvärlden och de vinstdrivande företagens värld kan te sig. I filmen blir huvudpersonen, monsieur Castella (Jean-Pierre Bacri), plötsligt en hängiven teater- och konstentusiast efter att ha levt hela sitt liv som kulturföraktande, trångsynt men dock framgångsrik affärsman. Han börjar hänga med sina nya vänner, konstnärerna och skådespelarna, och förstår inte ens när de gör narr av direktören för att han inte känner till vare sig Ibsen eller Strindberg.

Efter en tids vänskap upphör hånandet. Castella blir i stället en viktig mecenat som ger en konstnärsvän i uppdrag att måla framsidan på hans trista kontor. Castellas kulturintresse kommer inte utan orsak. I filmens inledning tvingas han se en pjäs och blir då handlöst förälskad i huvudsrollsinnhavaren, Clara (Agnès Jaoui).

Även i verkliga näringslivet är det ingen tvekan om att företagschefernas konstintresse har stor betydelse för näringslivets stöd till kulturen. Det hade till exempel inte köpts in känd och dyr konst till Elekta och Latour om inte Laurent Leksell och Gustaf Douglas haft ett brinnande konstintresse. Utan Pehr G Gyllenhammars musikintresse, i kombination med insikten att ”kultur måste vi ha i Göteborg för att attrahera arbetskraft till Volvo”, hade inte Volvo satsat många miljoner på stadens symfoniorkester redan för drygt tjugo år sedan (vilket dåvarande kulturminister Bengt Göransson först kraftfullt avböjde).

Numera världskända konsttävlingen Carnegie Art Award hade knappast kommit till utan konstälskaren Lars Bertmar som vd.

– Jag är allätare vad gäller kultur. Men jag ska gärna erkänna att musik och konst är mina favoritområden, säger Lars Bertmar, som är ordförande för nätverket Kultur & Näringsliv.

Bland hans favoritkonstnärer finns Rolf Hansson, Lena Cronqvist och Jan Håfström.

Vad fick dig att satsa på kultur under din tid på Carnegie?

– Oj. Det var en stor fråga… Jag har haft förmånen genom livet att se i praktiken vilken glädje man kan ha av att använda sig av kultur när man bygger en företagskultur.

De flesta svenska vd:ar delar inte Lars Bertmars intresse för kultur, anser han.

– I någon mån är det just det som sätter det stopp för samarbeten med kulturutövare. Svenska chefer är ofta mer idrottsintresserade. Ofta är det så att kulturfrågorna i det privata livet delegeras till partnern, säger Lars Bertmar, som har hopp om att de yngre företagsledarna oftare har ett större intresse än hans generation och att de ska vilja satsa pengar på kultur. Daniel Sachs och Michael Storåkers är ett par exempel.

Alexandra Mörner, dotter till Antonia Ax:son Johnson, är i dag ordförande för Designtorget, helägt av Axel Johnsons venturebolag Novax där hon är investment manager. Hon gick ut Teaterhögskolan 1993 och arbetat som skådespelare i på bland annat Stockholms Stadsteater och i fria grupper.

Nu har hon övergett skådespelarkarriären men är en av de yngre krafter som vill stärka samarbetet mellan företag och kulturen. Hon har bland annat suttit med i en styrgrupp för Axel Johnson-ägda

Åhléns samarbete med Kulturhuset i Stockholm. Projektet Rum för barn syftade till att öka läsningen hos barn och fick pris i Kultur & Näringslivs tävling Swedish Arts and Business Awards 2005. Det är exempel på bra samarbete, där det inte bara är pengar utan även kunskaper som utbyts.

– Där kunde det vara praktiska frågor om belysning eller hur man bygger stora ytor, som ju Åhléns har stor erfarenhet av, säger hon.

Bland hennes tidigare skådespelarkollegor finns det personer som är kritiska till samarbeten med företagen och som menar att det begränsar konsten, berättar Alexandra Mörner.

– Min egen grundinställning är att konst ska vara fri och inte styrd. Säg att du har ett museum, många företag sponsrar ju museum, då vore det ju idiotiskt att inte visa företagets namn. Men jag minns en teaterföreställning i Göteborg på 1980-talet där det fanns lappar med företagsnamnet på scenen, det är att gå för långt, säger Alexandra Mörner.

***

EU sätter prislapp på kulturen

Den nya svenska regeringen väntas bryta tvärt mot den hittills förda politiken gällande privat kulturstöd. Nästa år inleds en utredning av sponsorsamarbeten. Samtidigt ska det utredas om det behövs en ny lag som ökar möjligheten till skatteavdrag för företag som vill stödja olika kulturformer.

Men det finns ytterligare en, om än mindre uppmärksammad, händelse inom politiken som lär få stort inflytande på framtida kultursatsningar. EU-rapporten ”The economy of culture in Europe” släpptes för ett par veckor sedan. Den utgör det första stora erkännandet av att kultur har ett mätbart och konkret värde, inte bara för enskilda individer utan även för företag och regioner. Förutom att EU räknat fram omsättningen för kultursektorn – 654 miljarder euro vilket är 2,6 procent av EU-ländernas samlade BNP, och därmed mer än vad både bilindustrin och livsmedelsindustrin drar in – slår man fast att kulturen har mycket stor betydelse för samhällsutvecklingen. Värdet består bland annat av ökad attraktionskraft och högre internationell konkurrenskraft för de företag och områden som satsar på kultur.

Företagens incitament för att investera pengar i området stärks och en utveckling som liknar den när det började sättas prislappar på miljöfrågor är rimlig att vänta. Tänkbara konsekvenser av rapporten är att företag börjar intressera sig mer för den kulturella miljön i samband med val av etableringsort. Och att företagen ser kulturinvesteringar som en lönsam investering, nu blir värdet av hög kulturell status synligt. Till exempel när det gäller en regions rykte internationellt.

Rapporten pekar också på hur ett samarbete kan ha en mer direkt påverkan på ett företags tillväxt, till exempel genom att ta in konstnärer som kreativa rådgivare vid produktutveckling och utformning av marknadsföringsprojekt. Ett exempel, som dock inte nämns i rapporten, är kanske mobiltelefoniindustrin. Där har tongivande kritiker nyligen anklagat industrin för att vara idéfattig, vad gäller tjänsteutbud och innehåll.

***

”Vem ska sponsra giftspindeln?”

– Stockholms Handelskammare överlämnade nyligen en rapport med förslag om förändrade regler för sponsring som vi ska titta närmare på. Det har kanske inte hänt något konkret än (sedan maktskiftet) men jag tror och vågar hoppas på att näringslivet och kulturlivet känner att det blåser andra vindar nu, säger Johan Tiedemann, statssekreterare på kulturdepartementet.

Ylva Lagercrantz, chefredaktör på scentidningen Nummer.se, känner vindarna så starkt att hon skrev en engagerad krönika med rubriken ”Vem vill sponsra spindeln?” Hon jämför de smala konstformerna och de okända eller provokativa konstnärerna med fula giftspindlar.

– Min kritik går ut på att det finns en risk med att lägga alla kort på sponsringen eftersom det då blir kultur som inte kommer att överleva. Det kan bli de breda och lättsamma musikalerna som blir vinnarna.

Krönikan om spindeln skrev hon under den korta period då vår kulturminister hette Cecilia Stegö Chiló. Den nya kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth verkar mer humanistisk, tycker Ylva Lagercrantz. Hon tillägger att statssekreteraren Johan Tiedemann verkar vara en stor operafantast.

– Då finns det risk för jävighet. Operan är också exempel på kultur som det är lätt att hitta sponsring till. Det är guldglimmande byggnader som det är representativt att ta sina affärskollegor till.

Ett par dagar efter vernissagen på Marabouparken ringer Johan Börjesson upp. Han låter upprörd. Han har just fått veta att det nya styret i Sundbybergs kommun kommer att skära ned på det offentliga stödet till Marabouparken. Det handlar om 250 000 kronor mindre för nästa år. Det betyder fyra utställningar i stället för de planerade fem. Kanske är bidragsminskningen ett uttryck för en politisk vilja att minska det offentliga stödet och öppna upp för det privata.

Men Johan Börjesson är dock inte helt övertygad om att det är så stora skillnader mellan en socialdemokratisk regering och alliansen. Det kanske mest är en fråga om olika retorik, tror han och pekar på att tidigare borgerliga regeringar inte satsat nämnvärt på att öka kultursponsringen.

– Och något paradoxalt fick vi förra året (med socialdemokratiskt styre i kommunen) bidrag från kommunen för att söka privat kultursponsring, säger Johan Börjesson.

Emma Stenström, ekonom och doktor vid Handelshögskolan, har gjort sig känd för sitt engagemang för samarbeten mellan kultur och näringsliv. Att det inte är det lättaste av områden att jobba med illustreras av att hon nyligen lämnat vd-posten i Kultur & Näringsliv efter bara ett halvår. Hennes tilltro till utvecklingen verkar också vara lite mer svagare än hennes tidigare nätverkskollegors.

Hon är inte övertygad om att regeringens hållning i sponsringsfrågan kommer att få stor effekt.

– Erfarenheter från utlandet pekar på att utfallet är osäkert, ibland blir det mer pengar, ibland blir det inte det. Och man ska verkligen komma ihåg att företagssponsring utgör en liten andel av den totala privata kulturfinansieringen. Hushållen står förstås för den största, det är framför allt de som betalar kulturen, inte offentliga medel, säger Emma Stenström.

– I andra länder, med liberalare lagstiftning, är också privata donationer mycket viktigare än företagssponsring och så ska vi förstås inte glömma stiftelserna. Min dröm är att regeringen tar ett helhetsgrepp om den privata kulturfinansieringen – och inte stirrar sig blind på företagssponsring.

För att öka sponsringen är en sak viktigare än alla andra, anser hon.

-Det krävs en attitydförändring! Man måste visa på hur det kan fungera, vad man kan få ut och man måste framför allt utbilda ekonomer, ingenjörer och andra – som kanske aldrig har stött på konst och kultur i sina utbildningar.

____________________________________________

Guide till kultursamarbete

Företag kan ha olika syften för att samarbeta med en konstnär eller ett kulturföretag:

Stärka den egna företagskulturen, samla personalen kring ett budskap och göra företaget attraktivt som arbetsplats. Vad passar bäst för företagets image? En provokativ estradpoet som tar upp aktuella samhällsfrågor vid kickoffen på det snabbväxande uppstickarföretaget kan bidra till att stärka arbetsmoralen. Biljetter till operaföreställningar som personalförmån för det etablerade konsultföretaget kan ge mervärde i ett läge där det krävs mer än bara höga löner för att attrahera personal.

Marknadsföring mot konsument. Barnböcker för det familjeinriktade konsumentföretaget. Kändisskap och attityd hos konstnärer stärker varumärket hos det företag som samarbetar med honom eller henne.

Produktutveckling. Samarbete med konstnärer kring utveckling av produkter (t. ex. innehåll i mobiltelefoner, produktdesign, utsmyckning av butiker/kontor) eller marknadsföring (formulering av budskap, logotype, annonser).

____________________________________

Prisat samarbete

Nätverket Kultur och Näringsliv utsåg 20 november Sveriges bästa samarbeten. En av vinnarna var ett turnésamarbete mellan Riksteatern och Elite Hotels. Föreställningen ”Geten eller Vem är Sylvia”, med Suzanne Reuter och Michael Nyqvist i de ledande rollerna, visas på de orter där Elite Hotels är verksamt.

Ur Kultur och Näringslivs motivering: ”Med fokus på ömsesidigt lärande har Elite Hotels och Riksteatern genomfört ett lyckat samarbete som gett en publik utanför Stockholm möjlighet att se en omskriven och kontroversiell föreställning samtidigt som Elite Hotels förstärkt sina kärnvärden.”