Nytt försök för Sparetime

Glömt Palm Piloten på förra mötet? Lovat frun att boka semesterresa men hinner inte själv sitta i telefonkö? Omöjligt att hinna till kemtvätten eftersom mötet drar ut på tiden?

Att allt fler människor har allt färre tid låg till grund för företaget Sparetimes affärsidé när det drog igång i februari år 2000. Den tilltänkta målgruppen var snabbväxande företag, företrädesvis i den ”nya ekonomin” och med Icon Medialab, där VD:n Jenny Helin själv hade arbetat, som en av de största kunderna.

Visionerna, som låg nära de tankar som då präglade Icon, talade om 40 anställda i tre länder i Europa innan årets slut, men byttes snart mot en verklighet bestående två anställda, alla utlandsetableringar lagda på is och ett akut behov av nya pengar.

”Vi tyckte att vi hade förberett oss så gott vi kunde för en lågkonjunktur, men blev ändå tagna på sängen när den slog till”, säger Jenny Helin som grundade bolaget tillsammans med Sofia Egeholm och Anki Skoog.

”Vi var tvungna att tänka om ordentligt, men beslöt oss för att fortsätta satsa på samma affärsmodell. Det var snarare vårt eget arbetssätt vi fick lov att ändra.”

Dotcombolagens fall ledde till att bolaget, som från början beräknades gå runt på grundarnas privata kapital, tvingades ta in pengar. Efter en trög process i ett motigt klimat lyckades grundarna för en tid sedan landa en nyemission på ett ”antal miljoner”. Ny ägare blev riskkapitalfonden Fylkinvest, samägt av Nordea och Sjätte AP-Fonden, som i utbyte fick 20 procent av bolaget (resten ägs till 75 procent av grundarna och 5 procent av styrelsen).

Paradkunden Icon har dragit öronen åt sig sedan deras egen kris blev uppenbar i november, den enda kvarvarande kopplingen till bolaget är att dåvarande VD:n Ulf Dahlsten (som lämnade bolaget två månader senare) sitter i Sparetimes styrelse – liksom Nordeas skatteexepert Margareta Leijonhufvud. Istället står konsultkollegan Adcore som en av Sparetimes största kunder tillsammans med bland andra säljföretaget Vendator och Song Networks.

”Marknaden har ändrats snabbt. När vi började siktade vi på att bli en renodlad tjänsteleverantör. Vi sålde tjänster till företag som i sin tur gav dem som förmån till sina anställda, vilket innebar att de lades ovanpå lönen. Idag vill inte företagen längre ha extrakostnader utan få in tjänsterna i de anställdas vanliga löner, och de anstälda får själva bestämma hur pengarna ska disponeras”, säger Jenny Helin.

Rent konkret innebär det att Sparetimes tjänster därmed konkurrerar med allt från pensionssparande till kompetensförsäkringar och traditionella städtjänster som Hemfrid.

”Konkurrensen har ökat och klimatet är tufft; kunderna är kräsna, kostnadsmedvetna och kräver mycket tydligare beslutsunderlag än när vi började. Men vi har jobbat upp en bra kundstock och fakturerar för 500 000-600 00 kronor varje månad, ganska jämnt fördelat på 35 kunder – den stora utmaningen för oss nu är att öka omsättningen på de kunder vi har”, säger hon.

Nya pengar i ryggen, en bredare kundbas än förra gången samt en mer fokuserad försäljning, närmare kopplad till storföretagens human resource-avdelningar, ska nu ta bolaget till lönsamhet – som man dock inte räknar med att nå förrän 2002.

De senaste månaderna har intäkterna varit större än utgifterna men inte förrän 2002 räknar man med att nå lönsamhet på årsbasis. ”Vi går med vinst på månadsbasis sedan en tid tillbaka men investerar pengar i kontor i Göteborg och Malmö, för att kunna möta efterfrågan från de kunder vi redan har, och har just dragit igång ett rätt omfattande kvalitetssäkringsprogram. Båda de åtgärderna lär belasta årets resultat”, säger Jenny Helin.

Med tanke på att den här typen av tjänster är något av en ”lyxvara” – är det inte alldeles för konjunkturkänsligt för att bygga en sund affärsmodell på dem? ”Nej, vi tror ju inte det. Det handlar bara om att jobba hårdare och sätta mer fokus på försäljning. Det finns ljusa sidor av lågkonjunkturen också, nu när vi anpassat oss till den. En sådan är att i dåliga tider gör sig företagen av med assistenter och sekreterare som av tradition även tagit hand om sina chefers olika privata sysslor. Där finns faktiskt ett tomrum att fylla.”