Oh my, vilken kollaps!

Inget är sig längre likt i den brittiska banksektorn, vare sig i balansräkningarna eller på det psykologiska planet. Från att ha varit juvelen i det brittiskt näringslivets krona har hela branschen på ett och ett halvt år reducerats till en nationell pinsamhet. Fyra av de banker som befann sig på tio-i-topp-listan före krisen finns inte längre kvar i sin ursprungliga form. Det ena räddningspaketet efter det andra har presenterats av finansminister Alistair Darling, och bonusskandalerna har avlöst varandra på tabloidernas förstasidor.

Den senaste i raden handlar om före detta vd:n för Royal Bank of Scotland, sir Fred Goodwin. Trots sin delaktighet i den strategi-tragedi som lett till att RBS nu är förstatligad till 70 procent, vägrar sir Goodwin att avstå från sin pension på 700 000 pund per år – sammanlagt värd runt 25 miljoner pund om han får ett långt liv. Inte alla britter unnar honom det.

Premiärminister Gordon Brown har skällt ut sir Goodwin offentligt, men privat har han god anledning att även förbanna sig själv för sin dåliga tajming. Bara några månader efter tillträdet sommaren 2007 ställdes han inför Storbritanniens första bankrusning sedan 1800-talet, mot hybrisdrabbade bolånebanken Northern Rock. Bara Browns självbild som marknadsliberal avhöll honom ifrån att omedelbart nämna “n-ordet”, för nationalisering. Men till slut var ett förstatligande oundvikligt och med den extraordinära åtgärden hoppades Brown mota recessionsen i grind.

Större delar av det brittiska finansäpplet än befarat visade sig dock vara angripna av den amerikanska fastighetsrötan, förvärrad av en inhemsk husprisbubbla, riskfyllda belåningar bland både hushåll och företag samt allmän girighet under hausse-åren i London City. Den ohållbara situationen har de senaste 18 månaderna – utöver Northern Rock – tvingat ytterligare tre av Storbritanniens tio största banker från marknaden.

Av alla undergångshistorier är RBS den största och mest infekterade. Bankens dåliga tillgångar och en rekordförlust för 2008 på över 26 miljarder pund har successivt tvingat upp statens ägarandel. Många bedömare anser att den borde vara 100, men statsministerns rädsla för n-ordet tycks inte ha avtagit. Han vägrar att förstatliga RBS helt och hållet, trots att samtliga giftiga tillgångar redan befinner sig helt under statligt beskydd och staten bär 90 procent av förlusten för den finansiella zombien (som banken har kallats i brittisk press).

Processen gjordes kortare med de två bolånebankerna Alliance & Leicester och Bradford & Bingley, vilka föll som en direkt följd av husmarknadskollapsen. A&L såldes till spanska Santander, medan B&B först förstatligades men sedan också indirekt hamnade i Santanders ägo genom dess dotterbolag Abbey.

Både pengamässigt och politiskt var det en större affär när HBOS (tidigare sammanslagna bolåneinsitutet Halifax och Bank of Scotland), såldes till den mindre banken Lloyds TSB i januari i år. Efter att ha tappat halva börsvärdet under en oktobervecka ifjol var HBOS inte livsdugligt på egen hand. Lloyds TSB betalade 12,2 miljarder pund för sin större konkurrent, bytte namn till Lloyds Banking Group och blev ny marknadsledare på bolån – till förtret för alla konkurrensivrare, som menar att affären aldrig skulle ha fått godkännande av EU under normala omständigheter.

Men tiderna är inte normala och ingen bank har kunnat känna sig säker. Världsjätten HSBC och smarta Barclays är de som stått stadigast, men även dessa har vinstvarnat, avskrivit, tillfört kapital och rumsterat om i balansräkningarna. Initialt blåste Barclays upp sig med 900 miljoner pund genom att ta över delar av fallna Lehman Brothers. För att krympa omfånget igen såldes häromveckan det egenbyggda succévarumärket Ishares till riskkapitalbolaget CVC Capital Partners för tre miljarder pund.

Trots den djupgående krisen och ett helt nytt finanslandskap i Storbritannen, vågar vissa tro på en ny vår. I början av april förde HSBC den största nyemissionen i Storbritanniens företagshistoria i hamn utan problem: 12,8 miljarder fräscha pund hämtade man in från nuvarande aktieägare. Att de var beredda att skjuta till så mycket nytt kapital anses båda gott för andra banker.